Originalets titel: The Geneva Conference on the Far East
Översättning: Martin Fahlgren
Digitalisering/HTML: Martin Fahlgren
Denna artikel skrev Deutscher omedelbart efter konferensen avslutats och kan därför ses som ett tidsdokument.
Deutschers omdöme om konferensen är i stort sett korrekt, t ex att vietnameserna (Vietminh) tvingades till långtgående eftergifter av de sovjetiska och kinesiska representanterna som satte ”den fredliga samexistensen” med västimperialismen i främsta rummet[1] – priset för detta fick vietnameserna, men även Kambodja och Laos betala.[2] Deutscher är också, med rätta, skeptisk till att valen om återförening av Vietnam, som stipulerades till 1956, verkligen skulle bli av – de stoppades av amerikanarna.
I andra avseenden misstar sig Deutscher. Det gäller i synnerhet USA:s framtida roll, t ex att inga amerikanska militärbaser skulle få upprättas i Indokina. I själva verket började den militära amerikanska närvaron i Sydvietnam i stort sett omedelbart, först i form av militära ”rådgivare”, men senare även med stridande förband, vars antal växte snabbt under 1960-talet – som mest var det över en halv miljon man.
Se även lästipsen nedan.
När Molotov rapporterade om Genèvekonferensen i Kremls inre kretsar sammanfattade han kanske läget så här: ”Kamrater, vi har gett upp många av våra lokala fördelar i Indokina, men vi hoppas ha vunnit en allmän fördel för Sovjetblocket: vapenvilan i Indokina kommer att främja den internationella avspänning som vi har strävat efter sedan Stalins död.”
Det är verkligen i sammanhanget av en bred internationell strategi som kommunisternas hållning i Indokina bör ses. Vapenvilan som undertecknades i Genève har liten eller ingen mening ur Vietminhs synvinkel. Den motsvarar inte på något sätt den lokala maktbalansen, som har varit mycket mer gynnsam för Vietminh än villkoren i vapenvilan. Det är visserligen sant att Ho Chi Minh och hans kolleger nu har upphört att vara ”rebeller” och har blivit en internationellt erkänd regering, att trupperna i Sydvietnam är på reträtt och att den franska expeditionsstyrkan är på väg att evakuera städer, hamnar, fästningar och utposter. Men vad Vietminh uppnår är, enligt alla observatörers samstämmiga uppfattning, bara en del av den mogna frukten av deras senaste politiska och militära segrar. Om kampen hade fortsatt skulle Ho Chi Minhs arméer med några få omfattande offensiver ha kunnat erövra hela Indokina, precis som Mao Zedongs arméer erövrade hela Kina. Mao Zedongs seger 1949 kom som en överraskning för Moskva, men varken Moskva eller Peking hade tvivlat på Ho Chi Minhs förmåga att bringa hela Indokina under sin kontroll. Det måste ha krävt en del ansträngningar att övertala Ho Chi Minh att stanna halvvägs, och vissa personer i Ho Chi Minhs omgivning och i hans arméers led kan mycket väl hysa agg mot ”förräderiet” i Genève.
Man minns att Stalin vid ett tillfälle under inbördeskriget i Kina försökte tygla Mao Zedong och övertala honom att inte marschera in i Nanking och Kanton. Mao Zedong var tillräckligt stark och oberoende för att ignorera Stalins råd. Ho Chi Minh kunde dock inte fortsätta kriget mot Molotovs och Zhou Enlais råd. Han har varit tvungen att acceptera demarkationslinjen vid den sjuttonde breddgraden och gå med på att skjuta upp valet i två år, under vilka hans partis popularitet mycket väl kan minska från sin nuvarande höjdpunkt. Han har tvingats dra sig tillbaka från Laos och Kambodja och erkänna Frankrikes rätt att flytta sina militära styrkor till båda dessa stater, en rätt som hittills har fördömts med kraft. Han har till och med tvingats högtidligt garantera fransk egendoms och franska intressens okränkbarhet i hela det område där hans makt sträcker sig.
Ur kommunistisk synvinkel är detta stora eftergifter. Varför gjordes de? Varken Molotov eller Zhou Enlai förklarade sina motiv i Genève. Men deras motiv är inte svåra att ana. De har gjort dessa eftergifter i förhoppning om större diplomatiska uppgörelser på andra håll. Eftersom västvärldens diplomati föraktfullt har avvisat alla former av ”globala förhandlingar” har det inte förekommit några diskussioner eller förslag om detta, inte ens – enligt vad vi har hört – under de långa privata samtalen mellan ministrarna i Genève. Detta ändrar dock inte det faktum att globala förhandlingar har varit en del av situationen, eller i alla fall av Molotovs syn på situationen. Han har varit villig att följa etiketten att inte förhandla, om västdiplomatin nyckfullt insisterar på det, men han har skiljt etiketten från sakfrågan. Tyst och implicit har han under alla dessa månader varit engagerad i globala förhandlingar, där han förhandlat om utrymme mot tid och positioner i Asien mot positioner i Europa.
Detta framgår tydligt även av villkoren i Genèveavtalen. Enligt dessa kan inget Sydostasienförbund, som sponsras av USA eller av USA och Storbritannien, omfatta södra Vietnam, Laos eller Kambodja. Inga amerikanska militärbaser får upprättas i någon del av Indokina, även om områdena söder om den 17:e breddgraden och Laos förblir en zon under franskt militärt inflytande. Indirekt har Frankrike själv åtagit sig att hålla sig borta från alla amerikanska militära initiativ i den delen av Asien. Det faktum att Indokina förblir stängt för amerikansk militärmakt kommer sannolikt att påverka stämningen i vissa andra sydostasiatiska länder. Det kommer säkert att bekräfta Indiens neutrala hållning.
Ledarna för Sovjetblocket räknar nog med att om de lyckas neutralisera Sydostasien, kommer hela Mellanöstern också att föredra att hålla sig borta från militära konflikter. En av följderna av vapenvilan i Indokina kan bli att den amerikanska militära ”bron” mellan Pakistan och Turkiet försvagas eller till och med förstörs.
I Genève har Sovjetblocket varit tillräckligt starkt för att för första gången kunna upprätta något som liknar en neutral zon mellan sig själv och USA:s militära makt. Sovjetblocket har nu som mål att mellan sig själv och Atlantblocket upprätta en vidsträckt och mer eller mindre sammanhängande buffertzon i både Asien och Europa. Molotovs framgångsrika försök att neutralisera större delen av Indokina kommer att följas av liknande försök på andra håll; den andra änden av buffertzonen, som sträcker sig från Tonkinbukten, bör ligga mellan Oder och Rhen.
Idén om ”fredlig samexistens mellan olika system” tycks nu omtolkas i Moskva och Peking, och den ger upphov till en diplomatisk och politisk uppfattning som är mer specifik än den som rådde under Stalins tid. Fredlig samexistens anses nu först och främst kräva att antagonistiska regimer faktiskt slutar bekämpa varandra med vapen i handen och, för det andra, att de om möjligt ska vara väl isolerade från varandra. Det är i dessa två punkter som utvecklingen av den sovjetiska diplomatin bäst kan ses. I Genève har den sovjetiska diplomatin nu undertecknat det andra vapenstilleståndet – det första var det koreanska – som ingåtts under den relativt korta tid som gått sedan Stalins död. Moskva betraktar de två vapenstilleståndsavtalen som förberedelser för fredlig samexistens och ser en sammanhängande zon av neutrala stater, som sträcker sig över Asien och Europa, som en nödvändig förutsättning och garanti för fredlig samexistens. Molotov agerade i linje med denna uppfattning när han dagen efter neutraliseringen av stora delar av Indokina konfronterade västmakterna med ett förnyat förslag om neutralisering av Tyskland.
Idén om en eurasisk buffertzon kan vara för enkel och ren för praktisk diplomati och politik. Den förutsätter inte bara att de väpnade stridigheterna utan upphör, utan också en vapenvila i klass- och ideologikriget i hela buffertzonen. Och, vilket är lika viktigt, ett buffertland måste ha inre enighet och vara integrerat för att kunna hålla balansen mellan de två maktblocken. Genèvekonferensen har dock lett till motsatsen – en ny delning, Vietnam har nu anslutit sig till Tyskland, Österrike och Korea, länder som splittrats eller upplösts av motstridiga krafter: antagonistiska makter. Det är sant att Genèveavtalet föreskriver att val ska hållas i hela Vietnam 1956 och att återförening ska ske därefter. Men efter erfarenheterna från Korea och Tyskland är löftet om återförening föga övertygande: det verkar helt realistiskt att anta att Vietnam kommer att förbli delat långt efter 1956 och att le provisoire [det provisoriska] återigen kommer att visa sig vara den mest bestående delen av uppgörelsen.
Detta är alltså den farliga paradox som Sovjetblocket står inför. Dess diplomati, som är rädd för krigets möjligheter, försöker upprätta en buffertzon i Eurasien, bara för att upptäcka att det är just inom denna buffertzon som de viktigaste stormcentra i internationell politik finns. Korea, Tyskland, Österrike och Indokina ger, så länge de är delade, ett överflöd av orsaker och förevändningar för krig och nästan-krig....
Stig Eriksson: Genèveavtalet 1954 (grundlig väldokumenterad historik)
Wilfred Burchett: Genèvekonferensen 1954 (förf. var en kommunistisk journalist)
Sven Öste: Vietnam – Hökens år (1966) Om hur befrielsekriget tog fart på nytt några år efter Genèvekonferensen.
Dokument: Genève-avtalet, samt Ho Chi Minh om avtalet.
[1] Vid den aktuella tidpunkten prioriterade kineserna upprättandet av en buffertzon gentemot ett hotfullt väst (särskilt USA) i Indokina. Historiskt sett hade f ö Kina länge sett Indokina som en del av sin inflytelsesfär. Om detta, se avsnittet ”3. Kina och Sydostasien – bakgrunden” i Rötterna till konflikten mellan Kina och Vietnam
[2] När motsättningarna mellan Vietnam och Kina växte under 1970-talets andra hälft skulle vietnameserna också skarpt kritisera särskilt den kinesiska hållningen under konferensen, se lästipsen.