Originalets titel: Franska orginalet Les guérilleros au pouvoir. Eng. utgåva: Guerrillas in Power (1971). Svensk utgåva 1971.
Översättning: Inger Johansson
HTML: Martin Fahlgren
Huvuddelen av denna bok handlar om utvecklingen efter revolutionens seger 1959, men det andra kapitlet, ”Kommunisterna och revolutionen”, ger en historisk bakgrund till den kubanska revolutionen, bl a finns där en intressant genomgång av det kubanska kommunistpartiets inte särskilt uppbyggliga historia fram till castristernas seger.
K. S. Karol (pseudonym för Karol Kewes) var en polsk-fransk journalist/författare som under långa perioder medverkade i de franska veckotidningarna L'Express och Nouvel Observateur och den italienska dagstidningen El Manifesto. Han besökte Kuba flera gånger under åren 1961-68 och samtalade då bl a med flera av revolutionens ledare, inklusive Fidel Castro och Che Guevara. Kuba-boken gavs ut på många språk (förutom svenska). Karol har även skrivit böcker om Kina och Polen.
Den kubanska revolutionen har ändrat inriktning flera gånger under sin händelserika elvaåriga existens. För att veta det behöver man inte vara expert på latinamerikansk politik. Fidel Castros internationella perspektiv är inte detsamma när han anslutit sig till socialismen 1961 som efter segern 1959. Det har förändrats på nytt efter 1965, när Ernesto Che Guevara lämnat Kuba för att väcka den latinamerikanska gerillan till liv. Det förändras återigen efter Ches död 1967. Men förklaringen till dessa svängningar står inte att finna enbart i något slags överdriven pragmatism hos den kubanske ledaren och hans team, än mindre i deras (dock påtagliga) beroende av utrikeshandeln.
Kuba ligger strax invid portarna till Förenta staterna, 180 km från Floridas kust. Idag är ön förenad med det avlägsna Sovjet-blocket genom en ganska bräcklig navelsträng och genomgår en allvarlig inre kris. Historiskt och geografiskt utgör Kuba en del av Latinamerika och är liksom alla länder på denna kontinent märkt av flerhundraårig kolonial och neo-kolonial utsugning. Viljan att bryta med hela detta förgångna har inneburit stora faror men också gjort kubanerna till privilegierade åskådare till de kriser och motsättningar som skakar västvärlden, östblocket och tredje världen. Ön har förvandlats till ett slags resonanslåda som med största känslighet registrerar minsta skälvning, minsta drama i samtiden. Kuba tvingas vara medvetet om detta för att kunna staka ut sin väg och för varje ny etapp välja de lösningar som minst drar växlar på framtiden.
Att kalla denna uppgift svår vore en eufemism. Castristerna har förstått att gripa sig an den med inlevelse och stor originalitet. De har hjälpt oss andra att bättre förstå vår egen historia, våra aktuella problem och de som väntar oss i morgon. Det var castristernas öde att redan 1959 upplysa oss om det amerikanska imperiets verkliga tillstånd, ett tillstånd som dittills skickligt dolts bakom den traditionella liberala och ”antikolonialistiska” retorikens slöjor. Efter detta avslöjade de situationen inom Sovjet-blocket. När ryssarna skyndade till Kubas hjälp var det inte för att de ville åt dess socker och dess tobak, utan för att de alltid utgivit sig för att vara socialister och anti-imperialister. Det är dock ingen slump att Sovjet inte kunnat förstå en ung revolution som den som ägde rum på Kuba, dess ursprung, dess behov, dess mekanism. Eftersom Sovjetunionen i realiteten blivit en konventionell stormakt har den inte kunnat behandla Kuba annat än som en bonde på det internationella schackbrädet. Mot den bakgrunden tvingar oss Kubas exempel att fundera över de underutvecklade ländernas framtid, dessa länder som inte längre vill leva som förut men ännu inte kan räkna på broderlig hjälp från några industristater, vilken officiell politisk färg de än må ha.
Syftet med denna bok är inte att inventera och teoretisera över alla dessa problem. Jag söker återge den kubanska revolutionens marschväg på grundval av direkta erfarenheter gjorda under fyra vistelser på Kuba: två under 1961, en 1967 och den sista 1968. Mina besök har sammanfallit med den kubanska revolutionens stora politiska vändpunkter. 1961 hade jag förmånen att närvara vid den socialistiska republikens födelse och några månader senare fick jag bevittna de första svårigheterna i samarbetet med de allierade i öst och med de inhemska partisanerna. 1967 var jag på Kuba när Fidel Castros kätterska försök att definiera ”den kubanska vägen till socialismen och kommunismen” nådde sin höjdpunkt. 1968 slutligen, några månader efter Ernesto Che Guevaras död, bevittnade jag början av den utveckling som senare skulle leda castrismen tillbaka till den sovjetiska ”socialismens” ideologi.
Denna boks uppbyggnad återspeglar min önskan att framför allt beskriva det politiska klimat och den allmänna situation jag kunnat iaktta under vart och ett av mina besök på ön. Jag har låtit kubanerna själva lägga fram sina problem och förhoppningar. Jag har satt in deras uttalanden i den situation som rådde just då och undvikit att i efterhand fälla omdömen om dem. När jag t ex återger intervjun med Che Guevara från maj 1961 nöjer jag mig med att sammanfatta vad jag tänkte när jag lämnade industriministeriet och inte omdömen som tillkommit i ljuset av de tio följande årens händelser. Detta gäller också den serie långa samtal jag hade med Fidel Castro 1967, som behandlar hans syn på de sociala förändringarna och hans ekonomiska projekt för den närmaste framtiden. Dessa samtal förefaller mig vara inslag som bör presenteras i oredigerat skick utan bearbetning med hänsyn till de praktiska resultat som senare uppnåtts.
Jag har alltså i största möjliga mån sökt undvika att gå händelserna i förväg. Detta för att ge läsaren möjlighet att bättre förstå den castristiska marschvägen med utgångspunkt från de fakta som bestämmer varje etapp. Emellertid har jag ansett det nödvändigt att göra en tämligen lång historisk tillbakablick för att kasta ljus över den kubanska revolutionens karaktär, dess idéer och huvudgestalter. Som vi vet är denna revolution den första socialistiska revolution som genomförts utan medverkan av ett kommunistparti. Den hade från början inte något som helst släktskap med den tredje Internationalen – inte ens ett kätterskt. Den litteratur man finner på Kuba har inte förefallit mig vare sig fullständig eller tillräckligt frigjord från den efterrevolutionära utvecklingen för att kunna beskriva castrismens uppkomst som ursprunglig revolutionär plan. Jag har därför på egen hand sammanställt kapitlet om den kubanska historien med utgångspunkt från dokument och vittnesmål som jag samlat under en omfattande undersökning i Havanna 1968.
Vare sig de rör det förflutna eller nuet är mina analyser gjorda i en anda av solidaritet med den kubanska revolutionen. De präglas av min djupa sympati för denna nation som tilldelats en betydande historisk roll. Men jag har aktat mig för att gå till verket med förutfattade meningar. Jag har sett det som en plikt att inte för läsaren – eller för mig själv – dölja någon aspekt på verkligheten. Som Gramsci säger: sanningen är alltid revolutionär.
Jag upptäckte inte Kuba förrän 1961, och då var det lustigt nog tack vare amerikanerna. I Europa hade vi bara hört svaga ekon från den dramatiska händelseutvecklingen på Kuba i och med general Batistas statskupp 1952 och kubanernas kamp mot hans diktatur. För oss var 1953 året då Stalin dog och inte det år då Fidel Castro anföll fästningen Moncada. När Fidel med sina åttiotvå kamrater landsteg från Granma för att sätta gerillan i rörelse i Sierra Maestra 1956, var vi främst intresserade av oktoberhändelserna i Polen, Algerietkriget, Ungerntragedin och Suezkrisen. T o m efter Batistas fall i januari 1959, när pressen beskrev ”los barbudos” (de skäggiga) segerrika intåg i Havanna, hade vi svårt att bilda oss någon klar uppfattning om vad den kubanska revolutionen gick ut på. För oss har ju ordet revolution varit intimt förknippat med ordet socialism i mer än ett sekel. Men hur glädjande det än var att Batista störtats, föreföll det ändå inte vara mer än ett led i en långsam latinamerikansk demokratiseringsprocess. Militärtyrannernas regimer tycktes vackla lite varstans vid den här tiden. Ingenting av det som rapporterades från Havanna gav oss heller anledning tro att den nya kubanska republiken skulle komma att skilja sig nämnvärt från exempelvis den i Venezuela. Där hade ju demokrater av alla schatteringar ett år tidigare tagit vid efter den avskydde general Pérez Jiménez.
I september 1959 for jag till USA för att bevittna det omtalade försöket till avspänning mellan Sovjetunionen och USA. Den sovjetiske premiärministern Nikita Chrusjtjov reste ut på en två veckor lång turnéöver den amerikanska kontinenten och höll tal för pampar och affärsmän. Han deklarerade att de två kärnvapenstormakterna inte bara var dömda till samexistens utan dessutom hade allt intresse av att samarbeta. ”En dag kommer våra barnbarn att kunna välja mellan det kapitalistiska och det kommunistiska systemet. Och eftersom det senare är det mest effektiva, är jag övertygad om, att det är detta de kommer att välja”, upprepade han vart han kom. Det kalla kriget hade då varat så många år, att amerikanerna blev förbryllade över Chrusjtjovs erbjudande om vapenvila. Den amerikanska allmänheten var alltför märkt av mccarthyismen, alltför djupt antikommunistisk för att tro på några löften från Sovjetunionens premiärminister. Men de mest klarsynta bland amerikanerna förstod redan, att en avspänning kunde bli mycket fördelaktig för Förenta staterna. Alltså lyssnade man på Chrusjtjov med växande intresse, och i slutet på hans rundresa tycktes isen vara bruten. Vid det laget kunde man, utan att chockera någon, tycka att Chrusjtjov, hans hustru och hans sällskap var högst charmfulla personer.
Mitt i detta halvt euforiska rus fick man dock akta sig för att nämna Fidel Castros namn. Då väcktes ögonblickligen amerikanernas antikommunism till liv. Inget tillmäle tycktes dem för starkt att beskriva ”det där bandet unga ligister”, som hade lyckats ta makten på Kuba och nu ville förvandla denna magnifika ö – som ju redan Christoffer Columbus kallade den vackraste i världen – till en bas för kommunistisk omstörtande verksamhet på västra halvklotet. Vid den här tiden fanns en veritabel mur av misstro mellan europeiska vänstersympatisörer och det amerikanska Establishment. Flertalet av dem jag talade med i Washington resonerade uteslutande i begreppen ”ont” och ”gott”. För dem bestod mänskligheten av ”onda” och ”goda”. Alla som förespråkade förändringar var kommunismens medbrottslingar, antingen medvetet eller av oförstånd, och tillhörde alltså det ”onda lägret”. ”De goda” å andra sidan slöt upp bakom stjärnbaneret för att under Förenta staternas beskydd försvara de demokratiska värdena – och uppenbarligen också den allrasomheligaste fria företagsamheten. De ansåg dessutom att det räckte med att Castro var ”kind of a communist”, något slags kommunist, som argument för att han måste störtas.
Vad hade han då gjort för att räknas bland de ökända kommunisterna? Jo, han hade påbörjat en genomgripande jordreform som innebar, att en stor del av öns utländska egendomar och investeringar löpte risk att konfiskeras. Vidare hade han utvisat den nordamerikanska militärbeskickningen i Havanna och startat en hatkampanj mot Förenta staterna. Nu hade han för avsikt att gå ännu längre i sina övergrepp på demokratin och det privata ägandet. Enligt obestridliga uppgifter från kubanska flyktingar myllrade det av ”kryptokommunister” och t o m ”uttalade” kommunister i Castros omgivning, och det sade ju allt om hans verkliga intentioner. ”Men Kuba ligger 90 miles från Florida”, fortsatte mina amerikanska sagesmän, ”och vi känner djup känslomässig samhörighet med denna ö, som vi befriade från spanjorerna och som vi betraktade halvt om halvt som en stat i Unionen.” De begärde alltså att omvärlden skulle förstå hur allvarligt det kubanska problemet var för dem.
Och ändå skickade ”kryptokommunisten” i Havanna fortfarande ut förhandlingstrevare till amerikanerna dessa septemberdagar 1959. Han var t o m beredd att förhandla om skadestånd till de amerikanska bolag som berörts av jordreformen. Dessutom betygade han, att han ville utvidga handelsutbytet med USA och lovade runt att leverera upp till åtta miljoner ton socker till dem 1961 på bästa möjliga villkor. I Washington lyssnade ingen på dessa erbjudanden. Den amerikanska politiken gick ut på att inte köpslå med Castro utan i stället störta honom så snabbt som möjligt och med vilka medel som helst. Man var övertygad om att ekonomiska sanktioner skulle räcka som påtryckningsmedel mot kubanerna. De skulle få känna på vad de gick miste om ifall de accepterade ”den där pratsjuke psykopatens” regim och på det sättet uppmuntras att göra sig kvitt honom.
Det är inte svårt att föreställa sig vilken höjdpunkt den antikubanska hysterin nådde, när det blev klart att dessa ”fredliga” åtgärder inte bara slagit slint utan dessutom fått till följd att all amerikansk egendom på Kuba höll på att nationaliseras och att landet var på väg att närma sig Sovjetunionen. Exakt ett år efter min förra resa återvände jag till USA, även denna gång i hälarna på den outtröttlige Chrusjtjov som beslutat närvara vid FN:s generalförsamlings femtonde session. Åtskilliga av kommunistländernas och tredje världens ledare hade följt hans exempel och så blev glaspalatset på Manhattan tillfällig mötesplats för världspolitikens toppmän. Fidel Castro hade också kommit till mötet i spetsen för en betydande kubansk delegation. Han anlände den 18 september och lyckades från första stund förarga den amerikanska opinionen. Direktionen för det fashionabla hotell, där kubanska diplomater brukade bo under sina besök i New York, hade denna gång bett om betalning i förskott. Då packade Fidel Castro och hans kamrater ihop vapen och bagage, lämnade hotellet och begav sig till Harlem, alltmedan de häftigt fördömde rasdiskrimineringen i USA. Så kom det sig, att jag till sist fick tillfälle att träffa livslevande kubaner på det gamla schabbiga hotell Theresa på 125:e gatan. Jag fick höra dessa män själva berätta vilka de var och vad de ville.
Egentligen rörde det sig om en gruppsammankomst, som hölls kvällen före Fidels tal inför FN, och som anordnats av Fair play committee for Cuba. Denna kommitté bestod av intellektuella från ”det andra Amerika” samt deras europeiska vänner, bl a J. P. Sartre och Kenneth Tynan. Den kvällen har etsat sig fast i mitt minne, inte minst för att det rådde en kamratlig och spontan atmosfär, som bjärt kontrasterade mot den stämning man mötte på diplomatmottagningarna på Manhattan. Hotellets proletära inramning, gerillasoldaternas olivgröna uniformer – allt bidrog till glädjen och till att ge mötet en om inte ”revolutionär” så åtminstone utmanande prägel. Fidel Castro anlände ganska sent. Han omringades genast av några svarta, lika imponerande välväxta som han själv. De kastade sig i hans armar och omfamnade honom länge. Alla andra ville följa deras exempel, och det uppstod förvirring för att inte säga tumult. Mitt i uppståndelsen överräckte så en representant för kommittén en statyett av Abraham Lincoln till Fidel. Detta föranledde långa applåder, som dränkte kubaledarens röst. Han tackade, men fullkomligt ohörbart, eftersom det inte fanns någon mikrofon. Till slut sade man, att vi skulle sätta oss vid småborden i bortre ändan av rummet, så att Fidel kunde komma och hälsa på oss inbjudna i tur och ordning.
Mitt bord var fransk-amerikanskt: där satt Claude Bourdet och Henri Cartier-Bresson bredvid den alltid lika spirituelle I F Stone och vidare Maria Winn, filmskaparen Ricky Leacocks unga assistent. Vi satt snällt och väntade och emellanåt ropade vi till oss någon av männen i olivgrönt, som vi varken visste namn eller rang på. Vi trodde väl inte på allvar, att Fidel skulle komma och prata med oss, men han kom i alla fall. Hans ansikte var allvarligt när han berättade att han hade en svår uppgift framför sig i FN dagen därpå. ”Kubas fall är nästan identiskt med Kongos och Algeriets. Vi vill vara oberoende, men nordamerikanerna svarar med krig, ett förrädiskt krig. De försöker suga ut vårt land ytterligare, fastän de redan gjort det i över femtio år. ”Han talade lågt och med stark övertygelse i rösten. ”Men detta kan inte vara för evigt. Förr eller senare upptäcker amerikanerna vilken orätt de gör Kuba”, sade han till avsked, kanske mest till Izzy Stone, medan två av hans kamrater drog iväg honom till nästa bord.
Vi fortsatte att prata en bra stund med de andra kubanerna. Det frapperade mig mycket, att tonen i deras yttranden skilde sig så diametralt från den som användes i den amerikanska pressens utfall mot Castro. Jag menar inte, att kubanerna var måttfulla, men de var lugna och klartänkta. De anslöt sig helt till tredje världens neutralistiska ståndpunkt och ansåg helt enkelt, att Sovjetunionen och dess allierade hade större förståelse för denna inställning än västmakterna. Men de sade detta med ett beklagande och tillade, att t o m USA förr eller senare skulle tvingas revidera sin politik härvidlag. Varken deras ordval eller deras resonemang hade några kommunistiska inslag. Om man insisterade på, att de skulle definiera sin politiska uppfattning mera exakt, citerade de något motvilligt ett uttalande av Ernesto Che Guevara, som redan då framstod som deras främste teoretiker: ”Grovt schematiskt sett skulle man kunna säga, att vår regim är ‘vänsternationalistisk’.”
Efter FN:s generalförsamling stannade jag kvar i USA över presidentvalet. Jag fick bevittna ett helt otroligt skådespel. Så snart det kubanska problemet kom på tal, gav sig de båda presidentkandidaterna Kennedy och Nixon in på en veritabel tävling i misstro och krigshets. Fyra gånger möttes de i TV-dueller, och ingen av gångerna försummade de att diskutera bästa sättet att göra slut på Castro och revolutionen. J. F. Kennedy, den mest upplyste av de två, var t o m värre än sin motståndare. Han förespråkade öppet, att man skulle landsätta trupper på Kuba. Dessa trupper skulle rekryteras bland de ”demokratiska flyktingarna” från ön, och de skulle göra slut på ”den kommunistiska enklaven” med en militär aktion. Allt skulle naturligtvis ske med Förenta staternas hjälp och goda minne. Nixon å sin sida hade redan 1959 föreslagit denna lösning och visste att den var under förberedande. Han fann för gott att visa sig mera återhållsam och påtalade dessutom att ett sådant företag skulle medföra internationella risker. Men den vanlige TV-tittaren ville till varje pris se Castros huvud på ett fat. ”Hyggligt folk”, fridsamma människor, t o m akademiker från de större universiteten, alla hörde jag diskutera om man skulle raka av honom skägget innan han hängdes, eller om han kunde avrättas som han var.
På våren 1961 var allt klart för den avgörande attacken mot Castro. Jag befann mig då återigen i Washington för att skriva en artikel om J. F. Kennedys nya demokratiska administration. Aldrig har jag blivit så väl mottagen där som den gången. I Vita Huset var det inte bara den politiska personalen som hade bytts ut. Kennedystabens internationella utblick föreföll också vara helt ny. Den nye presidenten omgav sig med en lysande skara ”eggheads”, som handplockats bland de främsta akademikerna i hans hemstat Massachusetts. Deras kunskaper och intellektuella utrustning imponerade långt mer än den gamla administrationen kunnat göra. Den primitiva och slöa uppfattningen att människor och företeelser endast kunde vara antingen onda eller goda var nu inte längre opportun. Europeiska vänstersympatisörer betraktades av dessa kennedyprofessorer ingalunda som ”pinkos” (skära) eller som kommunistdjävulens medbrottslingar. I stället såg man dem som förhandlingspartners, potentiella bundsförvanter i kampen för en stor omorganisering av världen. Min londontidning New Statesman lästes vid den här tiden flitigare i Vita Huset och State Department än i Whitehall. Alla dörrar stod således öppna för mig.
Mina värdar fällde hårda omdömen om sina föregångare. Deras dumhet var orsaken till att Amerika kommit att ta på sig uppgiften att slå vakt om ekonomiskt och socialt status quo i världen. USA hade ju i själva verket allt intresse av att göra tvärtom och driva fram förändringarna, menade demokraterna. Den gamla klyftan mellan kommunism och liberalism var nu till stora delar överbryggad. Ryssar och amerikaner hade likartade problem att brottas med i sina industrialiserade länder, när det gällde att säkerställa den ekonomiska tillväxten. I stället för att uppträda som konkurrenter i tredje världen var det av vitalt intresse att de såg till, att denna så snabbt som möjligt fick sin ekonomi på fötter. Ty för stormakterna var goda handelspartners just länder med utvecklad ekonomi, sådana som alltså kunde säkerställa deras egen välfärd.
Man försäkrade mig att JFK:s regering var beredd att göra vad som på den ankom för att ett närmande till ryssarna skulle komma till stånd. Ryssarna själva var ju också angelägna att undanröja spåren efter det kalla kriget och få ett slut på den fruktlösa ideologiska striden. USA skulle dessutom göra allt för att befria världen från alla stagnerande, konservativa och diktatoriska regimer som nu höll tillbaka all utveckling i tredje världen. Från och med nu skulle Förenta staterna ge ekonomiskt bistånd enbart till regeringar som kunde använda deras dollar till att medvetet söka förändra sina länder. ”Vänsterregimerna är vi inte rädda för – de kan till och med bli våra bästa bundsförvanter.”
Allt detta var nog så intressant, men hur kom det sig att detta kloka handlingsprogram hölls hemligt? Presidenten hade ju givit uttryck för helt andra åsikter, särskilt under valkampanjen. Vid denna invändning log Kennedys professorer och hänvisade mig till historieböckerna: ”Tror ni att Lincoln skulle ha vunnit några val om han förespråkat upphävande av slaveriet? Eller Roosevelt om han gått till val på the New Deal? Hos oss måste man först rycka åt sig makten och sedan forma den allmänna opinionen med administrationens maktmedel”. Kennedys ställning var fortfarande ganska svag. Han hade vunnit valet med mycket liten marginal och kunde inte bortse från att en amerikan av två hade röstat på hans konservative motståndare. Men man kunde lita på Kennedy. Så snart han vunnit sina landsmäns förtroende, skulle han koncentrera sig på att förändra deras tänkande.
På detta stadium av diskussionen kunde jag antingen hålla god min i elakt spel eller också ställa den försåtliga frågan: ”Vad säger ni om Kuba då?” Jag valde det senare. De insiktsfulla demokraterna visade sig då genast lika omedgörliga som de inskränkta republikanerna. Deras argumentation var förstås skickligare. De tog inte till den privata egendomens okränkbarhet och använde inte heller argumentet, att amerikanska investeringar i utlandet ovillkorligen måste skyddas. I stället betygade de, att de var positivt inställda till de sociala förändringar som ägt rum på Kuba. Därför var det inte tal om att ifrågasätta jordreformen eller ännu mindre om att återinsätta den gamla regimen. Men Castro kunde de inte acceptera eftersom inte kubanerna gjorde det. Han hade förrått sin egen revolution genom att liera sig med kommunisterna och göra Kuba till en sovjetrysk bas. Kubanerna ville inte längre veta av vare sig honom själv eller hans vansinniga politik.
Den 3 april 1961 publicerade State Department en vitbok om nödvändigheten av en ”castrism utan Castro”, en revolution utan kommunism. Detta dokument var hållet i en för sådana skrifter ovanlig intellektuell ton och skrivet med akademisk högstämdhet. I brist på lämpliga citat av Marx hade man använt några lösryckta meningar av I F Stone för att visa, att det var fråga om kritik från vänster. Författare till vitboken var professor Arthur Schlesinger Jr, och han kan knappast ha haft några svårigheter att ikläda sig den kritikerrollen. Han var det etablerade samhällets notoriske ”vänsterman”. Han var f d ordförande för ADA[1] och hade skrivit en biografi om Roosevelt, som fått Pulitzerpriset. Presidenten hade tagit honom från professorsgärningen vid Harvard och satt honom i Vita Huset. Och i hans ämbetsrum i detta berömda hus fick jag ett långt samtal med honom en eftermiddag i början av april. Tyvärr blev det en dialog mellan döva. Han tyckte, att jag var ”doktrinär”. Jag å min sida hade intrycket, att han drev med mig när han påstod, att 90 % av det kubanska folket var mot Castro, och att USA ”inte längre kunde försvara hans regim mot hans eget folk”. I själva verket trodde dock Arthur Schlesinger inte ett ord av vad han själv sade. Jag märkte det då, och senare har han själv avslöjat det i sin bok De tusen dagarna. Men inte desto mindre gjorde han mig en stor tjänst på det yrkesmässiga planet, ty medan jag lyssnade på honom, begrep jag att en invasion på Kuba var nära förestående. Även om inte Schlesinger sagt det direkt, så visste jag ändå, när jag lämnade hans ämbetsrum, att tärningen var kastad. Samma kväll skickade jag en artikel om detta till L’Express i Paris. Den utkom den 14 april. Tjugofyra timmar senare hade flygplatser bombats på Kuba. Det hade gjorts av piloter, som påstods ha ”deserterat från det kubanska flygvapnet”. Naturligtvis förevisades aldrig dessa piloter för pressen. I gryningen två dagar senare landsteg 1 500 frivilliga castromotståndare vid Playa Girón (Grisbukten) på södra Kuba. Jag var i New York när nyheten kom men begav mig omedelbart till Miami, där jag hoppades kunna ta något av de sista planen till Havanna. Men förgäves. Flygförbindelserna hade redan brutits. Miami var fullt av upphetsade castromotståndare och amerikanska journalister från landets alla hörn. Man föreslog, att jag skulle ”låta ackreditera mig hos den demokratiska regeringen”, som om en eller annan timme skulle landstiga på sitt befriade territorium. Läste man lokaltidningarna fick man tveklöst intrycket, att angriparna firade triumfer. Man skrev t o m att Castro flytt, att hans bror Raúl blivit mördad, att folket på Isla de Pinos gjort uppror o s v. Men det luktade för mycket propaganda om dessa uppgifter. Och ändå befarade även de mest skeptiska bland oss journalister, att inbördeskriget på Kuba skulle bli en amerikansk version av det spanska inbördeskriget 1936.
Det amerikanska berget födde en råtta vid Playa Girón. Sjuttiotvå timmar efter landstigningen var soldaterna ur invasionsstyrkan mycket riktigt på väg mot Havanna – men som fångar bakom lås och bom. Det amerikanska försöket att störta Fidel hade slutat i ett perfekt misslyckande för att tala med T. Draper[2], en av castrismens främsta belackare. Världen häpnade. Regeringen i Washington protesterade indignerat och avsvor sig alla beskyllningar om inblandning. Trots detta visste alla att den famösa amerikanska underrättelsetjänsten CIA var direkt engagerad i aktionen. CIA var känt för sin effektivitet, sin djärvhet och sin förstklassiga utrustning och inte för inte kallades det av många ”Förenta staternas osynliga regering”.
Men hur kunde det då komma sig att en så mäktig och skrupelfri organisation kunde handla så blint och osmidigt som i det här fallet? Man hade faktiskt låtit tusentalet ”frivilliga” soldater hamna mellan Castros lejonkäftar och inget under i världen kunde rädda dem undan ett förödmjukande nederlag. Det var helt klart att amerikanerna förletts av sin egen propaganda och grovt underskattat sina motståndare. Detta misstag skulle komma att stå dem dyrt. Den som segrar kan alltid skriva om historien till sin fördel men för den besegrade gives ingen pardon. Om han har använt tvivelaktiga vapen i striden slår de tillbaka som bumeranger mot honom själv. Amerikanerna hade inte varit särskilt förutseende i sitt val av taktik. I den psykologiska krigföringen verkade allt klaffa. Den amerikanske FN-delegaten Adlai Stevenson hade inte dragit sig för att visa upp falska fotografier inför säkerhetsrådet. Bilderna föreställde kubanska flygplan som sades ha bombat sina egna flyghamnar och sedan styrt mot USA. Vad den amerikanska pressen beträffar så överträffade den sig själv den här gången. Så snart invasionen inletts släppte den lös en störtflod av falska nyheter över världen. De stora nyhetsbyråerna som annars gärna berömmer sig av sin objektivitet förmedlade nu de mest fantastiska telegram om den kubanska regimens sönderfall. När operationen väl hade misslyckats och sanningen kom i dagen tvingades man i hela världen ifrågasätta den amerikanska politiken som så oförblommerat tog sin tillflykt till lögn och hyckleri.
Nyheten om Castros impopularitet föll ihop som ett korthus liksom alla de andra teserna i utrikesdepartementets vitbok. Amerikanernas påstådda vilja att bevara de sociala landvinningarna kom i tvivelaktig dager när listan över de tillfångatagna exilkubanerna blev känd. Det visade sig att invasionsstyrkan omfattade inte mindre än 194 f.d. Batista-poliser, bland dem Calvino, en ökänd tortyrledare. Huvuddelen av kontingenten bestod av förutvarande storgodsägare eller barn till sådana – ”niños bien”, som de förut kallades i Havanna. Det enda som tydde på något slags socialt patos hos dessa skulle väl vara att de i sina led upptagit 112 sutenörer och återfallsförbrytare. Claude Julien som följt den kubanska utvecklingen sedan tiden före revolutionen påpekar att ”inkräktarna hade för avsikt att återta 371 930 ha jord, 9 666 fastigheter, 710 fabriker, 3 banker, 5 gruvor och 12 kabaré teatrar”.[3]
Castros anhängare jublade. De fick dagligen nytt vatten på sin kvarn allteftersom CIA:s misstag avslöjades. Det visade sig att exilkubanernas politiska organisationer, som den 22 mars bildade en skuggregering med Miro Cardona i spetsen, inte hade någon kontroll över de militära styrkorna. Den amerikanska underrättelsetjänsten hade ensam rekryterat, drillat, styrt och utrustat invasionsbrigaden. Den hade blivit ett CIA:s eget instrument som det svartsjukt bevakade.
För att kunna förklara att landstigningen misslyckats tvingades även den amerikanska pressen nämna bondemilisens hjältemodiga kamp. De beväpnade bönderna hade larmat Castroarmén och energiskt hållit stånd mot inkräktarna ända tills trupper nådde fram. Böndernas insats hade omintetgjort angreppets överraskningseffekt och hindrat angriparna att upprätta ett brohuvud i det sanka och glest befolkade området. Dessa talande fakta borde ha stämt amerikanerna till eftertanke. Men ett nederlag som upplevs som en nationell förödmjukelse driver sällan en stormakt att ompröva sin politik. Förenta staterna utgjorde inget undantag från den regeln. Nästan alla ledande personligheter steg fram och manade till återhållsamhet med kritiken i den nationella enhetens namn. Den officiella politiken fick inte ifrågasättas fastän de styrande helt olagligt hade blandat sig i Kubas inre angelägenheter. T o m högerextremisterna gick med på att spara sin kritik till ett senare tillfälle. De förebrådde Kennedy främst att han inte satt in amerikanska luftstyrkor ”för att understödja anfallsstyrkorna”. Vad presidenten själv beträffar så tog han helt ädelt hela ansvaret för misslyckandet på sig. För att stärka moralen hos folket lovade han att förr eller senare ta revansch på Castro. Han skulle försöka mobilisera alla stater på västra halvklotet till gemensam kamp mot den kommunistiska offensiven. Angående riskerna för att dessa länder inte skulle klara av uppgiften yttrade han: ”Min regering kommer inte att tveka att vidta nödvändiga åtgärder för vårt lands säkerhet. Och när stunden är inne att handla kommer vi inte att tillåta dem som sudlat sina händer med blod från Budapests gator att undervisa oss om icke-inblandning i andras affärer. Kommunismen på västra halvklotet kan inte bli föremål för förhandlingar”.[4]
I väntan på den rätta stunden för ett korståg på den amerikanska kontinenten beslöt Kennedy att agera mera hårdhänt mot kommunisterna i andra delar av världen så att ingen skulle kunna beskylla honom för undfallenhet. Detta gällde t ex Asien. Omedelbart efter de snöpliga händelserna på Playa Girón skärpte han tonen mot den kommunistiska infiltrationen i Laos och i Sydvietnam. I slutet av den minnesvärda månaden april 1961 avreste de första amerikanska kontingenterna till Saigon. De utgjordes av experter på gerillabekämpning samt av lärare och rådgivare i pacificeringsteknik.
Åtskilliga av Kennedys f d medarbetare med Arthur Schlesinger i spetsen angriper i dag det meningslösa barbari som den amerikanska aggressionen i Sydostasien utgör. De talar om ”den fatala händelseutvecklingen” som har dragit in deras land i detta äventyr. Men de tycks alltför snabbt ha glömt att deras egen regering i högsta grad bidrog till denna händelseutveckling.
Den historiska aprilveckan fick jag inte uppleva vare sig på den kubanska eller den amerikanska sidan, eftersom jag idiotiskt nog satt fast på Jamaica. Efter att ha återvänt till Miami kunde vi den 27 april lyfta med ett plan fullt av kubaner som återvände hem. När flygvärdinnan annonserade landningen på flygplatsen Rancho Boyeros utbröt vilda applåder. På plattan föll återförenade familjemedlemmar i varandras armar, utklädda gitarrister sjöng afro-kubanska sånger, fotografer knäppte minneskort. Och allt detta under välvillig uppsikt av milismän i blåa skjortor och soldater i olivgrönt, samtliga beväpnade till tänderna. Över huvudingången hängde väldiga skyltar omgärdade av kubanska flaggor. Där stod:
LEVE KUBA – AMERIKAS FÖRSTA FRIA TERRITORIUM OCH LEVE VÅR SOCIALISTISKA REVOLUTION. Socialistiska? Sedan när då? ...
Någon förklaring till detta fick jag inte förrän jag kommit till Havanna och tagit in på hotell Habana Riviera. Där fick jag efterlängtade upplysningar av min kollega Juan Arcocha, redaktör på tidningen Revolución, som skulle vara min guide under detta mitt första Kubabesök. Jag fick veta att Fidel hållit tal när man den 16 april begravde offren för det bombangrepp mot Havannas flyghamn som föregått själva invasionen. Han hade då ordagrant sagt: ”Amerikanerna börjar krig mot oss därför att de inte vill acceptera vår socialistiska revolution”. Man väntade nu att han skulle utveckla detta tema i sitt tal den första maj.
Hur som helst hindrade i alla fall inte socialismen hotellets casino att fungera som vanligt. Man kunde t o m vinna amerikanska dollars om man satsade hårdvaluta. Havannas beryktade glädjekvarter var livligare än någonsin. Sloppy Joe, kändisarnas berömda tillhåll, var fullsatt varje kväll och på Hemingways favoritställe Floridita serverades alltjämt världens bästa daiquiris. Gästerna var däremot inte de gamla vanliga. Dessa platser som tidigare varit reserverade för ett fåtal hade revolutionen gjort tillgängliga för den breda massan. Överallt hade priserna sjunkit eftersom den nya socialpolitiken stimulerade konsumtionen så att allt fler människor fick råd till nöjen. Mitt rum på Habana Riviera som tidigare betingat det facila priset av 40 dollars dygnet fick jag nu hyra för endast 12 pesos[5]. Flera av hotellets våningar stod kostnadsfritt till förfogande för revolutionärer från landsbygden. De hade med sig en stor skara barn som glatt åkte upp och ned med hotellhissarna och ropade ”Yankee, No” till oss varje gång vi försökte stoppa dem på vägen.
Mina brittiska kamrater som knappast skulle ha funnit sig i en sådan behandling någon annanstans visade sig fulla av överseende. De noterade uppmärksamt alla tecken på social frigörelse och likaså den glädje som de upptäckte överallt i huvudstaden.
Efter att ha gjort ingående intervjuer under några dagars tid kom de till slutsatsen: ”Är detta socialism så är vi för den!”
Kubanerna genomförde sin revolution med sång. Oss föreföll de verkligen lyckliga och fyllda av optimism. Förutom att de var stolta över segern vid Playa Girón bars de också av känslan att vara såväl upphovsmän som vittnen till en fantastisk samhällsutveckling. Frukterna av denna omvälvning kunde njutas av alla som inte varit exploatörer eller var så dumma att de klamrade sig fast vid den falska drömmen om the american way of life.
Kubanerna talade varmt om sin jordreform[6]. Den gav jorden till den som brukade den och gottgjorde på det sättet en månghundraårig orättvisa mot de fattiga lantarbetarna. ”Tack vare reformen har jordbruksproduktionen redan fördubblats och det är bara början. Ingen revolution har någonstans uppnått jämförbara resultat på det här området”, sade de. Man genomförde också en ”stadsreform”[7] som fått till omedelbart resultat att hyrorna sänkts med nästan hälften. Man byggde en ny stor stadsdel öster om Havanna där de flesta industrierna låg. Förr byggdes det mest i de rikas bostadskvarter i de östra stadsdelarna. Avgifterna för elektricitet och telefon hade sänkts med en tredjedel sedan man nationaliserat bolagen och deras gamla amerikanska ägare lämnat landet. Listan över projekt på landsbygden var lång. Omkring hundra miljoner dollars hade beviljats för byggandet av bostäder, skolor, sjukhus och vägar. Den här gången fick bönderna riktigt moderna hus och inga hastigt uppslagna baracker. Under det nationella institutets för turistindustrin, INIT:s, ledning hade stora ansträngningar gjorts för att iordningställa badstränder och nya rekreationsområden.
Inför allt detta måste man som utomstående fråga sig hur det var möjligt att alla dessa uppenbarligen kostsamma projekt kunnat realiseras på så kort tid. Mina sagesmän som var unga intellektuella, tillgivna Fidel med kropp och själ, såg inget mysterium i detta:
Så snart vi avskaffade de skandalösa privilegierna och gjorde slut på den utländska utsugningen av ön blev genast hela samhällets tillstånd bättre. Revolutionen gjorde att man halvt om halvt spontant började dela ut rikedomarna till de fattiga. De kom på ett rättvist sätt folkets stora massa till del. Så snart det imperialistiska rofferiet var stoppat blev allting möjligt. Det är en lärdom som inte kommer att nonchaleras av de latinamerikaner som fortfarande lider under det ok som de inhemska oligarkierna och de amerikanska bolagen lagt på dem. Däri ligger den verkliga orsaken till amerikanernas våldsamma fientlighet mot den kubanska revolutionen. Förutom att den betyder en förlust för dem på mellan 800 miljoner och en miljard i konfiskerade tillgångar – en förlust som de är tillräckligt rika för att överleva – så utgör den också en fara för alla deras investeringar på den sydamerikanska kontinenten.
Så sade alltså kubanerna.
Medan vi besåg huvudstaden kom vi att åka förbi Coca-Cola-fabriken. Mina vägvisare ropade: ”Titta noga på den där. Det var en av de amerikanska ambassaderna i vårt land”. Allt detta hörde det förflutna till och därför var de lätt roade när de beskrev den maktstruktur som Kuba haft före revolutionen. Förenta staternas ambassadör var enligt egen utsago en lika betydelsefull person som republikens president – om inte mer.
”Detta påstod han faktiskt en gång[8] inför ett amerikanskt senatsutskott. Men själv var han beroende av såväl kapitalägarna som sina överordnade i utrikesdepartementet. Representanterna för Standard Oil och Texaco, för telefon- och elbolagen, bilförsäljarna och däckfabrikanterna – alla skulle ha ett ord med i laget när det gällde vår politik. Deras gemensamma slogan var: det som är bra för den amerikanska företagsamheten är bra för Kuba. De vakade därför noga över kontinuiteten i den amerikanska politiken mot Kuba. Det låg i deras intresse att den inte förändrades, att den ständigt var lika egoistisk och girig oavsett vilket parti som satt vid makten i Washington”. När mina kubanska vänner sagt detta tillade de som de goda förlorare de var att kvaliteten på Coca-Cola blivit fruktansvärt dålig efter nationaliseringen. Nuförtiden påminde den mer om något slags underlig saft än om den gamla Coca-Coladrycken.
Förenta Staternas handelsembargo mot Kuba tycktes ha ringa effekt. Det hade ingalunda lamslagit landets ekonomi, tvärtom kunde man alltjämt få det man ville ha i Havannas affärer inklusive amerikanska varor. Besökare, från öst i synnerhet, inledde, efter vad man sade, sin vistelse på ön med att göra väldiga inköp av amerikanska skjortor, transistorapparater och allehanda grannlåt. Uppenbarligen hade de kubanska köpmännen varit mycket förutseende och försett sig med lager för en lång belägring. Men hur skulle det gå när de var tömda? Med risk att förarga mina vägvisare frågade jag om inte Fidel hade begått psykologiska misstag i relationerna med USA och om inte brytningen varit förhastad. De blev inte alls irriterade utan svarade glatt:
Tror ni att det går att först genomföra en revolution som berör USA:s vitala intressen och sedan beveka Washington med vackra tal? Om så Fidel inte sagt ett ord, om vi så valt Kalle Anka till revolutionssymbol så hade vi ändå aldrig kunnat bedra de vaksamma amerikanerna. Från det ögonblick revolutionen började kunde våra relationer med USA inte utvecklats på annat sätt än de gjort.
Enligt mina talesmän hade detta oundvikliga skeende haft följande förlopp:
Så snart jordreformen hade kungjorts krävde USA full och omedelbar gottgörelse för de förluster amerikanska medborgare gjorde i och med nationaliseringen. De sade med andra ord att vi inte borde genomföra reformen. De visste nämligen mycket väl att en kubansk regim aldrig skulle ha råd att kontant köpa tillbaka 1.200.000 ha jord och 61 av landets största sockerbruk som då ägdes av amerikanska bolag. Om de hade nöjt sig med det pris de själva en gång betalade för jorden, 20 dollars per hektar, ja då hade det naturligtvis kunnat ordna sig. Men de accepterade inte ens att man värderade egendomarna enligt deras egna taxeringsuppgifter från föregående år. När vi föreslog en avbetalning på tjugo år med en ränta på 4 % blev de bara förolämpade. Vi struntade alltså i deras fordringar och det räckte för att vi skulle bli föremål för deras heliga antikommunistiska vrede. Först hotade de med att skära ned vår sockerkvot på den amerikanska marknaden. Tack vare den hade vi alltsedan trettiotalet kunnat sälja omkring tre miljoner ton socker årligen till fördelaktigt pris, f ö det samma som amerikanska sockerproducenter fick. Sockret representerade merparten av inkomsterna från utrikeshandeln. I januari 1960 röstade kongressen igenom ett förslag som gav president Eisenhower befogenhet att handla efter eget gottfinnande i den här frågan. De satte alltså kniven mot strupen på oss. För att inte förlora tid vände vi oss då till de neutrala staterna och sedan till Sovjetunionen. Vi ville vara säkra på att inte behöva bli sittande med allt vårt socker i magasinen om någonting skulle hända. Ryssarna köpte omedelbart upp en begränsad kvantitet och lovade att fylla kvoten om amerikanerna drog sig ur. I utbyte erbjöd de oss ungefär 300.000 ton olja till fördelaktigt pris och krediter för inköp av industriell utrustning. Resten känner ni till: Standard Oil, Texaco och Shell, som ensamma behärskade Kubas hela oljesektor inte bara vägrade att raffinera ”den röda oljan” utan stoppade också bränsletillförseln till våra industrier, transportmedel och elcentraler. Vi hade inte längre något val. Vi måste själva ta över driften av raffinaderierna och be att ryssarna sände sin olja så snabbt som möjligt. Då vägrade det amerikanska elkompaniet att använda ”den röda brännoljan” och att sänka avgifterna med 30 % som regeringen ålagt det. Vi övertog då bolaget trots indignerade protester från amerikanerna som hotade att aldrig mera köpa vårt socker. Då meddelade Fidel dem: ”Skär ni ned vår sockerkvot kilo för kilo så kommer vi att nationalisera era egendomar fabrik för fabrik”. Men det hjälpte inte. Den 9 juli 1960 stoppade Eisenhower inköpet av 700.000 ton socker d v s återstoden av vår kvot det året. En månad senare, den 6 augusti, lät Fidel nationalisera 36 amerikanska sockercentraler och all amerikansk egendom inom de vikigaste ekonomiska sektorerna. I oktober samma år införde USA embargo på ett mycket stort antal exportartiklar till Kuba i hopp om att på det sättet kunna stödja alla de storgodsägare och köpmän som alltjämt fanns kvar på ön. Som svar på denna aggression nationaliserade regeringen omkring 400 företag och banker den 13 oktober. Efter den dagen är vi på allvar herrar i vårt eget hus. Vår nickel tillhör oss. Vårt socker är verkligen vårt. Vi bestämmer själva över våra finanser. Kort sagt: vi har blivit en självständig nation.
Alla jag talade med var ense om denna version av händelserna. Det var bara när jag försökte få reda på om Fidel redan från början visste att det skulle barka därhän som åsikterna gick isär. Några menade att ledaren varit rädd att amerikanerna skulle gå ännu snabbare fram. I början hade han sökt vinna tid för att se om hemmafronten och framför allt utbilda kadrer som kunde ersätta de gamla administratörerna. Det var därför han först anförtrodde de viktigaste regeringsposterna (inklusive presidentskapet) åt personer som hade amerikanernas förtroende. Själv gjorde han dessutom en good-willresa till USA.[9] Tack vare detta förutseende behövde han inte improvisera när sedan det oundvikliga kraftprovet kom 1960. Han kunde ge amerikanerna svar på tal utan att ekonomin led någon skada.
Andra hävdade tvärtom att Fidel gjort allt för att förmå Förenta staterna att göra upp i godo med den kubanska revolutionen eftersom han föredrog att gå fram i etapper och inte ville utsätta landet för faran av ekonomisk eller militär aggression. När han t ex inledde de första förhandlingarna med öststaterna var hans främsta mål att visa amerikanerna att deras hot och påtryckningar var verkningslösa. Kuba kunde ju räkna med att i värsta fall få andra marknader. När president Cardenas nationaliserade de mexikanska oljekällorna 1938 hade Förenta staterna först varit helt oresonliga och hotat mexikanarna med att ”dränka dem i deras egen olja”. Senare när Cardenas hade visat att han trots detta kunde få avsättning för oljan i Europa gjorde amerikanerna helt om och visade sig plötsligt mycket medgörliga. Fidel hoppades på samma resultat när han undertecknade de första handelsavtalen med Sovjetunionen och Kina. Men 1938 insåg Roosevelts regering snabbt att Cardenas aldrig skulle ge efter i oljefrågan och att det var bäst att bordlägga den om man ville behålla de räntabla förbindelserna med Mexico. Eisenhower-administrationen 1959-60 var tyvärr allför oskicklig för att kunna föra ett sådant resonemang. Den ville inte ge vika på en enda punkt och därför förlorade den allt.
Men sanningen att säga talade kubanerna om Ikes ”otroliga dumhet” i samma andetag som de betonade att folkets längtan efter självständighet var så stor att det ändå aldrig skulle kunna acceptera en överenskommelse enligt mexikansk modell. Historiens nödvändighet skulle alltså ha gjort sig gällande även om Eisenhower haft hela F D Roosevelts statsmannaskicklighet.
Så långt kom vi innan vi avslutade vår diskussion om relationerna mellan Kuba och Förenta staterna. På förslag av mina kubanska vänner beslöt vi att omedelbart efter Fidels förstamajtal resa till provinsen Pinar del Rio för att se hur den unga kubanska socialismen fungerade.
På vägen till Pinar del Rio fick vi nästan åka slalom för att undvika alla gropar man grävt som stridsvagnshinder i vägbanan. Kubanerna var beredda på en invasion. Den kunde komma från vilket håll som helst, och därför hade man överallt vidtagit försiktighetsåtgärder. Dessa var permanenta och det var inte bara vi som hade svårigheter med vägen. Bönderna som varit med om förstamajfestligheterna i Havanna var på hemväg i lastbilar som med möda tog sig fram mellan fallgroparna i vägen.
Folket från landet hade strömmat till Havanna och den stora fiestan där, men framför allt hade de kommit för att lyssna till Fidels tal. Nu vände de tillbaka sömniga och trötta och med huvudet fullt av allt han sagt dem. Han hade förklarat hur folkets makt, deras makt, höll på att växa fram. Nu hade den också ett namn: socialism. Fidel hade inte så mycket berört ordets exakta betydelse eller den samhällstyp det betecknade. Han drog helt enkelt bara ett streck över den gamla kontrovers som i tjugo år stått i centrum för den kubanska politiken. 1940 års demokratiska konstitution[10] som aldrig hade trätt i kraft var nu föråldrad. I dess ställe annonserade Fidel en socialistisk konstitution avpassad efter det kubanska samhällets nya struktur. Han erinrade också mycket pedagogiskt om huvudpunkterna i Havannadeklarationen[11] och sammanförde dem med den sociala rättvisans utveckling och med den arbetandes rätt att njuta frukterna av sitt arbete. Alla var förtjusta. Till sent på natten dansade man och sjöng på Revolutionsplatsen. Men somliga började omedelbart arbetet med att sätta upp affischer på husväggarna i Havanna. Redan på morgonen kunde man se de första som sammanfattade andan i Fidels tal: ”Om nordamerikanerna inte vill bo grannar med en socialistisk revolution 90 miles från deras kust, så får de flytta”.
Hur byggdes då den nya maktstrukturen upp på landsbygden? Juan Arcocha ledde den internationella journalistgrupp där jag ingick och han förde oss direkt till den man som enligt honom personifierade auktoriteten i den här provinsen. Det var kommendanten Escalona, en ung smärt man med stort svart skägg. Han tog emot oss i en vacker villa, vars forne herre var en storgodsägare, som nu lämnat landet. Vi bjöds på en läcker kubansk måltid.
Escalona berättade för oss att de kubanska revolutionärerna inte insåg vidden av böndernas misär förrän de började sin gerillaverksamhet. I området kring Sierra Maestra fann de att ungefär 300.000 människor levde utanför samhället. De var praktiskt taget bortglömda av världen och jorden de brukade tillhörde nästan alltid någon annan. De var offer för en hänsynslös utsugning av såväl jordägare som ockrare och köpmän. De flesta barn fick inte någon undervisning och hade oftast inga skor trots kylan i bergstrakterna. Före gerillasoldaternas ankomst hade ingen sett en läkare här, ingen visste vad ett sjukhus var. Varken vägar eller elektricitet nådde så långt som till Sierra Maestra. Situationen var knappast bättre i Sierra Cristal där Raúl Castro 1958 öppnade den andra fronten i gerillakriget mot Batista. Revolutionärerna blev sålunda tvungna att sörja för att över en miljon människor fick såväl kroppslig som själslig hjälp.
Rebellarméns kadrer skolades av erfarenheterna under denna tid och blev efter revolutionen ryggraden i INRA (Instituto Nacional de Reforma Agraria – jordreforminstitutet). Denna organisation fick till uppgift att återta de forna jordägarnas mark och därefter genomföra jordreformen. Kubas sex provinser delades upp i 28 utvecklingsområden. De ansvariga för varje område hjälpte bönderna att bilda kooperativa enheter i synnerhet i sockerdistrikten. Man organiserade också Granjas del Pueblo d v s statsägda egendomar direkt underställda INRA. Småbrukarna som gynnades av reformen inbjöds att gå med i ANAP, småbrukarnas nationella sammanslutning. ANAP åtog sig att samordna den nya jordbrukspolitiken. Mindre sockerrörsodlare bildade dessutom sammanslutningar på bas av delvis kooperativt, delvis privat ägande. Allt detta skedde frivilligt utan minsta påtryckning och under stor entusiasm bland folket. Escalona betonade särskilt detta ”eftersom utlänningar tror att man alltid måste tvinga bönder att gå med i kooperativer”.
På våren 1961 fanns det således i Pinar del Rio över 5.500 småbrukare som fått jord genom jordreformen och som tillsammans brukade c:a 55.000 hektar. Nästan 60 % av dem tillhörde ANAP. Men Escalona gjorde ingen hemlighet av att de mindre och medelstora jordägarna som fått behålla sin jord var mera reserverade mot ANAP. Man hade ännu inte fått med mer än 30 0/o av den privatägda marken.
INRA skötte för sin del 29 kooperativer med 6.000 medlemmar och 30.000 hektar och lika många Granjas del Pueblo med mer än 20.000 lantarbetare och 300.000 hektar jord. Att de statsägda egendomarna var så pass mycket större berodde på att de var mer specialiserade på boskapsuppfödning och därför behövde omfattande betesmarker. Dessutom lade man jord som ännu var orörd under dessa granjas. Hur som helst fick vi siffror av Escalona och hans medhjälpare som klart sade ifrån att INRA f n administrerade såväl de kooperativa som de statsägda jordbruken.[12]
Detta tycktes i varje fall vid första påseende vara en ansenlig arbetsuppgift och likväl hade INRA många fler. Dess industriella avdelning ansvarade för reparationsverkstäder och maskinell utrustning till lantarbetarna. Dess handelsavdelning handhade tusentals Tiendas del Pueblo d v s centraler som försåg landsbygden med allehanda varor så att bönderna slapp handla till överpriser av ohederliga köpmän. Samma avdelning saluförde i städerna det som producerades i kooperativer och granjas.
Här slutade Escalonas orientering. Men hur fungerade då allt detta i praktiken? Vilka problem hade kamraterna i Pinar del Rio att brottas med? De blev förvånade över våra frågor. Allt gick bra. Man märkte redan hur totalt onödigt det var med storgodsägare och administrativa experter. Dem förutan och de kontrarevolutionära sabotageräderna från Miami till trots skulle jordbruksproduktionen – och då främst socker- och tobaksskörden – nå rekordresultat 1961. 1960 skördades sockret för första gången i Kubas historia inte av utsugna säsongsarbetare utan av folket självt, framför allt av frivilliga från städerna. Denna arbetsamma period sammanföll dessutom med beredskapstillståndet i december[13] och invasionen vid Playa Girón. Folkmilisen och armén var alltså mobiliserade. Skördearbetet fick bokstavligen utföras mellan militärövningarna. Och ändå skulle Kubas sockerskörd 1961 bli den dittills största under 1900-talet.[14]
Escalona måste ge sig av men underströk innan han lämnade oss att Kuba inte hade några egentliga problem med sitt jordbruk. Landet hade enorma utvecklingsmöjligheter som hållits tillbaka av storgodsägarna och de amerikanska sockerbolagen. Under tjugotalet producerade Kuba nästan lika mycket socker som på femtiotalet. Detta medan befolkningen under samma tid vuxit från tre och en halv till nära sex och en halv miljoner invånare. Denna utveckling var ett resultat av en politik som hade två mål i sikte. Det första: att medvetet begränsa sockerproduktionen för att hålla priset på världsmarknaden stabilt. Det andra: att förhindra nyodling för att hålla armén av säsongarbetare villig att arbeta för löjligt låga löner. Bolagen arrenderade ofta vidsträckta bördiga områden som de sedan lät ligga i träda. Ibland sådde de ”reservsocker” som inte ens skördades varje år. De gjorde inga investeringar i åtgärder som kunde öka avkastningen och ”därför hade vi världens största sockerproduktion men världens lägsta avkastning per hektar. Varje år var vi tvungna att importera jordbruksprodukter från USA. Det kostade oss hundratals miljoner dollars, nästan hälften av intäkterna på sockret. Och det vi importerade hade vi mycket väl kunnat odla själva här på Kuba eftersom vi har gott om fruktbar jord”.
Den främsta uppgiften var nu att snabbt söka undanröja resterna av kulturell och teknisk efterblivenhet hos lantarbetarna. 1961 skulle därför bli alfabetiseringens år. Kommendant Escalona rådde oss att besöka INRA:s undervisningsbrigader. Dessa bestod av unga frivilliga lärare, studenter och t o m gymnasister som utförde ett beundransvärt arbete. Två av fem bönder kunde varken läsa eller skriva och det fanns under den gamla regimen ingen lag som tvingade dem att lära sig. Brigad-medlemmarna måste leva bland dem, vinna deras förtroende och sedan försöka övertyga dem om att de borde börja studera. De bodde hos sina elever, hjälpte till i arbetet på fälten men hade egen matbespisning och egna läger för att inte ligga de fattiga bönderna till last.
Vad jag förstod visste brigadmedlemmarna som jag träffade inte mycket om socialism och kommunism. Jag hade t o m intrycket att dessa två ord under den förra regimen länge varit andra ord för helvetet och att de fortfarande verkade avskräckande. När jag frågade Julia, en ung flicka på 17 år, om hon var socialist blev hon först röd som en pion och efter en viss tvekan svarade hon: ”Jag är revolutionär”. Hennes kamrater som verkade ännu blygare drog en suck av lättnad. Men jag var envis: ”Vet du inte att Fidel har sagt att er revolution är en socialistisk revolution?” Julia rodnade på nytt och kamraterna teg. ”Om Fidel har sagt att vår revolution är socialistisk så vet han det bättre än jag och om han är socialist så är jag det också”. Flickans svar applåderades av alla, också av brigadchefen som lyssnat på samtalet utan att ingripa.
Vi besökte granjas och kollektivjordbruk, vi beundrade de nya vackra trädhusen i byn El Rosario, och vi sov i rekreationsgårdar som INIT byggt. Vi träffade dock inga fler representanter för den lokala administrationen eller någon annan som kunde redogöra för situationen i stort. De ansvariga inom INRA och de statsägda jordbruken talade inte om annat än jordbrukets diversifiering, d v s inriktning på nya grödor, och citerade ideligen ett tal som Fidel hållit om detta.[15] Men ofta verkade deras planer oklara. Arbetarna sade att de var nöjda och berättade spontant hur deras villkor förbättrats tack vare revolutionen. De fick äntligen fasta löner, kunde äta sig mätta och hade t o m råd med kött, höns och andra ”lyxiga” livsmedel. De var tacksamma mot Fidel och hade enbart gott att säga om gerillasoldaterna. Omsorgerna om det timliga sysselsatte dem mer än frågor om maktfördelning och organisation.
När vi kom tillbaka till Havanna fick jag veta att denna organisering var alltför ”gerillamässig” – för att använda Che Guevaras berömda uttryck – alltför litet samordnad och planerad. Castristerna var de första att betona detta. Men man var snarast road när det berättades historier om de extravaganta moderniseringsförsök eller onödiga uppfinningar som somliga ledare på landsbygden givit sig in på. Komma med förebråelser mot dem ville man inte eftersom deras avsikter alltid varit de bästa[16]. Misstag var oundvikliga eftersom många var oerfarna och arbetsuppgifterna ofantliga[17]. Skadorna ansågs inte vara alltför allvarliga och när allt kom omkring var improvisationernas tid snart förbi. Sedan februari 1961 arbetade man i Havanna på ett fullständigt och samordnat planeringssystem som skulle fungera ”säkert som ett urverk”. Det skulle medföra ett snabbt ekonomiskt uppsving och framför allt: Kubas industrialisering. ”I år fungerar ekonomin ännu av bara farten men 1962 skall bli planeringens år”.
”Vi ska t o m beväpna våra katter – om vi bara kan lära dem hantera ett gevär.” Så skämtade Fidel 1959. Två år senare var mycket riktigt ett imponerande antal män och kvinnor beväpnade. Milismän stod vakt dag och natt framför alla fabriker, ministerier och tidningsredaktioner, ja t o m framför de mest oskyldiga kontorsbyggnader. Lade man sedan till alla ”barbudos” och alla unga rekryter i olivgrönt blev bilden fullständig. Kubanerna var ett folk i vapen sådant som man alltid föreställt sig ett heroiskt revolutionärt folk. Milismännen med förkrigsgevär som i något oordnade led marscherade fram i förstamajdefileringen och deras talkörer på spanska kom oss att tänka på frivilligbrigaderna som försvarat Madrid. För européer av min generation kunde ingenting vara mera gripande än att se denna den militanta socialismens stora återuppståndna – och denna gång segerrika – armé.
Men om denna jämförelse hade varit korrekt hade det entusiastiska folket talat med oss om sina ”sovjeter” eller om sina socialistiska planer. Vi sökte emellertid förgäves både på landsbygden och i Havanna efter just detta uttryckssätt hos gemene man. Visst imponerade det massiva folkliga stödet för revolutionen men bristen på politiskt initiativ bland de militanta och deras otillräckliga socialistiska medvetenhet var häpnadsväckande. F ö var det svårt att få något grepp om den administrativa strukturen och de inre tyngdpunkterna i detta samhälle som ju redan hade socialiserat en väldig sektor av landets ekonomi. Men allt tycktes ändå fungera, även om få kunde förklara hur. I allmänhet nöjde man sig med att framhålla Kubas länge ackumulerade potentiella energi och outnyttjade resurser. För närvarande kunde man tillåta sig att leva utan alltför noggrant uppbyggt statsmaskineri medan man tydligen väntade på att planeringsarbetet skulle komma igång.
I boklådorna utkom alla de berömda sovjetryska ”handböckerna” som noga förklarar det proletära partiets vägledande roll – ett parti som alltså inte fanns på Kuba – och detta gjorde knappast situationen klarare. Chefredaktören för tidningen Revolución och den tillika oförbätterlige debattören Carlos Franqui[18], berättade för mig hela nätter igenom om hur fantastisk Fidel var, om deras liv i sierran och om hur underbart folket var. Men vad allt det andra beträffade tyckte han det var bäst att jag sökte upp andra ledare som han menade bättre kunde uttala sig om den nya socialismens praktiska och ideologiska innebörd. Fidel var tyvärr omöjlig att få tag på. Han reste kors och tvärs över ön. Carlos ordnade då en serie sammanträffanden på ett inte fullt så högt plan. Så kom det sig att jag fick träffa Ernesto Guevara, ”El Che”.
Då var kamrat industriministern, kommendanten doktor Ernesto Guevara de la Serna ännu inte Latinamerikas legendariske revolutionshjälte. Men i kubanernas ögon var han redan ”den andre Fidel”, visserligen mindre betydelsefull än den store ledaren, men mycket begåvad och med utomordentliga meriter. President Dorticós, Raúl Castro och även Armando Hart var lika viktiga personligheter i den castristiska hierarkin som Che. Men politiskt sett tycktes Che vara mera särpräglad och intressant. Redan det faktum att han inte var kuban skilde honom från de andra.
Che var född i Argentina och hade läst medicin medan han ”drömde om att bli en forskare som ställer sina rön i mänsklighetens tjänst”. Men han var en rastlös natur och gav sig ut på resor i Latinamerika. Inför den namnlösa misär han såg kom han underfund med hur fåfäng hans läkarambition var. 1954 var han i Guatemala och förberedde sina ”anteckningar om hur den revolutionäre läkaren ska förhålla sig” när United Fruit Co, amerikanska utrikesdepartementet och John Foster Dulles – i realiteten en och samma sak – iscensatte invasionen av landet.[19] Det var då, vid 25 års ålder, som Che gjorde den fundamentala erfarenheten att ”för att kunna bli en revolutionär läkare måste jag först delta i revolutionen”.[20]
Denna revolution skulle komma att bli den kubanska. Han träffade den landsflyktige Fidel, ”en av de där kyliga mexikanska nätterna”, och sedan dess höll de ihop. Ödet höll på att skilja dem åt just före gerillans avresa till Kuba. Man hade haft besvär med den mexikanska polisen och Guevara hade arresterats. Han berättar själv:
”Som utlänning hade jag tagit mig in i Mexico på olaglig väg och nu riktades en hel massa anklagelser mot mig”. Men för den skull fanns ingen anledning ”att bromsa revolutionens gång. Det var enklast att lämna kvar mig”. Han bad att gerillan skulle reservera en post åt honom. Men Fidel svarade kategoriskt: ”Jag överger dig inte”.[21]
Som enkel kamrat på Granma kom Che snart att höja sig över mängden. Det var åt honom och Camilo Cienfuegos[22] som Fidel anförtrodde alla de viktigaste uppgifterna. Det var också de två som anförde ”slättlandets invasionsbrigader” och gav Bastistas armé nådastöten. Men tiden i Sierra Maestra innebar inte bara en militär erfarenhet för Castro och hans män. Den utgjorde också en social erfarenhet som skulle komma att bli avgörande för revolutionens framtid. I de politiska diskussioner som gerillan förde under denna tid tillmättes Ches mening stor betydelse, ibland var den också utslagsgivande. Hans rörliga intellekt och hans stora erfarenhet av latinamerikanska problem i stort gjorde honom bättre lämpad än någon annan att bli gerillakrigets teoretiker. Han utarbetade teorier om relationerna mellan gerillan och bondebefolkningen och om dessa relationers betydelse för revolutionen.
Under dessa omständigheter var det inte underligt att de moderata och revolutionens motståndare i Che såg ”Fidels kommunistiska andra jag”. Denna bedömning var till stora delar oriktig eftersom det knappast går att dela upp Fidels utveckling i ett demokratiskt och ett socialistiskt stadium. Men alla medgav att Guevara haft stor betydelse för gerillasoldaternas intellektuella och politiska mognad.
Efter segern fick Che i november 1959 hand om ledningen för riksbanken, något som markerade en avgörande vändning i revolutionens inriktning. Det var då som socialiseringsåtgärderna satte igång och det med ett tropikregns intensitet. 1960 anförtroddes Che den industriella avdelningen inom IN-RA, dvs i praktiken hela den nationaliserade sektorn av ekonomin. I slutet av samma år gjorde han en omfattande resa till öststaterna och lade grunden till ett organiskt samarbete mellan Kuba och socialistblocket. Slutligen blev han också industriminister och började förbereda öns industrialisering.
I början fruktade somliga av Fidels medarbetare att folket skulle ogilla att en nog så vänstersinnad utlänning fick dessa nyckelposter i samhället. Men fanns det något främlingshat så sopades det mycket snabbt bort av den revolutionära entusiasmen. När man såg hur lätt kubanerna gjorde Che till en av sina egna kunde man f ö fråga sig hur den teorin uppstått enligt vilken Latinamerika är offer för en oövervinnelig nationalism som får folken att resa sig mot varandra. På Kuba hade i alla fall Ernesto Che Guevara varken större eller mindre svårigheter än andra styrande, trots sitt argentinska ursprung. Liksom de andra hade han sina motståndare och hans idéer skapade inte alltid enighet bland castristerna.
Alla i ansvarig ställning visste att ”den dansande revolutionen” som just Che, kallade den, inte kunde vara för evigt. Landets ekonomi stötte redan på många svårigheter som inte kunde lösas med gerillametoder. Problemen var till stor del resultat av just otillräcklig administration och bristande planering under denna improviserade period. Man måste snabbt råda bot på dessa svagheter och eftersom ledarna inte kunde lita till initiativ från basplanet fick de ta saken i egna händer. Bildandet av ett revolutionsparti var redan under diskussion. Detta skulle ha till uppgift att mobilisera alla krafter och införa en disciplin i produktionslivets alla sektorer. Men hur skulle partiet utformas? Vari skulle den framtida disciplinen bestå? Skulle man gå efter de sovjetryska handböckerna? Det skulle i så fall vara ett sätt att sona det brott mot renlärigheten som det innebar att genomföra en revolution utan vägledning av det marxist-leninistiska partiets vetenskap. Den auktoriserade förvaltaren av denna vetenskap på Kuba var Partido Socialista Popular (Socialistiska Folkpartiet) som var ett av de 81 partierna på moskvakongressen 1960. Men PSP var inte särskilt intresserat av tanken på ett samgående med de forna gerillasoldaterna. Det ville hellre att dessa organiserade sig i en socialistisk nationaliströrelse, en kubansk version av ”vänster-Koumintang” i Maos Kina. Bland Castros män å andra sidan saknades inte heller misstänksamhet. Det var många som blev irriterade så fort man nämnde PSP eller dess ledare.
Det ankom i sista hand på Fidel att avgöra frågan. Che å sin sida hade en mycket bestämd uppfattning om det hela, och den skulle komma att väga tungt i vågskålen. Enligt honom hade man ingen tid att förlora. Man måste handla snabbt och enligt den modell som låg närmast till hands, d v s den som handböckerna föreskrev. Den fick anpassas efter bästa förmåga till kubanska förhållanden. Ches otålighet berodde otvivelaktigt på att han dagligen konfronterades med de invecklade ekonomiska problemen. Han hade svårt att fördra det ”skapande kaos” som gerillamännen och deras unga medhjälpare gladeligen lät härska. Men det påstods också att han blivit förförd eller snarare entusiasmerad av sina resor i öst. Efter vad han sade själv hade han känt sig som ”Alice i underlandet”[23] i Sovjetblocket. Han såg alltså ingen nackdel i att Kuba hämtade inspiration hos dessa länder utan hoppades att detta skulle medföra verkligt iögonfallande resultat.
Che hade aldrig varit kommunist – ”vore jag det skulle jag inte tveka att ropa ut det på taken”.[24] Å andra sidan reagerade han mycket starkt mot de antikommunistiska och antiryska demonstrationer han bevittnade i sin ungdom och som han alltsedan dess tillskrev yankee-ideologins ödesdigra inflytande. Redan under åren i Sierra Maestra kritiserade han den enligt hans mening överdrivna misstro många av kamraterna hyste mot PSP. Han var snarast omedgörlig i dessa diskussioner med mera försiktiga kamrater. Dessa varnade allt oftare för ”de kommunisttrogna” fastän de efter revolutionen inte hade något att förebrå Che. Lägg till allt detta att han enligt egen utsago var ganska grälsjuk och ofta höjde rösten, så förstår ni att han inte verkade lätt att komma till tals med.
Jag måste alltså tillstå att när jag den 9 maj 1961 stegade in i industridepartementet så skuggades min nyfikenhet och min beundran för Guevara något av min nervositet. Men samtalet kom igång mycket lätt: på franska dessutom som han behärskade väl. Ibland ville han litet kokett veta om inte hans ordförråd var allför ”spanskt”. Allt gick bra en god stund. Vi talade om USA och sedan berättade jag om mina samtal om socialismen med folk på landet. ”Javisst”, sade han, godmodigt, ”hos oss skolas människorna genom att handla och denna process har knappt hunnit börja. Somliga kamrater säger ibland att det här med socialism gillar de inte särskilt. Då frågar jag: är ni då mot jordreformen? och stadsreformen? eller mot att vi konfiskerar yankee-egendomar? och mot nationaliseringarna och den sociala rättvisan och varje människas rätt att njuta frukterna av sitt arbete? Men det svär de på att de inte är. De sympatiserar så starkt med allt detta att de skulle kunna offra livet för att försvara det. Då säger jag, att är ni för detta, är ni för just socialismen och då blir de lugna”.
Nåväl det lät ju bra. Men eftersom nu den politiska utbildningsnivån var så pass låg var det kanske farligt att fylla det ideologiska tomrummet med sovjetrysk litteratur av ibland tvivelaktigt värde. Så snart jag sagt detta tog det eld i Che. Han började ironisera över liberalerna som vill att revolutionen skall förhålla sig neutral på det ideologiska planet och låta det stå var och en fritt att välja bland olika filosofer och sociala doktriner. ”Det är just en sådan frihet vi tillbakavisar. Vi menar att revolutionens främsta uppgift och mest trängande behov ligger i att skola folket politiskt och ideologiskt. I ett land som varje dag måste se döden i vitögat, som måste angripa problem utan motstycke på den här kontinenten, i ett sådant land skulle det vara brottsligt och absurt att låta människorna sväva i tvivelsmål om vilken ideologi som är den riktiga”, slutade han allvarligt, och hans ansikte blev med ens sorgset.
Jag nöjde mig med att säga vad jag tänkte om Konstantinov, Mitin och Lysenko som prydde hyllorna i biblioteket i El Rosario. Che lyfte armarna i en otålig gest: ”Vi vill så snabbt som möjligt ge våra ungdomar en socialistisk utbildning och då är vi tvingade att använda öststatslitteratur. Har ni något annat att föreslå?”
”Jag vet bättre litteratur än den jag nyss gav exempel på. Det finns ju olika revolutionära strömningar. Varför väljer ni denna enda som samtidigt är den mest diskutabla?”
Den här gången blev han en aning irriterad men återfann snart sitt leende. Hans ansikte förrådde otålighet och otillfredsställelse över den fruktlösa diskussionen snarare än upprördhet och verklig vrede:
Ni tycker kanske att vi borde förvandla Kuba till ett enda stort seminarium för intellektuella eller till ett pariskafé där folk sitter och diskuterar nyutkomna böcker! Men var tror ni att ni är någonstans? Kuba är ett land i full revolution, det är belägrat av krigsfartyg och det behöver kadrer för att kunna försvara sig och arbeta för framtiden. Det är inte för att vi tycker det är roligt som vi skyndar på skolbarnen genom högstadiet till gymnasier och universitet. Det är för att vi behöver gå fram snabbt och inte har något val.
Medan han talade vädjade blicken om förståelse. ”Por favor, lägg bort era fördomar och tänk er in i vår situation.” Han försökte inte försvara Konstantinovs och Mitins ”marxism” men höll inte heller med mig i mina omdömen om dem. Han lät förstå att han själv inte läst deras böcker och att det rörde sig om marginella företeelser som inte var avgörande för den politiska utbildningen på Kuba. Men jag var påstridig. Jag har själv bevittnat vilken förödande verkan denna speciella uppfattning om socialismens uppbyggande har haft i Sovjetunionen. Först gav den upphov till rent otrolig konformism och sedan ledde den till avpolitisering och cynism. Jag har levt i Sovjetunionen i sju år, gått på en marxist-leninistisk fakultet vid ett av de största universiteten och på senare tid haft tillfälle att träffa många sovjetryssar. Varför måste man tvinga den kubanska ungdomen att gå samma väg? För stalintidens intellektuella förlamning och sedan ”den stora revisionen” med dess söndring.
– ”Hör noga på nu”, började Che långsamt;
varje revolution har i sig, med eller mot sin vilja, vare sig man gillar den eller ej ett oundvikligt inslag av stalinism eftersom den är inringad av kapitalismen. På kort tid har vi fått lära oss vad den ekonomiska blockad, den omstörtande verksamhet, de sabotage och den psykologiska krigföring vill säga, som imperialismen utsätter ett revolutionärt land för. Vi vet vad det innebär att behöva försvara sig mot imperialistisk inringning och invasionen den 17 april har just påmint oss om att inga förberedelser, inga offer kan vara för stora när det gäller detta. Under alla omständigheter kan inte Kubas situation jämföras med Sovjetunionens efter Oktoberrevolutionen. Förutom att ryssarna var tvungna att skydda sig mot det yttre hotet måste de också ensamma och utan någon hjälp utifrån bygga upp den industriella bas som behövdes för deras ekonomiska utveckling. Så är det inte i vårt fall. Industrialiseringen kommer inte att kräva försakelser för vårt folk. Tvärtom kommer den att innebära omedelbara förbättringar eftersom vi kan göra oss kvitt arbetslösheten. Det är likadant inom jordbruket. I Sovjetunionen var motståndet mot kollektiviseringen en avgörande faktor för stalinismens utveckling. Hos oss var jordreformen ett omedelbart svar på böndernas krav och helt tillfredsställande för dem. Därför existerar inte förutsättningarna för en stalinistisk utveckling på Kuba. Den kan inte uppstå hos oss. Dessutom tror jag att våra ungdomar för att kunna lära sig att styra ett land, planera ekonomin och bygga upp socialismen har intresse av att läsa böcker från socialistländerna som har gått före oss på vägen.
Så var det kapitlet avslutat. Men Che ville ge mig ytterligare exempel som stöd för sin tes.
Det land som i ekonomiskt avseende mest liknar vårt är Tjeckoslovakien. Det är till ytan jämförbart med Kuba och där har man ett mycket effektivt planeringssystem som börjar på företagsnivå. Vi finner det mycket tilltalande och vi vill införa detsamma i vår första fyraårsplan. Men vi har inte tillräckligt med utbildat folk för att själva kunna tillämpa ett sådant system. Så vad skall vi göra? Låta våra ungdomar kämpa i åratal eller inbjuda tjeckiska experter som kan hjälpa oss med den ekonomiska planeringen? Det är ingenting att tveka om: vi inbjuder tjeckerna!
Spänningen i samtalet försvann så snart jag inte längre sade emot. Che svarade villigt på mina frågor om öns ekonomiska situation. Han var mycket nöjd med jordreformen. Ett av de problem som sysselsatte honom mest var emellertid den kvardröjande arbetslösheten, detta samhällssår som man fått överta av den gamla regimen. Men Che var optimist:
Om ett år har industrialiseringsprogrammet avskaffat arbetslösheten i hela landet. Ingenting liknande har någonsin förekommit i Latinamerikas historia.
När han talade om armodet på den sydamerikanska kontinenten var det med både indignation och hopp. I hans röst tyckte jag mig märka hur stark hans vision var av Latinamerikas kamp och hur mycket han räknade med ”den kubanska smittans” inflytande söder om Rio Grande. Var det kanske för att han var argentinare? Che hade nyligen publicerat en essä där han visade att den kubanska revolutionen inte utgjorde något särfall utan tvärtom öppnade en ny väg för de latinamerikanska revolutionärerna.[25] Men det var ett utkast till en tes om möjligheten att göra gerillakampen allmän snarare än en fullständig strategi eller en maning om att gripa till vapen. Den uppgift som nu var mest angelägen bestod i att göra Kuba, den första segerrika revolutionen på kontinenten till ett slags skyltfönster. Man skulle visa sydamerikanerna att det inte bara var möjligt att förstöra den gamla samhällsordningen utan också att det nya samhället helt kunde tillfredsställa folkets behov och en gång för alla utrota underutvecklingen och dess fruktansvärda följder. I denna Ches stora vision om kontinentens framtid fanns ett djupt mänskligt patos fjärran från trångsynthet och personlig ambition.
Men för att återvända till dagsläget: vilka verkliga möjligheter hade USA att hindra utvecklingen på Kuba? I ett av sina tal vid den här tiden påpekade Che svårigheterna för gruvindustrin att klara sig utan nordamerikanska reservdelar[26]. F ö behövde man bara se på Havannas bilpark som nästan uteslutande bestod av USA-tillverkade fordon för att förstå att det kubanska transportväsendet inte skulle fungera länge till om bristen på reservdelar fortsatte.
Vad utvinningen av nickel beträffade tycktes den inte bereda Che några större bekymmer. Han hade löfte om rysk hjälp för att kunna öka produktionen av den dyrbara råvaran som var så viktig för utrikeshandeln. På andra områden kunde amerikanerna ställa till besvär men kanske inte i den utsträckning de själva trodde. De hade inte medel att stoppa öns ekonomiska framåtskridande. Risken fanns att de just därför skulle ge sig in på nya militära äventyrligheter. Sådana skulle bekämpas med alla medel samtidigt som man från Kubas sida måste kräva en snabb normalisering av relationerna mellan Washington och Havanna.
Eftersom jag visste vilket politiskt klimat som var förhärskande i USA var jag rätt skeptisk, men Che försvarade sin argumentering med stor tillförsikt: ”Förenta staterna är tvungna att leva i samexistens med Sovjetunionen och folkrepublikerna. Det tycker de inte heller om. Men världen har förändrats. Det är mycket som imperialisterna inte ville acceptera igår men som de finner sig i idag. I morgon blir de tvungna att gå med på ännu mer. Kubas europeiska vänner har vädjat till amerikanernas känslor och säger: ”Invadera inte Kuba, det vore djupt oriktigt”. Men detta är ett dåligt argument. Man måste tala affärer med amerikanerna. Man borde säga så här: Om ni anfaller Kuba förlorar ni hela Latinamerika, mister er position i resten av världen och drar kanske över er ett atomkrig där ni själva går under. Det är det enda språk som kan övertyga dem. Två saker står klara för mig. Om amerikanerna anfaller oss kommer vi att kämpa till sista man och gå under allihop. Men den nordamerikanska imperialismen överlever inte ett sådant äventyr. Det är min övertygelse. Jag vet inte om amerikanerna är medvetna om den faran men man får hoppas att det går att övertyga dem i tid.”
Det var inte första gången jag hörde en kubansk ledare på detta sätt anspela på att ryssarna med atomvapen skulle försvara Kuba. Ryssarna jag talade med i Havanna använde också de interkontinentala robotarna som tillhygge så snart de kom åt. Uppeggade av stämningen och ganska lättsinnigt tycktes det. Men Sovjetunionens officiella politik föreföll knappast räkna med att revolutionen skulle sprida sig snabbt. Ryssarna tycktes mindre än någonsin vara beredda att riskera en kraftmätning med USA för att försvara sina utländska kamrater. Chrusjtjov hade visserligen många gånger deklarerat sin solidaritet med Kuba. Alltsedan det misslyckade toppmötet i Paris i maj 1960 hade han dessutom mer än vad man kunnat vänta engagerat sig för Castros revolution (något som vi längre fram skall söka utreda orsakerna till). Men samme Chrusjtjov hade också vid ett otal tillfällen talat om att samexistensen mellan Sovjetunionen och USA var oundgängligen nödvändig och måste grundas på ömsesidiga kompromisser. Alltsedan Kennedys makttillträde verkade den ryske ledaren helt övertygad om att ha fått en förhandlingspartner som var angelägen att komma överens med honom. Var det under dessa omständigheter rimligt att enbart räkna med framsidan av den sovjetiska medaljen och tro att Sovjetunionen alltid skulle prioritera sina ”internationalistiska och revolutionära engagemang”?
Det hade blivit sent. Vårt samtal hade varat mer än två och en halv timme. Guevara väntade besök av en sovjetrysk delegation av experter inom nickelindustrin. Detta var alltså inte rätta tillfället att börja tala om Sovjetunionens utrikespolitik. Che hann bara säga att den enligt hans uppfattning var grundad på socialistiska principer. Det räckte för att den helt skulle skilja sig från den utrikespolitik som kapitalistiska länder förde, hur demokratiska och öppna de än var. Som bevis på detta nämnde han sina erfarenheter av ekonomiska förhandlingar med öststaterna.
Ryssarna vill bygga ett stålverk åt oss som 1964 skall ha en kapacitet på 700.000 ton stål och 1.500.000 ton några år senare. Men vi ska inte påbörja betalningarna förrän fabriken tagits i bruk så att vi kan betala med en del av inkomsterna vi får från den. Ryssarna erbjuder oss också lån till industriell utrustning som löper på tio år med en ränta på 2,5 %. Vad kineserna beträffar kräver de ingen som helst ränta. Säg mig ett kapitalistiskt land som skulle göra likadant!
Jag skulle inte vara sanningsenlig om jag påstod att jag blev övertygad av Ches argument i maj 1961. Hans starka personlighet och intellektuella charm imponerade genast. Däremot fick jag intrycket att han blundade för vissa realiteter inom socialistvärlden därför att det passade honom. En man med hans intelligens och känslighet måste helt enkelt ha blivit oroad av de brister och sociala klyftor han kunnat urskilja i de socialistländer han just besökt. Tvärtemot de verkligt ”troende” avstod han från sovjetpropagandans envetna och förenklade slogans. Hans förklaring till fenomenet stalinism var också vida mer sammansatt än ”avstalinisatörernas” i Moskva även om den i och för sig var diskutabel. Han var således ingen dogmatiker helt instängd i sin egen sanning som inte får diskuteras. Ibland tyckte man sig märka en ängslan rakt igenom lovorden.
Che ställde i själva verket ett krav på Kubas socialistiska allierade. Han hoppades att de genom sitt uppträdande vis-à-vis den kubanska revolutionen skulle visa att de var moraliskt överlägsna de människor kapitalismen formade och att de kunde leva som de lärde. Så länge det saknades bevis för att de inte kunde det, inte i allmänhet utan just i relationen till Kuba, så vägrade Che att kritisera eller fördöma dem. De socialistiska allierade hade en förpliktelse att hjälpa det första socialistiska landet på den amerikanska kontinenten. Man måste ge dem en chans att visa att de trots misstag i det förflutna kunde klara av denna historiska uppgift.
Det skall också sägas att den kubanska politiken inte bara rymde män som Fidel och Che och deras gerillasoldater, alla dessa som hade den äkta revolutionära glöden och behöll sin klarsynthet inför de uppsatta målen. Det fanns i den revolutionära rörelsen också en icke föraktlig fraktion som alltid hade accepterat Sovjetunionens överhöghet och var starkt påverkad av den långa tiden av underkastelse under Stalins hand. Omständigheterna tycktes på ett märkligt sätt stärka det gamla kubanska kommunistpartiets ställning. Kommunisterna hade inte förmått genomföra någon revolution. Men bättre än de flesta förstod de att dra nytta av den efter-revolutionära situationen. Med hjälp av sin marxistisk-leninistiska vetenskap och sitt goda förhållande till kommunistvärlden kunde de skaffa sig starkt inflytande över det nya samhällets ideologiska och politiska inriktning. Sedan december 1960 satt kommunisterna i ledande ställning i skolorna för revolutionär utbildning. Paradoxalt nog hade de som elever många av veteranerna från gerillastriderna som nu fick lära sig ”den sanna historien” om kampen.
Vi skall göra ett försök att analysera hur denna situation uppkommit och vilka de var som senare skulle komma att bilda Den socialistiska revolutionens förenade parti på Kuba. Men först måste vi dröja ett ögonblick vid det gamla kommunistiska gardets historia på Kuba och likaså studera hur den nya revolutionära vågen växte fram kring Fidel Castro.
När man börjar studera ett lands historia gör man det ofta för lätt för sig. Man drar gärna paralleller med andra länder, tror att händelseutvecklingen överallt är underkastad samma logik och att de politiska etiketterna täcker samma idéer överallt. Men skenet bedrar uppenbarligen. På Kuba t ex stod ofta liberalerna till höger om de konservativa och varje parti med självaktning kallade sig revolutionärt. För att veta om en statsman eller en intellektuell var reaktionär eller progressiv behövde man känna till inte så mycket hans åsikter som hans inställning till Förenta staterna. Detta var den verkliga vattendelaren mellan äkta vänstersympatisörer och sådana som var revolutionärer endast till namnet.
Under min första vistelse på ön lärde jag mig hjälpligt göra denna distinktion. Men för att få ett grepp om Kubas historia räckte det inte med att undvika de vanliga generaliseringarna. Man måste bit för bit lägga ihop ett veritabelt pussel av namn, debattinlägg och märkliga händelser. Först 1967-68 gav jag mig på allvar i kast med den uppgiften. Efter att ha tillbringat några dagar på nationalbiblioteket José Martí i Havanna förstod jag att pusselbilden av Kubas historia inte var fullständig. Ett stycke av bakgrunden var oklart i konturerna, nästan utsuddat. Hade då castristerna fallit offer för kommunistländernas sjukdom, den som består i att man skriver om och förskönar historien? Hade de möjligen lagt undan komprometterande dokument i hemliga arkiv?
Men man slutar snart oroa sig över sådant när man märker att i Havanna är ingenting undanstoppat, ingenting hemligstämplat. Kan man inte hitta kubanska böcker om nutidshistoria så är det för att de inte existerar helt enkelt. Påtalar man bristen på sådan litteratur, att nationalbiblioteket inte ens har någon samling av underjordiska tidningar så får man svaret: ”Vi inriktar oss på framtiden”. Man hänvisar till personer som varit med om de hetaste händelserna i det förflutna och som bevarat dokument i avsikt att en gång skriva memoarer.
”Är ni intresserad av revolutionen 1933? Då måste ni tala med Raúl Roa, kanslern är den som vet mest om den”. Detta råd får man och samtidigt hjälp att ordna ett sammanträffande. För att få veta mer om gerillatiden skall man vända sig till Fidel, Celia Sánchez och Carlos Franqui. Alla huvudpersoner i denna historia är fantastiska berättare som inte hämmas av några diplomatiska hänsyn. De är inte bara beredda att svara på ens frågor utan ser också till att man kommer i kontakt med andra vittnen som vet mer om speciella detaljer. Det är bara ett enda område som inte tycks inspirera någon: Partido Socialista Popular, PSP, det gamla kommunistpartiet och dess historia. Och då börjar konturerna i pusslet bli suddiga.
”Om ni visste!” suckade mina vägvisare i Havanna 1961 när jag frågade vilka de ”uttalade kommunisterna” var, de som oroade amerikanerna så. De tillade att det var bäst att inte tala om det, för då fick bara revolutionens motståndare vatten på sin kvarn. Sju år senare hörde jag återigen samma: ”Om ni visste!” och det av samma personer som då var snara att stryka ett streck över gamla tvister och missförstånd revolutionärer emellan.
Vad var det då som var så förfärligt med det gamla kommunistpartiet att ingen vare sig ville tala öppet om det eller glömma det? Varför var veteranerna från detta parti ännu 1968 så märkta av sitt politiska förflutna? Hur kom det sig att splittringen mellan dem och castristerna alltjämt var så djup? En castroanhängare svarar inte gärna på dessa frågor. Han säger bara sådant som man redan vet om PSP, som alla i Havanna vet. D v s att partiet samarbetade med Batista strax före och under andra världskriget och att det intog en fientlig hållning gentemot Fidels väpnade kamp ända till det ögonblick då det stod klart att han skulle segra. Vad allt det andra beträffar, allt som rör mer djupgående förklaringar hänvisas man till de gamla PSP-medlemmarna med den underförstådda kommentaren: ”De får själva göra upp med sitt förflutna”.
Men PSP upphörde att existera 1961. Det integrerades i det nya parti som fr o m oktober 1965 kallades Kubas Kommunistiska Parti, PCC, och som under Fidels ledning samlade castrister, kommunister och f d medlemmar av det revolutionära studentdirektoratet. PSP gav emellertid aldrig någon fullständig och trovärdig version av sin historia innan det införlivades. Vad det nya partiet beträffar vill det ovillkorligen lämna bakom sig alla uppslitande dispyter de tre organisationerna haft i det förflutna. Det nuvarande kommunistpartiet har heller inte för avsikt att börja gräva i det gamla PSP:s historia, som är lång och komplicerad och nära sammanlänkad med Sovjetunionens internationella strävanden. Det finns alltså ingen officiell tolkning av PSP:s historia. Troligen kommer heller ingen av de inblandade inom den närmaste framtiden att presentera någon personlig version. ”Det är alldeles för tidigt att skriva PSP:s historia”, upplyste Carlos Rafael Rodríguez, den av de ”gamla” som säkert bäst smält in i ledargruppen av idag. ”Det finns för många hjärtsvaga bland dem för att man skall kunna göra det”, var Fidels svar. I väntan på bättre upplysningar får man följaktligen rådet att själv söka bilda sig en uppfattning.
Det är inte svårt att få personlig kontakt med de ”gamla”. Deras berättelser talar om ett parti inneslutet i sin egen logik, i en värld vid sidan om, isolerat från den kubanska sammansatta verkligheten. Men det förmådde tydligen inspirera sina militanta medlemmar till en anmärkningsvärd hängivenhet. Det hade sina hjältar och martyrer, sina egna lager och sin egen moral. Det hade inte enligt sedvanligt latinamerikanskt mönster skott sig på samarbetet med Batista i den nationella samlingsregeringen under kriget. Denna prestation var unik och respekterades av alla. PSP förblev ett parti av fattiga, omutliga, hängivna och ofta förföljda människor. Men andra hade gjort revolution i deras ställe ... Detta ifrågasatte i ett enda slag partiets teorier, strävanden och taktik, ja t o m dess existensberättigande.
Vad kan väl vara mera ödesdigert för ett revolutionärt parti som är övertygat om att revolutionen inte kan genomföras utan dess medverkan än att i det närmaste passivt bli vittne till socialismens genombrott i hemlandet?
Detta var ett drama som inte kunde överskylas av det faktum att PSP så småningom blev en del av det nya PCC. Blas Roca, PSP:s partiledare, var visserligen närvarande på presidentpalatsets balkong den oktoberdag 1960 när Fidel proklamerade de betydelsefulla socialiseringsåtgärderna. Men han höll sig i bakgrunden bakom revolutionärerna i olivgrönt. Många av dessa visste inte ens vem Roca var och undrade varför Fidel inbjudit honom. Alla de ”gamla” är alltså medvetna om att de beretts tillträde till revolutionsarbetet endast tack vare Fidels, Ches och ett fåtal andras välvilja. Många var emot det och hade hellre velat förvisa dem helt enkelt.
I dagens läge vet de gamla PSP:arna likaså att deras ”räddare” Fidel fortfarande är minst lika kritisk som de andra mot partiets politiska strävanden i det förgångna. Fidel förebrår dem inte deras hållning under kampen mot Batista eftersom partiet enligt honom i alla fall inte var i stånd till att göra revolution. Även om PSP tagit initiativet till en revolt mot Batista skulle ingen ha följt efter. Denna ovilja var ett resultat av den antikommunistiska stämning som under femtiotalet fanns överallt där USA utövade sitt inflytande och den var också en följd av den misstro som PSP blivit föremål för genom sitt tidigare agerande. Fidel lade alltså skulden på historiska omständigheter och ansåg att ledarna för partiet gick fria moraliskt sett. Men detta hans omdöme var detsamma som en förkrossande politisk dom. För det finns ingen värre stämpel på ett kommunistparti än denna: ”Det var hederligt och moraliskt oklanderligt men saknade kraft både till att leda och att påverka revolutionens utveckling”.
Efter revolutionen avsåg inte Fidel att ta över PSP:s partiapparat med dess resurser. Han ville bara ha dess kadrer och militanta medlemmar till sitt förfogande. Detta skulle emellertid visa sig svårt, som vi senare skall se. Men även om inlemmandet av dessa PSP:are hade gått friktionsfritt hade det ändå inte inneburit någon rehabilitering av det kubanska kommunistpartiets förflutna. Den olösta frågan förblev olöst och är det fortfarande. Och den berör inte bara Kuba, den vilar hotande över varje diskussion om revolutionen i Latinamerika. Ty alla vet att vad PSP har bakom sig är kommunistpartierna på denna kontinent alltjämt mitt uppe i.
Vi skall här inte granska den kubanska kommunismen i alla dess detaljer. Vi skall bara söka bringa klarhet i tre frågor som gemene man i Havanna ännu idag ställer sig. Varför samarbetade PSP med Batista? Varför erkände det inte Fidel förrän gerillakampen praktiskt taget var slutförd? Varför ville Fidel vinna PSP-medlemmarna för sig och införliva dem i revolutionsarbetet?
För att få svar på frågorna måste vi först sätta in den kubanska kommunismen i dess internationella sammanhang. Liksom alla kommunistpartier skapades PSP i själva verket av Komintern. Partiet förblev knutet till den Kommunistiska Internationalen ända till dess upplösning 1943. Då överfördes lojaliteten till Sovjetunionen kort och gott. Eftersom partiet hela tiden var mycket nära förbundet med ”socialismens hemland” är det omöjligt att skilja dess strategi från Sovjetunionens teoretiska och praktiska strävanden.
Det kommunistiska partiet, Tredje Internationalens kubanska sektion, bildades tämligen sent i augusti 1925. D v s under en tid då Stalin i Ryssland började få grepp om partiet och Komintern. Det nya KP på Kuba formades alltså ideologiskt av lärospånen från en kommunism som redan var autoritär, fientlig mot interna diskussioner, intolerant mot minoriteter. Den fordrade en mycket strikt trohet mot den ortodoxi som formulerats i Moskva som en funktion av byggandet av ”socialismen i ett land”, Sovjetunionen. Med andra ord fick partiet redan från början en stalinistisk prägel. Detta hindrade inte att det till en början hade avsevärda framgångar och blev det främsta av de latinamerikanska kommunistpartierna. Kuba hade vid denna tid i decennier skakats av krig och oupphörliga kriser. Kubanerna började kampen för nationell självständighet 1868 långt efter det att de övriga latinamerikanska kolonierna (med undantag för Puerto Rico) hade kastat av sig det spanska oket. Kanske var det just för att Kuba var den sista kolonin som spanjorerna till varje pris ville behålla den. Självständighetskriget kom att vara i trettio år och ön härjades svårare av ockupanter än något annat land på kontinenten. Men just när det plundrade och uttröttade folket stod inför den avgörande segern ingrep den mäktige grannen i norr som ”allierad” för att ge den spanska armén nådastöten och göra ön till ett amerikanskt protektorat. Amerikanerna återgav kubanerna deras självbestämmanderätt på villkor att de i sin konstitution skrev in det s k Platt Amendment. Enligt detta förbehöll sig Förenta staterna rätten att intervenera för att upprätthålla ordningen på Kuba.
Kuba slapp alltså till priset av obeskrivliga uppoffringar ur den sönderfallande och avlägsna kolonialmaktens grepp. Och detta bara för att hamna i klorna på en ny erövrare, en mäktig granne i full ekonomisk expansion.
I samma skede som Kuba fick sin ”självständighet” inleddes paradoxalt nog den utveckling som snart skulle behäfta landet med alla den verkliga kolonins kännetecken.
Den gamla jordägararistokratin, som var av kreolskt ursprung, hade inte längre några möjligheter att hindra ett massivt intrång av amerikanskt kapital[27]. Under sådana omständigheter kunde den inte bli den verkliga företagarklass som behövdes för en normal kapitalistisk utveckling. Jordägarna kunde inte ikläda sig den roll i den borgerliga republiken som konstitutionen reserverat åt den. Kuba förvandlades till ett paradis för compradores (d v s det skikt av bourgeoisin som samarbetar med de utländska kapitalägarna), ett paradis för spekulation och alla slags mellanhänder i den nya kolonialmaktens tjänst. Denna elit gjorde sig rik på folkets bekostnad och de sociala klyftorna blev djupare för varje år. På landsbygden, där 52 % av kubanerna bodde fram till andra världskriget, trotsade misären all beskrivning. De som flydde därifrån i hopp om att finna arbete i städerna hamnade i förstäderna, där de hankade sig fram som utstötta ur samhället. Sockerproduktionen som var landets främsta näring stod för 80 % av dess inkomster men gav inte fast arbete åt mer än 20.000 människor. Under sockerskörden behövdes 400.000 sockerhuggare. Men sockerkompanierna varav de flesta var amerikanskägda föredrog att importera stora skaror ”halvslavar” från Jamaica och Haiti som visade sig kräva ännu mindre betalt än de kubanska säsongarbetarna. I slutet av 20-talet utgjorde arbetarklassen på Kuba inte mer än 16,4 % av befolkningen medan medelklassen liksom i alla kolonier svällt ut och uppgick till 35 %.
De flesta kubaner kunde inte stillatigande åse hur den otroliga korruptionen levde sida vid sida med det yttersta armod. ”Vi upplever en kris utan motstycke. Det är inte någon regeringskris, inte en kris inom något parti eller någon klass, det är helt enkelt ett helt folks kris”, skrev författaren Raimundo Cabrera 1924.
Den kubanske frihetsaposteln José Martí hade med profetisk kraft varnat folket för yankee-imperialismen: ”Jag har levat i det nordamerikanska odjurets buk, jag vet vilka missgärningar det är i stånd till”. Han hade sagt kubanerna: ”man tigger inte om att få sina rättigheter, man tar dem med våld”.
Det var alltså i denna atmosfär som det unga kommunistpartiet började sin bana. Allt tycktes gå det väl i händer. Partiet var anti-imperialistiskt liksom sin initiativtagare den Tredje Internationalen och dess angrepp på amerikanerna stod inte José Martís efter. Det var mot rasdiskriminering vilket vann den färgade befolkningens förtroende. Denna grupp utsattes för uppenbar ekonomisk och social diskriminering och det sedan den bidragit med över 60 % av soldaterna i den anti-spanska armén. Kommunistpartiets motståndare slutligen var illa organiserade grupper som dessutom splittrades av personliga ambitioner och ideologisk förvirring. KP hade följaktligen goda förutsättningar att etablera och utöva den ”hegemoni” som Antonio Gramsci talar om.
I början såg det ut som om partiet lyckats med den uppgiften:
Kommunistpartiet har nått anmärkningsvärda framgångar emedan dess ledare är intelligenta, dynamiska och hederliga personer. Det har stöd av Kubas främsta intellektuella och av ett växande antal lärare, författare och ungdomar. Åtskilliga av partimedlemmarna tillhör den lilla grupp av människor med nästan religiös hängivenhet som är beredda att offra alla krafter, ja livet för saken. Den kommunistiska rörelsens starka inflytande beror inte bara på att den har några tusental medlemmar som accepterar dess stränga disciplin. Det kommer sig också av den sympati som hundratusentals kubaner inom alla samhällsskikt känner för kommunismens idéer och mål. Dessa kubaner ser i kommunismen den kraft som kan återupprätta dem och befria dem från det armod och det elände som Kuba befinner sig i.[28]
Till denna slutsats kom den undersökningskommission på tolv personer som Förenta staternas Foreign Policy Association skickat ut. Och den kunde knappast misstänkas ha vänstersympatier. Till partiets framgångar kan även läggas kommunisternas snabbt vunna inflytande bland arbetarna. De kontrollerade redan Kubas nationella arbetarfederation och Arbetarfederationen i Havanna. De bildade också en stor fackförening för sockerbruksarbetarna vilket var en enastående framgång med hänsyn till att fabrikerna låg utspridda långt borta från städerna.
Fr o m 1925 då KP bildades hade Kuba en ny president, general Gerardo Machado, som valts på liberal partibeteckning. Så snart han tillträtt sin befattning förklarade han att ingen strejk under hans styre skulle vara längre än en kvart. Två år senare beslöt han att förlänga sin mandattid med sju år och ändrade konstitutionen i enlighet med detta. En storm av protester följde (först och främst från universitetet i Havanna) och alla de som dittills haft kvar sina illusioner om rättssamhället kastade sig i armarna på oppositionen. Kuba inträdde så i ett skede av diktatur och av kamp mot diktaturen, en kamp som gynnade kommunisterna.
Men partiets inledningsvis starka uppgång förmådde inte i längden dölja dess medfödda belastning. I sin egenskap av arbetarparti sökte det överföra det revolutionsmönster som formulerats i de europeiska kapitalistländerna på Kuba, som var ett underutvecklat land i en neo-kolonialistisk situation. Det faktum att ”hela folkets kris” var ett resultat av att landet underordnats de amerikanska intressena bekymrade partiet mindre än den f ö nog så flagranta motsättningen mellan kapital och arbete. Man förstod således inte vilken roll de Machado-fientliga och anti-amerikanska krafterna kunde spela, de som inte utgick från leninismen eller ens socialismen. Man var inom partiet egentligen bara intresserad av en enda front för kampen, nämligen den som rörde arbetet. Men arbetarnas kamp var under de speciella förhållanden som rådde på Kuba med all säkerhet inte den viktigaste. Den amerikanska företagsamheten på ön var i själva verket en perverterad version av utvecklingen i ett ”normalt” kapitalistiskt samhälle. Dess dominans skapade spänningar som var starkare än de motsättningar mellan olika samhällsklasser som är typiska för länder med mindre starkt beroendeförhållande till något annat land. Det amerikanska inflytandet uppammade således den permanenta upprorsanda som karakteriserade det politiska livet på Kuba. Emedan kommunisterna inte förstod situationens natur kunde de inte utnyttja, än mindre kontrollera, dessa andra krafter som de kategoriskt betecknade som ”anarkistisk småborgerlighet”.
Denna brist på klarsyn – eller rättare denna dogmatism – var alltifrån begynnelsen utmärkande för kommunistpartiet. I dag säger man på Kuba – och det har man kanske alltid sagt – att en ung lysande intellektuell, Julio Antonio Mella, var partiets grundare och förste sekreterare. Mella var visserligen kommunist i hela sitt korta liv men grundade inte partiet och var heller aldrig dess ledare. I enlighet med europeisk tradition var KP:s alla sekreterare arbetare. Julio Antonio Mella var student, grundade 1923 studentsammanslutningen FEU (Federación Estudiantil Universitaria) och 1924 folkuniversitetet José Martí. Han utmärkte sig också genom att organisera Havannas tobaksarbetare och var alltså den förste kämpen som växte fram ur samarbetet mellan studenter och arbetare. Mella var en obestridd ledare först bland studenterna och sedan ute i samhället. Han hade förmåga att teoretiskt underbygga både sin agitation och de direkta aktionerna, såväl de individuella som de kollektiva. För honom blev kommunismen vid den här tiden det naturliga uttryckssättet för hans frihetliga läggning, våldsamt anti-imperialistisk och varm anhängare av social rättvisa som han var. Men han använda sina teoretiska kunskaper med en iver som visade, att han var en intellektuell med mycket djupa rötter i sitt lands moraliska klimat och traditioner.
Hans eldiga temperament imponerade på de unga och blev småningom legendariskt. Man talar fortfarande om hans fantastiska bedrifter. En gång när den kubanska regeringen förbjudit det sovjetryska fartyget Varovski att ankra upp i Havanna, kastade sig Mella i vattnet och simmade utan att bry sig om hajarna ut för att ge sjömännen från socialismens hemland en solidaritetshälsning. Mella blev vid ett senare tillfälle arresterad och anklagad för att ha placerat en bomb på Payretteatern. Han vägrade inställa sig inför Machados domstol och kallade presidenten ”tropikernas Mussolini”. Han började genast en hungerstrejk som varade 19 dagar. Protesterna mot arresteringen av Mella tvingade Machado att släppa honom. Han förvisades ur landet och 1929 lät Machado mörda honom i Mexico. Han var då inte mer än 26 år gammal.
Genom sin martyrdöd blev Mella en symbol för sitt parti. Men endast genom den. Ty den militanta linje han företrädde stämde illa överens med kommunistpartiets disciplin och uppskattades inte alltid av kamraterna. Partiet var emot hans hungerstrejk och menade att endast de intellektuella, som alltid hade mat för dagen, kunde uppskatta denna individualistiska handling. Arbetarna fann den överdriven och meningslös.
Mellas fall aktualiserade inte bara frågan om disciplinen. Den avslöjade också vilka svårigheter de kommunistiska organisationerna hade att ta sig an dessa unga revolutionärer som var så typiska för sin tid. En annan berömd intellektuell, poeten Rubén Martínez Villena, rönte ett liknande öde. Liksom Mella blev Martínez Villena känd genom sina protestaktioner innan hans ens tillhörde KP. 1923 satte han och 13 unga män sig upp mot den dåvarande presidenten Alfredo Zayas mitt under ett av vetenskapsakademins högtidliga sammanträden. Han var delaktig i ”Veteran- och patriotföreningens” sammansvärjning och anmälde sig som frivillig att föra ett flygplan som skulle bomba Havannas militära anläggningar. Men planen gick i stöpet. Vidare ledde han den intellektuella avantgardegruppen och deltog i alla tänkbara debatter. Hans överväldigande aktivitet inom såväl intellektuellt som politiskt liv tog hårt på hans krafter som redan var försvagade av den tbc han led av. Trots bitter kamp mot den fruktansvärda sjukdomen dukade han under för den 1934.
Dessa två kommunistpionjärers historia visar att partiet från början förfogade över en rad unga förmågor som kunnat fungera som medlare mellan partiet självt och den upproriska intelligentia som under de följande åren skulle komma att spela en betydelsefull roll i den kubanska politiken. Män som Mella och Martínez Villena kom ur just denna miljö. De var fast rotade i de speciella kubanska förhållandena. Därifrån hade de sin intellektuella skolning, sitt anti-imperialistiska och frihetliga språk som hämtade inspiration från José Martí. Han inspirerade dem till individualism, till heroiska handlingar och till hela den livsstil som vi långt senare – och alls inte av någon slump – återfinner hos de unga castristerna. För Mella och Martínez Villena utgjorde det ingen plötslig förändring att ansluta sig till kommunismen. Det var i stället en naturlig följd och en fördjupning av de erfarenheter de haft. De förblev starkt knutna till kamraterna från kampen på universitetet, som inte följde deras exempel utan fortsatte utanför kommunistpartiet. Ännu skilde ingenting dessa två krafter, de kommunistiska och de icke kommunistiska motståndarna till det etablerade samhället.
Emellertid skulle en mur mellan dessa två politiska rörelser komma att växa upp i ett avgörande ögonblick av kampen mot Machado. Det blev en prövning som satte sin prägel på relationerna inom den kubanska vänstern ända fram till Castro-revolutionen. Kommunistpartiet blev dess främsta offer och bär även det största ansvaret som vi skall se. Låt oss alltså uppehålla oss en stund vid de dramatiska händelser som tog sin början 1930.
För Kuba som var så starkt beroende av USA blev den stora amerikanska depressionen 1929 en katastrof utan motstycke. Sockerexporten som redan 1926 börjat bli svår att avsätta sjönk med hisnande fart. 1929 inbringade den ännu 200 miljoner dollars, 1930 bara 129 miljoner, 1931 78 miljoner och 1932 endast 42 miljoner.[29] Detta betydde bankrutt. Hungersnöd utbröt på landsbygden och i städerna rådde arbetslöshet och förtvivlan. Machados amerikanska finansiärer, Chase National Bank, upphörde inte bara att ”hjälpa” honom utan krävde dessutom att han skulle betala sina skulder. Kampen mot diktatorn fick ny styrka. T o m högern gick i opposition. Den 19 mars 1930 lamslogs landet av en generalstrejk som innebar ett svårt slag mot Machados prestige. Den 30 september gick studenterna ut på gatorna som svar på Enrique José Varonas indirekta maning till handling.[30] Polisen förbjöd dem att beträda den gata där den berömde filosofen bodde och en av ledarna för demonstrationen, Rafael Trejo, sköts ned. Diktatorn beslöt då att universitetet skulle stängas. I och med detta växte solidariteten med de revolterande studenterna inom den allt mer utarmade lärarkåren. I själva verket låg inbördeskriget redan i luften.
Vilka var då huvudmotståndarna? Diktatorn stödde sig förstås på armén men också på en kår av experter (d v s poliser med specialutbildning i att slå ned oppositionsyttringar) och vidare på Patriotiska ligan, porros. Hans motståndare var mindre fast organiserade men fanns i gengäld inom alla läger. Alltifrån kommunisterna till den konservativa högern kring överste Mendieta. Två grupperingar framträdde särskilt markant: Directorio Estudiantil Universitario, d v s studentdirektoratet och i något mindre grad ABC-partiet.
Studentdirektoratet var som namnet anger en studentorganisation men med mycket vida förgreningar. Det hade fullt stöd av en del av ungdomen och hade som rådgivare den ”professionelle konspiratören” José Rafael García Barcena, utgivaren av tidskriften Mundo Social. Direktoratet hade ingen ledare. Det leddes av mellan 40 och 50 representanter för fakulteter och högskolor. Varje representant hade en suppleant som ersatte honom om och när han själv blev arresterad. På listan över dem som tillhört detta representantskap finner man nästan alla de stora namnen inom kubansk politik alltifrån ”Eddy” Chibás (som 1947 bildade det ortodoxa partiet där Fidel började sin bana) till Raúl Roa, nuvarande utrikesminister i den kubanska revolutionsregeringen. Det skall förstås sägas att man också hittar Prio Soccaras, senare korrumperad president, och flera andra notoriska högermän bland dessa studentrepresentanter.
Direktoratets underjordiska tidning Alma Mater talade inte om proletariatets frigörelse och resning mot kapitalet och inte heller om den världsomspännande kampen mot imperialismen. Tidningens politiska definitioner var enklare än så: den stödde rättvisan mot maktmissbruket och ärligheten mot korruptionen. Med kamp mot fattigdomen menades kamp för mänsklig värdighet. Dess avslöjanden av Machados brott var effektiva men de räckte inte för de mer ”doktrinära” studenterna. En grupp som stod på marxistisk bas med Aureliano Sánchez Arango som ledare bildade ”studenternas vänsterflygel” och började ge ut en egen tidning Linea, där framför allt Pablo de la Torriente Brau utmärkte sig. Som paroll använde de ett citat ur en berömd dikt av Majakovskij: ”Nu får det vara nog med prat, ordet är ert, kamrater Mausergevär”!
Men studentdirektoratet bedrev inte bara propaganda. Det hade en beväpningsavdelning som tillverkade bomber och en sektion för ”direkta aktioner” som spred dem efter behag. Ordföranden i Machados senat, grundaren av Patriotiska ligan och chefen för ”expertstyrkorna” föll alla offer för de unga rättsskiparna. Själve diktatorn undkom flera gånger med knapp nöd deras attentat. Men direktoratet tillämpade inte terrorismen för dess egen skull utan av nödtvång. Efter Machados fall var det ingen av medlemmarna som skröt med att ha deltagit i dessa attentat.
En av dem som var med om att bilda direktoratet var Antonio Guiteras Holmes. Han tillhörde de politiskt sett mera svårbestämbara. Eftersom han saknade medel att avsluta sina studier lämnade han 1929 universitetet och blev resande i apoteksvaror. I den egenskapen reste han kors och tvärs över ön och värvade under tiden modiga ungdomar som liksom han själv menade att något måste göras för att rädda landet. Guiteras bildade emellertid inget parti – åtminstone inte då[31] – och var inte heller anhängare av någon bestämd politisk linje. Att döma av det lilla han skrev själv var han inte anarkist utan stod snarare ganska nära kommunisterna. Framför allt personifierade han sin generations revolutionära otålighet och handlingsbehov. Han var en ledarnatur och, som historien senare skulle visa, en intelligent statsman. Men vid den här tiden var han framför allt en stor konspiratör, ett slags föregångsman i gerillakonsten. Redan den 29 april 1933 angrep han och intog militärförläggningen San Luis i Oriente.
Vad beträffar ABC – en rörelse som också utmärkte sig genom åtskilliga komplotter och (misslyckade) sabotageförsök – så var det ett märkligt parti. Dess 41-punktprogram som publicerades 1931 avslöjade en mycket suspekt böjelse för korporatistiska lösningar, direkt lånade från Mussolini. Partiets demagogi var bara en återspegling av dess ideologiska förvirring. Det kritiserade den gamla generationen från det patriotiska kriget och krävde större utrymme för de unga men drog sig inte för att ta kontakt med den kubanska politikens gamla äventyrare. Inom ABC:s led fanns en Gandhi-influerad falang som förespråkade ett återhållsamt leverne och en annan som kallades radikal och som i sin tur var anhängare av våldsmetoder.
Trots att oppositionen var så splittrad förmådde inte diktatorn spela ut de olika grupperna mot varandra. Han tillämpade en urskiljningslös motterror och slog till i blindo mot såväl strejkande arbetare som ättlingar till ”stora patrioter”. De konstitutionella rättigheterna upphävdes. Arbetet i industrierna stod i det närmaste stilla. Statskassan var mer än ruinerad och universitetet var stängt i över tre år.
Förenta Staternas nye president Franklin Delano Roosevelt skickade då en av sina skickligaste diplomater, Sumner Welles, till Kuba för att inleda ”goda-grannar-politiken” mot Latinamerika med att hjälpa Karibiens pärla att återfinna sinnesfriden. Han föreslog Machado följande uppgörelse: om presidenten gick med på att träda tillbaka när hans mandatperiod var slut 1934, så skulle Welles under mellantiden hjälpa till att lugna de oppositionella. Han tog kontakt med dessa för att den fredliga övergången till demokratiskt styre skulle ske med allas samtycke. Men Sumner Welles uppgift blev märkvärdigt otacksam. De mäktigaste inom oppositionen – från direktoratet till den reaktionäre general Menocal – vägrade träffa ambassadören. De som accepterade hans medlarroll hade i gengäld ingen avgörande betydelse i den uppkomna krisen. Under tiden försökte diktatorn vinna tid och tänkte ingalunda på att göra en värdig sorti från scenen. Dessutom upmuntrade Sumner Welles närvaro i Havanna just den revolutionära aktiviteten som han kommit för att bromsa. Ty vad var väl en diktator som fann sig i USA:s medlingsförsök och påtryckningar annat än en man som måste bekämpas? I stället för att lösa krisen påskyndade således ambassadören den slutliga kraftmätningen. Den tog nästan spontant sin början tre månader efter hans ankomst till Havanna.
Den 2 augusti 1933 utbröt en strejk i ett bussgarage i Havanna. Två dagar senare var huvudstadens alla transportmedel lamslagna. Den 6 augusti omfattade strejken hela landet. Den 7 augusti gick det rykten om att diktatorn avgått från sin post och folk drog jublande fram längs gatorna mot regeringssätet Capitolium. Där möttes de av polis som gav eld. Tiotals människor dödades och hundratals sårades.
Diktatorn gav alltså inte spelet förlorat. Han tvekade inte att slå ned oppositionen med de mest fruktansvärda metoder för att försvara sig själv in i det sista. Dagen därpå ägde emellertid oväntat en scenförändring rum: Machado räckte en fredens olivkvist till dem som han i åtta års tid förföljt och kallat ”fosterlandets värsta fiender”, d v s kommunisterna i den centrala strejkkommittén. Nästa dag tog händelserna åter en ny vändning: kommittén gick med på att förhandla och krävde endast att transportarbetarnas krav helt skulle tillgodoses. Diktatorn gick i sin desperation med på allt. Efter ett dygns betänketid och överläggningar med arbetarna undertecknade Cesar Vilar på centrala strejkkommitténs och Kubas arbetarfederations vägnar överenskommelsen om återgång till arbetet den 11 augusti kl. 12.
Men arbetet återupptogs inte. Inte en buss, inte en spårvagn lämnade stallarna vid tolvslaget. Strejken fortsatte överallt. Diktatorn vände sig då i förtvivlan till armén, men officerarna vägrade honom sitt stöd. I det läget hade Machado inte längre något val utan flydde landet och lade presidentämbetet i händerna på sin försvarsminister. Denne anförtrodde i samråd med Sumner Welles posten till den mest acceptable av de kandidater som stod till buds nämligen Carlos Manuel de Céspedes, son till den stora Céspedes som ledde självständighetskriget. På nytt gick folket ut på gatorna och denna gång fanns det ingen polis som sköt på dem. Det var snarare folket som sköt på ”expertgrupperna” och fördrev utan pardon ”porristerna” och andra medbrottslingar till Machado.[32] Det rådde full revolution.
Förutom sitt namn med den magiska klangen förfogade inte Céspedes över några möjligheter att behärska situationen. Alltså gjorde han ingenting, sade ingenting, lovade än mindre någonting. ”Han är ingen tyrann, han är en odugling”, proklamerade Directorio Estudiantil. Det krävde hans avgång och avslöjade att han gick i USA:s ledband. Vidare fordrade studenterna att alla komprometterade tjänstemän skulle ställas till ansvar inför rätta och att alla borgmästare, guvernörer och domare som utnämnts av Machado skulle avsättas. Sumner Welles informerade Washington att ”Kuba riskerar att råka in i fullständigt kaos”.
Den 4 september gjorde så en grupp underofficerare revolt med Fulgencio Batista i spetsen. Deras krav var av helt facklig karaktär (de krävde högre löner och protesterade mot reduceringen av den militära personalen) men deras avfall blev nådastöten för de Céspedes’ regim. Direktoriestudenterna sökte sig då till fästningen Columbia, slöt sig till underofficerarna och utropade ”Kubas revolutionära allians”. Man överlät makten åt en grupp på fem personer som leddes av professorn i psykologi vid Havanna-universitetet Ramón Grau San Martín. Fem dagar senare beslöt denna junta att dess bas skulle utvidgas och ombildas till en riktig regering. Studenterna skyndade åter till och alla de ledande inom direktoratet deltog i rådslagen. Kandidaterna till de olika ministerposterna skulle väljas. Den som fick det största antalet röster var Antonio Guiteras Holmes. Han installerades i Secretaria de Gobernación, inrikesdepartementet, som ansvarig för landets inre angelägenheter och blev sålunda nummer två inom regeringen. Även Fulgencio Batista erbjöds en ministerpost men han svarade anspråkslöst nog att han skulle göra mera nytta för revolutionen om han blev arméchef. Redan då visste han vart han ville komma.
Sumner Welles var utom sig. Han anklagade kommunisterna för att ha iscensatt en komplott och tillkännagav att Förenta staterna under inga omständigheter skulle erkänna regeringen Grau-Guiteras. Men tydligtvis var han illa informerad. Kommunisterna var på intet sätt ansvariga för den uppkomna situationen och deras relationer med de andra revolutionära krafterna var sämre än någonsin. Det faktum att förhandlingarna i sista ögonblicket ägt rum mellan strejkkommittén och Machado hade avgjort saken för direktoratet som motsatte sig samarbete med kommunisterna. Dessutom blev förhandlingarna en besvikelse för vänsterkrafterna som skulle ha behövts i en gemensam front. Kommunistpartiets centralkommitté sammanträdde den 2 augusti i Havanna för att summera erfarenheterna från förhandlingarna, ”denna pinsamma händelse”, samt för att utarbeta en taktik för den nya situationen. Man slog fast att strejkkommittén hade underskattat massornas kampvilja och felaktigt trott att de skulle nöja sig med materiell gottgörelse. Ett kommunistparti får inte bli efter massorna, tvärtom borde det inspirera dem till handlingar som är djärvare än dem folket spontant kommer på. Partiet uppmanade därför det kubanska proletariatet att bilda sovjeter som skulle bli ”den folkliga maktens organ på varje plats och en språngbräda till att gripa makten på toppen”.[33] Av allt att döma rådgjorde partiet inte med någon annan politisk gruppering och sökte inte stöd hos någon för att försäkra sig om att initiativet skulle lyckas. Det bedömde läget så att den folkliga vågen av entusiasm skulle tvinga de andra att sälla sig till kommunisterna och acceptera deras linje. Det faktum att den nya regeringen stod märkbart längre åt vänster än de Céspedes och inte erkändes av USA tycktes vid första påseende bekräfta denna analys av läget. För KP var Grau ingenting annat än en Kerenskij. Det var därför viktigare än någonsin att driva fram bildandet av sovjeter, de enda organ som kunde ge uttryck för den verkliga folkviljan. Det var således aldrig tal om att kommunisterna skulle stödja regeringen. Och den i sin tur började genast tala om ”kommunisternas avledningsmanöver”.
Revolutionen utvecklades snabbt på två parallella plan: å den ena sidan regeringen Grau-Guiteras, å den andra sovjeterna. Regeringen beslutade om reformer som enligt dåtida kubanska förhållanden var mycket revolutionära: åttatimmars arbetsdag, minimidaglön åt sockerarbetarna, erkännande av fackföreningsrätten, 45 % lägre elavgift med åtföljande ingripande i de amerikanskägda elkraftbolagen, annullering av Machados skulder till Chase National Bank; vidare: begränsad rätt för icke-kubaner att äga jord, konfiskering av jord tillhörig dem som samarbetat med Machado, löfte om jordreform och slutligen beslut om snabbt sammankallande av en konstituerande församling med uppgift att upphäva Platt Amendment och utarbeta en ny ”social” konstitution.
Kommunisterna i sin tur lyckades bilda ett antal sovjeter på landsbygden med utgångspunkt från sockerbruken. Men i Havanna följde inte ens deras egna dem. I provinserna Camagüey och Las Villas i Oriente nådde arbetet dock en viss framgång. Sovjeten i Mabey blev ett slags proletär stat i miniatyr där sockerproduktionen bedrevs under trygga förhållanden, där man administrerade omkringliggande jordområden, organiserade distributionsapparaten och bildade sin egen arbetarmilis.
De två ”revolutionerna” skred på så sätt framåt utan att de först kände till varandra särskilt väl. Men konfrontationen dem emellan var oundviklig och kunde inte avvärjas av ens aldrig så kritiskt meningsutbyte. Regeringen kunde inte tolerera att den saknade kontroll över de kommuniststyrda områdena i synnerhet inte när sockerskörden var förestående. Under Batistas ledning anföll armén sovjeterna, men slog också ned de konservativa officerarnas demonstration på Hotel Nacional och det mitt framför näsan på Sumner Welles.[34] Den 6 oktober 1933 utfärdade regeringen det historiska dekret 2059 som gav universitetet full självbestämmanderätt och passade samtidigt på att mana om lugn och ordning. Appellen hörsammades av studentdirektoratet, som deklarerade att landet sedan två månader äntligen var fritt, manade till förtroende för regeringen och tillit till den kommande konstituerande församlingen. Endast KP teg. Trots att fästena i sockerdistrikten föll ett efter ett för arméns attacker förnyade kommunisterna den 10 november sin högtidliga paroll: ”All makt åt sovjeterna”.
Regeringen Grau-Guiteras var således ansatt från såväl höger som vänster och dessutom hotad av USA som drog samman sin flotta runt ön. Den 15 januari 1934 tvingades den avgå. Högst sannolikt var det arméchefen Batista som med amerikanernas samtycke fick den avsatt. Även om han inte heller efter detta kom att bekläda någon ministerpost blev han den nya regimens starke man. Under de tio följande åren var det i praktiken Batista som styrde landet.
Under alla förhållanden hade regeringen Grau-Guiteras ändå inte kunnat hålla sig kvar mycket längre. Kubas ekonomiska beroende av Förenta staterna och det omöjliga i att finna en annan lika mäktig bundsförvant skulle ha blivit dess fall. Men Grau-Guiteras var den första latinamerikanska regering som offentligt (inför de latinamerikanska staternas församling i Montevideo, december 1933) avslöjade den nordamerikanska interventions- och utsugningspolitiken. Vid det tillfället krävde den också att Platt Amendment skulle upphävas. Även om Grau-Guiteras’ sociala reformer tämligen snart omintetgjordes av Batistaregimen så blev deras regering ändå en milstolpe i kubansk historia och omhuldades länge i folkets medvetande.
Men när Ramón Grau San Martín senare kom till makten visade han sig vara ”en sönderfallets messias” som Raúl Roa uttryckte det. Många av hans vänner som varit revolutionärer 1933 slog sig liksom han själv till ro i det samhälle de så dyrt lovat att omvandla. Detta hindrade emellertid inte att den radikala kubanska opinionen under en tid satte sitt hopp till Grau och hans parti (Revolutionära kubanska partiet Auténtico) och man trodde att det skulle fortsätta den kortlivade septemberregeringens verk. Men förhoppningarna sveks. Detta fick en demoraliserande effekt på det politiska livet och bidrog till dess urartning. Som vi skall se präglade denna besvikelse det moraliska klimat i vilket den nya rebellgenerationen, Fidel Castros generation, växte upp.
Antonio Guiteras Holmes å sin sida gick till historien som en obefläckad man. Han fortsatte modigt kampen mot den nya konservativa regimen, skapade rörelsen Joven Cuba (Det unga Kuba) och intog en alltmer anti-imperialistisk hållning. Han gjorde sig beredd att lämna Kuba för att fortsätta befrielsekampen utifrån men blev dessförinnan dödad i skottlossning med Batistas män den 8 maj 1935. Hans kamrater förblev anhängare av direkta aktioner men sedan ”stormvågen” dragit sig tillbaka rådde nya villkor för kampen och utan en stor ledare kunde de inte bli slagkraftiga.
Kommunistpartiet var helt avskuret från hela denna generation av handlingsvilliga revolutionärer som aldrig förlät dess felsteg. Framför allt lastade man kommunisterna för deras opportunism och deras mellanhavande med Machado. Man hävdade att de varken var ”uppriktiga revolutionärer” eller ”sanna kubaner”. Ännu så sent som 1959 drogs affären upp. Den gången var det partiets högermotståndare, t ex Andrés Valdespino, som använde sig av den för att få KP undanröjt ur revolutionsrörelsen. Andra kritiserade främst partiets hållning mot regeringen Grau-Guiteras. Och detta trots att de själva kunde vara allt annat än stolta över den terror som Batista med Grau-Guiteras samtycke hade utövat mot sovjeterna.
1934 bytte kommunistpartiet ledare och utövade självkritik. Det nya ledarteamet med Blas Roca i spetsen erkände att KP hade gjort en ”vänsteravvikelse” och att kampanjen för sovjeter varit ett missgrepp. Men Blas Rocas analyser var inte fullständiga. De förklarade inte varför partiet ändrat taktik under den dramatiska augustimånaden 1933: först accepterade de förhandlingar med Machado, sedan svängde de över till den andra ytterligheten och vägrade komma överens med Grau-Guiteras. Hur kom det sig att partiet först nöjde sig med att få sina ekonomiska krav tillgodosedda och sedan gick ut med ett program som manade till revolt?
För att kunna svara på dessa frågor skulle kommunisterna fått medge att partiet för det första underskattat graden av förfall inom Machados regim. För det andra: när ordern om att arbetet skulle återupptas inte vann gehör, drog KP den felaktiga slutsatsen att arbetarna hade läget under kontroll och således kunde förhindra att bourgeoisin åter kom till makten. Vad kommunisterna däremot inte såg var att Machado mot sig hade inte bara de strejkande och arbetarklassen utan en ännu bredare social front. Gemensamt med denna front skulle proletariatet haft mycket att uträtta men utan den hade det inga möjligheter att ta makten.
Men dessa svårigheter att bedöma den faktiska situationen hade naturligtvis sin bakgrund i den teorin om ”klass mot klass” som den Kommunistiska Internationalen förkunnat sedan 1928 och som den vidhöll ända till sin sjunde kongress 1935. Vid det laget varseblev Komintern att det var fascismen som var huvudfienden och för att kunna bekämpa den var det både möjligt och önskvärt att samarbeta med andra politiskt och socialt reformistiska krafter. I samma mån som den internationella kommuniströrelsen inte förmådde göra skillnad mellan de olika icke-proletära partierna ansåg den helt naturligt att alla borgerliga regeringar var likvärdiga. Detta betydde m a o att arbetarna i händelse av social kris bara hade två alternativ: antingen förhandla om bättre ekonomiska villkor vilken motparten än var eller göra revolution och själva ta makten.
Det var således denna strategi som gjorde att de kubanska kommunisterna inte alls förstod vad exempelvis studentdirektoratet och Guiteras egentligen representerade. De var varken konservativa eller sant socialistiska men personifierade en revolutionär radikalism som var mycket avancerad. Kommunisterna avstod från alla kontakter med dem eftersom de inte förstod dem. Före Machados fall var KP motståndare till direkta aktioner och kallade de radikala grupperna äventyrare och anarkister. Sedan Machado väl störtats ansåg kommunisterna aktionsgrupperna småborgerliga och tillerkände inte regeringen Grau-Guiteras någon som helst positiv roll. Under båda dessa utvecklingsfaser förblev de isolerade och få, utan möjligheter att ta aktiv del i händelserna och verka för att de fick en för dem gynnsam inriktning.
Detta är alltså den bakgrund mot vilken vi måste se följande problem: hur kom det sig att KP fr o m 1936 började närma sig Batista? Batista, som var den nya regeringens starke man som hade förvandlat försöket till generalstrejk 1935 till ett blodbad och nu framstod som kommunisternas och den kubanska vänsterns fiende nummer ett.
”Antingen sockerskörd eller blodbad” sade överste Batista i januari 1934 som talesman för den ”nationella koncentrationsregeringen”. Han höll sitt löfte. Under de följande arton månaderna smulades arbetarnas motstånd sönder med ohygglig brutalitet. På centralkommitténs sjätte session hösten 1935 gav kommunistledaren Blas Roca följande redogörelse för händelserna:
Batista, denne förrädare i imperialismens tjänst, denne trogne hantlangare åt Caffery[35], kvävde generalstrejken i mars med eld och blod. Han gjorde universitetet till en kasern, slog ned fackföreningarna och lät sätta deras lokaler i brand. Han har tillintetgjort den kubanska läkarsammanslutningen och fyllt fängelserna med över 3.000 män, kvinnor och ungdomar som kämpat för frihet och demokrati. Han har släppt lös den mest barbariska terror och avrättat sina motståndare på gatorna. Han har tvingat alla anti-imperialistiska partier under jorden och nu vill han dra nytta av sina tillfälliga framgångar och göra slut på revolutionen för gott.
Detta fick Batista helt enkelt inte lyckas med. För att kunna hindra honom måste alla antifascistiska krafter gå samman i en enhetsfront. Blas Roca gjorde ingen hemlighet av att det var resolutionerna från Kominterns sjunde kongress som givit honom denna idé. I Moskva hade Internationalens generalsekreterare Dimitrov ”lagt nya viktiga uppgifter på den kommunistiska rörelsen”. Han hade manat partierna att göra sitt yttersta för att spärra vägen för den yttersta högern och överallt sluta sig till ”de krafter som förmår opponera mot de fascistiska diktaturernas framväxt”.
Men enligt Blas Roca bestod fascismen på Kuba av Batista och endast Batista. Kritiken mot vissa ledare inom ABC-partiet ”som vi tidigare anklagade för fascistiska tendenser är nu oberättigad eftersom partiet har bytt ledare. Dessutom skulle det vara löjligt och absurt att se ABC som en fascistisk fara när samtidigt Batista och hans 23.000 beväpnade män går i Machados fotspår och sprider skräck över landet”. Under dessa omständigheter skulle angreppen på ABC upphöra och KP skulle undersöka möjligheterna att få med ABC i enhetsfronten.
ABC-partiet var emellertid varken den enda eller den främsta bundsförvanten för kommunisterna.
Redan i februari inledde vi förhandlingar med Antonio Guiteras. Den 29 april reste jag på partiets vägnar till Miami för att söka få till stånd ett möte med Dr Grau San Martín vilket tyvärr inte lyckades. Vidare vill jag påminna om att representanter för Kubas revolutionära parti Auténtico, för Joven Cuba, för Nationella jordbrukspartiet samt för Nationella arbetarfederationen på vår inbjudan samlades till överläggningar den 30 juni. Under detta möte föreslog vi att vi skulle bilda en valallians och föra fram en enda presidentkandidat nämligen doktor Grau San Martín. Den 3 juli sände KP:s centralkommitté ett brev till honom där vi bad honom ställa upp i valet och meddelade honom att vi var beredda att rösta på honom.
Blas Roca gav ytterligare upplysningar om kontakter med de ”anti-imperialistiska och anti-fascistiska krafterna” och sökte övertyga sina kamrater om att denna kommunistpartiets nya politik var nödvändig. Med stor vältalighet pläderade han för ”den Kommunistiska Internationalens stora historiska linje och dess rätta tillämpning på Kuba”. Dem som hävdade att partiet varken borde samarbeta eller kompromissa med de gamla fienderna påminde Blas om att läget var mycket allvarligt. ”Förrädaren Batista och hans väldiga militärapparat utgör en dödlig fara för landet”. Att vidhålla den gamla linjen ”Solos contra todo y contra todos – ensamma mot allt och alla”, skulle vara detsamma som självmord.
Inte fullt tre år senare, den 18 juli 1938, samlades centralkommittén till sin tionde session i Havanna. Blas Roca höll åter ett historiskt tal. Men huvudtemat var den här gången helt annorlunda. Enligt Blas rådde det nu ”halvt demokratiska förhållanden” på Kuba eftersom Batista inte längre var ”centralfiguren inom det reaktionära lägret”. Och den märkliga förvandlingen förklarade han sålunda:
Vi bör vara medvetna om Batistas sociala bakgrund. Fastän han liksom alla nyblivna officerare blev rik mycket snabbt och fastän han kan anses höra till den besuttna klassen så ses han inte desto mindre i vissa av bourgeoisins reaktionära och aristokratiska kretsar alltjämt som ”en sergeant”, en man som de inte kan lita på. Å andra sidan är hans kontakt med den revolutionära rörelsen fortfarande mycket djup. Han umgås alltjämt med de officerare och soldater som en gång hörde honom svära Kuba sin trohet. Jag tror således att den revolutionära rörelsen som i september 1933 drev denne man att göra uppror mot övermakten ännu inte mist sitt inflytande över honom eller över de andra som deltog i händelserna.
Blas Roca visste förvisso att Batistas sociala bakgrund ingalunda hade hindrat honom från att anställa massaker på revolutionärer. Därför gick han också snabbt över till att tala om de ”objektiva villkor” som påverkat diktatorns utveckling:
Förenta staterna upphör aldrig att öva inflytande på kubanska förhållanden. Alla känner emellertid till Rooseveltadministrationens demokratiska inriktning och dess ansträngningar att realisera ”goda-grannarpolitiken.” Roosevelt motsätter sig krigspropaganda och kräver utfrysning av de fascistiska krafterna. Han har gjort påtryckningar till förmån för ett återupprättande av demokratin i vårt land ... Roosevelt ser gärna att vår köpkraft ökar så att vi kan konsumera flera USA-tillverkade varor. Hans föregångare var allierade med Wall Street, d v s med kapitalexportörerna, och hade enbart intresse av att deras investeringar gav stora vinster, vilket gjorde att de betalade svältlöner hos oss. Roosevelt däremot förstår våra strävanden efter högre levnadsstandard och uppmuntrar våra demokratiska krav.
Talaren påminde om att Kuba återigen genomgick en period av ekonomiska svårigheter. Sockerpriset på världsmarknaden hade sjunkit med 18 % och amerikanerna hade skurit ned den kubanska kvoten med 200.000 ton för år 1938. Inför detta krishot delades det reaktionära lägret i två fraktioner. Å ena sidan fascister som förespråkade terror och å andra sidan anhängare till Batista som var positivt inställda till reformer och till dialog med folket. Av den anledningen hade Batista gått med på att utlysa val till en konstituerande församling, något som vänstern hade krävt alltsedan 1933. Av den anledningen var han också utsatt för angrepp från reaktionära tidningar som Diario de la Marina.
Kommunistpartiets generalsekreterare fortsatte i sitt tal:
När vi i denna situation tillfrågas om vi kan tänka oss att göra ett avtal med Batista skall vi öppet och inför hela folket svara så här: det beror helt och hållet på Batistas inställning till de väsentliga problem som rör demokratin, den konstituerade församlingen, förbättringen av folkets levnadsvillkor och Kubas befrielse. Batista är inte en representant för något maktlöst parti, han är den verklige regeringschefen. Vi kan inte nöja oss med löften, vi måste döma honom efter fakta, efter hans konkreta handlingar.
Slutligen redogjorde Blas Roca också för sina kontakter med ”Dr Grau San Martíns revolutionära broderparti”. Eftersom Grau inte var särskilt tilltalad av enhetsfrontspolitiken hade han föreslagit bildandet av ett enda revolutionsparti. Kommunistpartiet motsatte sig inte förslaget men var skeptiskt mot möjligheterna att snabbt få det genomfört. Tiden var emellertid knapp:
I och med valet till den konstituerande församlingen börjar en ny epok i vår historia. Denna gång är det inte frågan om att välja en president eller en deputerad för en begränsad period utan om att utse representanter för folket som kan ge landet en ny grundlag.
Kommunistpartiet lämnade således dörren öppen lika väl för en allians med Batista som för en överenskommelse med de gamla ”fiendebröderna” från kampen mot Machado. Sex månader senare, den 11 januari 1939, öppnade kommunistpartiet, som kort tidigare blivit ett lagligt parti, sin tredje nationella kongress i Santa Clara. Batista hade alltså givit konkret bevis på sin goda vilja genom att legalisera partiet och kommunisterna hade inte visat sig otacksamma. Redan i november 1938 hade de mobiliserat sina militanta krafter för att ge Batista ett triumfatoriskt mottagande när han återvände från festligheterna i Washington med anledning av tjugoårsminnet av krigsslutet 1918. Vid det tillfället uppträdde Blas Roca på presidentpalatsets balkong tillsammans med honom som han kallat sergeanten, ”fascisten” och Antonio Guiteras’ mördare men som nu blivit kommunisternas allierade nummer ett i den stora anti-fascistiska fronten. På kongressen i Santa Clara ville Blas Roca förklara motiven till denna allians:
Vi driver den linjen inför folket att det är nödvändigt att ha en positiv inställning till Batista och stödja hans progressiva handlingar. Vi säger rent ut att den revolutionära rörelsens huvuduppgift f n är kampen för nationell enighet kring ett demokratiskt program. Vi har att ta hänsyn till nazismens och fascismens framryckning, risken för en tysk-italiensk seger i Spanien och hotet mot Amerika från axeln Rom-Berlin-Tokyo. Inför allt detta måste Kuba som stat etablera nära samarbete med världens demokratiska stater och i synnerhet med USA. När vi hävdar dessa enkla sanningar möts vi emellertid av rop om ”förräderi” från vissa revolutionära personer som tagit intryck av de extrema högertidningarnas kampanj. Man anklagar oss för att ”ha övergivit revolutionens väg” och andra liknande saker. Nazisterna i Diario och trotskisterna påstår att vi offrar vårt folks intressen för Sovjetunionens på det internationella planet. Deras argument är löjeväckande. Kampen för nationell enighet, för försvar mot en nazistisk-fascistisk invasion och för samarbete med demokratiska länder ligger helt i folkets intresse, motsvarar dess mest primära behov och är en naturlig följd av de konkreta villkor som folket lever under.
Efter denna utläggning gjorde Blas Roca en sammanfattning av Batistas positiva insatser. Regeringen hade ombildats och tre nya ministrar med vänstersympatier ingick nu i den. Lagen om vägtullar hade mildrats. Under sin Washingtonresa hade Batista utarbetat grunderna för ”ett effektivt samarbete mellan Kuba och USA mot det fascistiska hotet”. På den sjunde panamerikanska kongressen hade han uttalat sig för bildandet av ett kontinentalt block mot fascismen och krävt att all rasförföljelse och religiös förföljelse skulle fördömas. Slutligen hade han lovat att upphäva den lag från 1934 som förbjöd fackföreningarna att sluta sig samman till federationer och enhetsorganisationer på det nationella planet.
Batista skulle gärna ha velat göra mer men hans progressiva förslag har saboterats av parlamentet. Nu visar emellertid vissa revolutionärer brist på förståelse för Batista och envisas med att i honom se huvudfienden. Denna inställning underlättar reaktionärernas sabotage och strider sålunda mot folkets intressen.
Med detta lakoniska konstaterande avslutade kommunistledaren sin utläggning om relationerna med arméchefen. Men han kunde inte stanna vid detta och förbigå vad som under fjorton år varit partiets käpphäst, nämligen den amerikanska dominansen över Kuba, yankee-imperialismens utsugning av landet och den halvkoloniala eller neo-koloniala situation som den skapat.
”Vi har aldrig varit anti-amerikaner utan bara anti-imperialister”, var Blas Rocas kommentar:
Men just nu 1939 är det den nazistisk-fascistiska imperialismen som utgör det största hotet och inte den amerikanska. Den nazistisk-fascistiska imperialismens infiltration på Kuba har helt nyligen tagit sig mycket starka uttryck. Den har sina viktigaste stödjepunkter i det nordtyska bolaget Lloyd och i handelshuset Bayer. Detta Bayer säger sig handla med farmaceutiska produkter men ingår i realiteten i en större trust av tillverkare av kemiska stridsmedel. I ledningen för deras kubanska sektion står en viss Reiman som är utsedd direkt av myndigheterna i Tyskland där han f ö tillbringar en stor del av året. Vad Lloyd beträffar så är de innehavare av en radiosändare och har skaffat sig medbrottslingar inom kommunikationsministeriet.
Trots detta och trots att nazipropagandan intensifierades hävdar vissa personer inom vänstern att det inte finns något reellt fascistiskt hot mot Kuba. De menar att vi skall inrikta oss på kampen mot yankee-imperialismen även om det betyder kamp mot Roosevelts demokratiska administration. Detta är precis vad nazi-imperialismen önskar, den som just har beväpnat integralisterna i Brasilien för en statskupp, som dessbättre misslyckades.
Beträffande Roosevelt kunde Blas Roca bara upprepa de lovord som han fällt om honom tidigare. Han påminde sina kamrater om vad James W. Ford, en framstående USA-kommunist hade sagt på ett massmöte i Havanna den 12 november 1938:
Det tal som president Roosevelt hållit om Latinamerika uttrycker vad den progressiva rörelse känner som håller på att växa fram i Amerika. Hans ”goda-grannar-politik” kräver inte övermänskliga eller omöjliga uppoffringar av någon enda nation. Yankee-imperialismen var en politik riktad mot folket, utformad för att gynna en liten minoritetsgrupps intressen. ”Goda-grannar-politiken” bedrives i de stora massornas intresse, till förmån för alla länder i Nord- och Sydamerika.
För att slutligen slå den sista spiken i den ”extrema” vänsterkritikens likkista citerade Blas Roca en auktoritet som ingen revolutionär kunde ifrågasätta i det läget. Det var Dolores Ibarruri, den spanska republikens ”Pasionaria”. Inför sitt partis centralkommitté som den 23 maj 1938 samlats i det belägrade Madrid hade hon yttrat följande:
Det finns de som påstår att vårt trettonpunktsprogram kommer att medföra att vi vinner kriget och förlorar revolutionen. Jag måste le när jag tänker på den revolution de drömmer om ... När vi utsatts för orättvisa angrepp har vi slagit fast att vi här i Spanien kämpar varken för den frihetliga kommunismen eller för en socialistisk regering eller för en proletariatets diktatur. Vi kämpar för en demokratisk och parlamentarisk republik på grundval av rättvisa och sociala framsteg. De som har en messiansk och fatalistisk uppfattning om revolutionen och som glömmer vårt lands historiska och politiska villkor kan självfallet inte förstå detta ... Lenin har lärt oss att för att kunna upplysa folket måste man ibland gå mot strömmen. Och vi tvekar inte inför denna uppgift, ty vi går mot en ström som gör mycket väsen av sig men som i grunden inte har någonting konstruktivt att komma med vare sig när det gäller att vinna kriget eller förbättra massornas villkor.
I det tal vi här refererat sade partisekreteraren Blas Roca aldrig rent ut att han redan ingått en valallians med Batista, men det kunde lätt utläsas ändå. Den 15 november 1939 hölls så de länge efterlängtade valen till den kubanska konstituerande församlingen. Två koalitioner tävlade om rösterna. Å ena sidan en ”socialistisk-demokratisk” koalition under överste Batista och med kommunistpartiet inbegripet. Å andra sidan oppositionsblocket bestående av Auténticopartiet, ABC-partiet, Demokratiska republikanska partiet och Aktionspartiet. Oppositionssidan som leddes av Dr Grau San Martín och som åberopade sig på revolutionen 1933 vann valet med bekväm majoritet (45 mandat av 81). Kommunisterna fick endast sex mandat i Batistas koalition.
Den konstituerande församlingen hade slutfört sitt arbete den 1 juli 1940 men den nya konstitutionen skulle inte träda i kraft förrän den 10 oktober, som var årsdag av självständighetskriget. Den nya vallagen skulle tillämpas först fr o m 1943. Under tiden lät sig Batista den 25 juli 1940 väljas till president med kommunisternas stöd och enligt det gamla valsystemet som bara gav hälften av valmanskåren rätt att rösta. Som kompensation för att oppositionen fann sig i detta halvbedrägeri lovade Batista att inte försöka bli omvald när hans mandattid gick ut 1944. Han uppmanade alla att gå med i hans regering och lyckades få Jorge Mañach att ansluta sig men däremot inte Grau San Martín. Två år senare gjorde han två kommunister till ministrar i sin regering nämligen Juan Marinello och Carlos Rafael Rodríguez. De blev de första kommunister som kommit till makten i Latinamerika.
De fakta som vi här återgivit talar för sig själva och kan lätt rekonstrueras på Kuba. Nationalbiblioteket José Martí i Havanna har Blas Rocas samlade tal och rapporter liksom många andra kommunistiska dokument. Den kommunistiska pressen var även före partiets legalisering accepterad och ägnade stort utrymme åt ”den anti-fascistiska frontens” problem. Uppgifter om partiets verksamhet under den legala perioden står att finna i Historia de la Nación Cubana (Havanna 1952, tio band) som är något ”batistisk” men väldokumenterad. Vad som däremot helt saknas är en aktuell och fullständig analys av kommunisternas allians med Batista.
Vi har exempelvis konsulterat Manual de Capacitación Civil som redigerades 1960 för att användas av militära castrister. 1967 utgav försvarsministeriets politiska avdelning en vida mer ambitiös historiebok än den förstnämnda, ett slags marxistisk version av den kubanska historien fr o m tiden före Columbus. Detta verk omfattar 611 stora sidor men ägnar endast åtta rader åt händelserna efter revolutionen 1933-34. Efter att ha gjort våra efterforskningar måste vi alltså konstatera att det på Kuba inte finns någon litteratur om den period som skiljer denna revolutions nederlag från Fidel Castros seger ett kvarts sekel senare.
Denna tystnad vittnar om att kommunisterna var utomordentligt besvärade av sitt mellanhavande med Batista. Om den president som de så modigt hade stött verkligen dragit sig tillbaka från det politiska livet när hans mandatperiod gick ut 1944, hade de utan tvivel kunnat ursäkta sin medverkan i hans regering genom att efteråt tona ned hans fascistiska och repressiva tendenser åren 1934-36. Men kommunisternas lovtal över Batista blev till fruktansvärda domar över dem själva när fascisten från 1934 åter stack upp huvudet 1952. Inför den konstituerande församlingen intygade Blas Roca och hans kamrater förtryckarens goda leverne och höga moral, denne ”ledare med djupa rötter hos folket”, ”denne levande symbol för 1933 års revolution”. Men så här efteråt liknar deras lovprisningar fr o m 1952 mest makabra skämt och talar för en politisk närsynthet av närmast sjuklig art. I Havanna föredrar man följaktligen att inte prata om saken.
Men att tiga är inte alltid guld. Själv har jag det intrycket att denna förtegenhet gör kommunistveteranerna den största orättvisa. Men man måste också tillstå att de flesta av dem inte alls förstår hur och varför deras parti gav sig in på det farliga äventyret med Batista.
Enligt de klokaste veteranerna, sådana som Carlos Rafael Rodríguez, är alla den kubanska vänsterns missgrepp resultat av doktor Graus pro-amerikanism. Grau tog aldrig emot kommunisternas utsträckta hand. På Kuba liksom i många andra länder utgjorde splittringen vänsterns akilleshäl men här blev den oövervinnelig från det ögonblick då revolutionärer som Grau San Martín efter nederlaget 1933 kom till slutsatsen att ingen förändring var möjlig på Kuba utan Förenta staternas medgivande. Efter det gjorde de allt för att vinna Washingtons gunst och blev systematiska antikommunister. Varje försök från kommunistpartiets sida att upprätthålla en bred enhetsfront med dem stupade på detta.
Denna synbarligen vattentäta tes håller dock inte måttet vid närmare påseende. Först och främst upphörde kommunistpartiet, som Blas Rocas tal visar, att vara ”anti-yankee” 1936. Från detta år höjdes Roosevelt till skyarna av KP lika mycket som av de andra partierna. Partiet var därför ofarligt för Washington och amerikanerna tycktes ingalunda oroade av flirten mellan Batista och kommunisterna. Hur skulle kommunisterna kunna förbjuda Grau att göra vad de gladeligen tillät ”sin man i Havanna”? Det är tydligt att svårigheterna att komma överens med Grau inte förklarar varför det var nödvändigt att liera sig med Batista.
Men Carlos Rafael Rodríguez har ändå rätt när han talar om vänsterns fraktionsbildning. Inför valet till den konstituerande församlingen fanns åtminstone fem vänsterpartier och nästan alla rymde lika många olika riktningar inom sig. Doktor Grau San Martín, som vi kallat för ledaren och symbolen för den opposition som växte fram under kampen mot Machado, hade stora svårigheter att kontrollera densamma. Han tycktes ägna sin mesta tid åt att sluta och säga upp överenskommelser med olika mer eller mindre revolutionära riktningar. Men den mångfacetterade vänstern var ense om åtminstone en sak: den accepterade inte Batistas maktövertagande i januari 1934 och tog ständigt upp maktproblemet på dagordningen.
Oppositionens heterogena karaktär bidrog å andra sidan till att göra den misstänksam mot kommunisterna. Bland dem som kämpade mot Machado fanns också ”högerrevolutionärer” som mindes KP:s kampanj för sovjeter. De såg med fruktan på vad som skulle hända med ”den kubanska demokratin” om kommunisterna blev starkare. Dessutom tycktes nyheterna från Europa, främst från Frankrike och Spanien, tyda på att det var kommunistpartierna som gynnades mest av folkfrontspolitiken. Detta faktum påtalade Blas Roca i alla sina tal för att övertyga sina kamrater om att det var nödvändigt att föra samma politik på Kuba. Men i och med det bidrog han till att skrämma upp den kubanska oppositionens borgerliga flygel.
Den radikala vänsterflygeln hade helt andra orsaker att vara misstänksam mot kommunisterna. Från 1936 hade man intrycket att KP inte var något regelrätt oppositionsparti och vidare att det som sin huvudfråga inte hade Batistaregimens vara eller inte vara, utan endast dess politiska linje. Om förtryckaren gav kommunisterna tillåtelse att hålla solidaritetsmöten för Spanien så var de genast beredda att i gengäld göra inrikespolitiska eftergifter. Partiets försonliga attityd och dess oupphörliga polemik med ”vänsterextremisterna” förstärkte sålunda farhågorna hos dem som alltför väl mindes partiets helomvändning under strejken mot Machado. Kunde inte samma sak inträffa under en kraftmätning med Batista? Hade inte Blas Roca hävdat att mänsklighetens värsta fiender var ”fascisterna, trotskisterna och de okontrollerbara krafterna”? Och vilka var dessa ”okontrollerbara krafter” på Kuba om inte den revolutionära vänstern?
Det står alltså klart att det inte bara var doktor Graus pro-amerikanism (som f ö inte fanns hos alla i koalitionen) som gjorde att vänstern slog dövörat till inför kommunisternas förslag. Denna hållning hade sin grund i erfarenheterna från de blodiga dagarna i augusti 1933 och i det revolutionära lägrets speciella särdrag. Kort sagt stod kommunisterna på en gång för långt till vänster och för långt till höger för att finna det nödvändiga stödet i mitten.
Det var därför som Graus koalition kunde diktera speciella villkor för samarbete med partiet. Först krävde man att det skulle gå upp i ett nytt revolutionsparti och när sedan KP mot varje förmodan accepterade villkoren, var man inte längre beredd att förhandla. För att kunna övervinna sådana svårigheter hade kommunisterna behövt besitta stor skicklighet, klarsynthet och konsekvens. Men framför allt hade de behövt förmåga att föra en dialog med de progressiva och anti-imperialistiska krafterna bland ”de revolutionära småborgarna”. Just dessa kvaliteter saknade de emellertid och det redan från partiets allra första tid.
Det bör också påpekas att Batista gjorde inviter till doktor Grau utan att detta ledde till att koalitionen omedelbart sprängdes. Grau gick inte med på något sammanträffande med ex-sergeanten förrän 1938 och då ställde han dessutom det enda villkor som Batista inte kunde acceptera, nämligen att han skulle överlämna makten åt honom. De enades om att låta väljarna fälla utslaget sedan den konstituerande församlingen ställt upp villkoren för en sammandrabbning. Batista hade faktiskt omsorgsfullt uppfyllt de löften han givit. Han hade givit amnesti och återgivit Havanna-universitetet dess självstyre. Bara på en punkt gjorde han ett undantag nämligen när det gällde presidentvalet, eftersom han visste att han skulle få mycket litet stöd i ett allmänt val. Kubanerna hade inte förlåtit honom ”förräderiet 1934”. Han sköt det nya valsystemet på framtiden och doktor Grau förblev i oppositionsställning i väntan på sitt tillfälle. Det visade sig klokt, ty när väl valet kom till stånd 1944 valdes han till president. Men låt oss upprepa att doktor Graus omutlighet inte återspeglade hans personliga hållning (som president visade han sig knappast principfast) utan den inställning som fanns hos 1933 års radikaler.
Batista var ingalunda okunnig om opinionens fientlighet mot hans person. Han var fullt på det klara med svårigheterna att någon längre tid hålla det upproriska folket i schack med militära maktmedel. Även han hade ju upplevt Machados fall och tiden därefter när folket ropade på hämnd. Den inrikespolitiska utvecklingen i Förenta staterna uppmuntrade heller inte någon förtryckarpolitik i Latinamerika. Tack vare Roosevelt hade den amerikanska fackföreningsrörelsen för första gången fått verklig betydelse i det politiska livet och den protesterade kraftigt mot arbetarfientlig förföljelse inom USA:s maktsfär. Batista hade således starkt behov av att vinna ökat stöd bland folket genom att knyta åtminstone ett oppositionsparti till sig. Det var av självbevarelsedrift och inte på order från Washington som han vände sig till kommunisterna efter att ha lidit ett halvt nederlag bland Graus anhängare.
Kommunistpartiet kom honom genast till mötes eftersom det också sökte komma ur sin isolering. Till varje pris måste det bilda den antifascistiska front som Komintern förespråkade. Men det tedde sig svårt att gå samman med den ”grauistiska” vänstern som föraktade kommunisterna och likaså med Guiteras efterföljare, ”de oförbätterliga upprorsmakarna”. Och inte heller kunde man samarbeta med marxisterna ur det gamla Ala Izquierda Estudiantil (Studenternas vänsterflygel) som drev en oberoende och anti-amerikansk linje. Det föreföll vara ett omöjligt företag. Varje tilltänkt partner var ytterst oberäknelig samtidigt som Moskva manade kommunistpartierna att inte ge sig in i några ”anti-amerikanska äventyr”.
Då var det mycket lättare med Batista. För det första krävde han inte att kommunisterna skulle göra självkritik för sina handlingar under 1933. Han var snarare tvungen att be om överseende med sina egna. För det andra var han mulatt, följaktligen också anti-rasist, d v s anti-nazist, vilket var huvudsaken. För det tredje samtyckte han till att den kubanska arbetarfederationen, CTC, återupprättades och gav således partiet ledningen för ett område av fundamental betydelse för kommunisterna. Och vad begärde han som motprestation? Inte mycket av allt att döma. Att kommunisterna försvarade hans hållning under terrortiden och ställde sig som garanter för hans popularitet. Att de höll folket lugnt medan världskriget pågick och slutligen att de fortsatte polemiken mot gemensamma fiender inom oppositionen. Denna nya giv gav alltså båda parter fördelar. I detta läge kunde KP knappast förutse att kubanerna en gång skulle kunna säga att partiet i antifascismens namn ingått förbund med landets fascist nummer ett.
Det var den springande punkten. När kommunisterna väl hade börjat kohandla med en man som Batista var de tvungna att löpa linan ut. De utgick uppenbarligen från principen att alla icke-kommunister på Kuba var lika goda. Partiet kunde förhandla med Machado lika väl som med studentdirektoratet, med Batista lika väl som med vänsteroppositionen bara det ”tjänade arbetarklassens intressen”. Det hade stått kommunisterna dyrt 1933 och skulle stå dem ännu dyrare under åren 1938-44, fastän det inte såg så ut. De gjorde sitt bästa för att bidra till förvirring och ideologisk tillbakagång hos den kubanska vänster som de var mer beroende av än de själva anade.
Några siffror räcker för att illustrera kommunistpartiets snabba tillbakagång: 1942 räknade man 87.000 medlemmar, strax före Batistas statskupp 1952 endast 20.000 och vid tiden för Fidel Castros seger inte mer än 7.000. För att förstå denna utveckling måste vi gå in på en annan och mindre känd sida av partiets historia, den som handlar om dess nära anslutning till ”browderismen”.
Earl Browder, ledaren för Förenta staternas kommunistparti och Amerikas främste politiske tänkare, säger: Världen förändras snabbt och relationerna mellan samhällets olika grupper omformas successivt. Allt som dör och förmultnar förändras också men på ett helt annorlunda sätt.
Med dessa ord hedrade Blas Roca Earl Browder när denne valts till generalsekreterare i USA:s kommunistparti 1938. Den nye ledarens agerande gav ännu ingen anledning att kalla honom ”den främste politiske tänkaren” men de kubanska kommunisterna var redan imponerade. Under sju långa år, från 1938 till 1945 hänvisade de ständigt och respektfullt till vad ledaren för broderpartiet i USA hade att säga.
Denna fixering berodde inte på Browders starka personlighet och inte heller på hans politiska gärning som så här efteråt förefaller ganska blygsam. Kominterns frontpolitik och det faktum att andra världskriget pågick placerade de latinamerikanska kommunisterna i USA-politikens kölvatten och tvingade dem samtidigt att fästa det största avseende vid de amerikanska kamraternas ställningstaganden. Tvärtemot de europeiska kommunisterna som bildade folkfronter utan att göra avkall på sin särart, tvingades de latinamerikanska att redan från början utöva en märklig ideologisk gymnastik och ta avstånd från flertalet av sina tidigare ståndpunkter. De propagerade för allianser mot fascismen – ”detta storfinansens mest fruktansvärda uttryck” – samtidigt som de förespråkade en koalition mellan alla ”demokratiska stater” mot axeln Rom-Berlin-Tokio. Men storfinansen på deras egen kontinent var framför allt nordamerikansk, och fascismen – om den fanns – måste alltså härröra ur den. Hur skulle man kunna bekämpa storfinansen och samtidigt stå på god fot med USA som först var Sovjetunionens potentiella bundsförvant och sedan dess allierade? Kunde man överhuvud taget kämpa för sociala förändringar i ett land så helt dominerat av nordamerikanska finansintressen som Kuba och på samma gång vilja bidra till USA:s ekonomiska tillväxt?
Då de latinamerikanska kommunisterna inte lyckades jämka samman dessa uppenbart oförenliga politiska linjer föredrog de att låta sig offras på den taktiska rysk-amerikanska alliansens altare. Deras ”goda uppförande” skulle garantera lugn och ordning inom det amerikanska imperiet och likaså visa Washington att kommunisterna blivit ”förståndiga” och kunde bidra till en balanserad och moderniserad fri företagsamhet i Roosevelts anda. Med hänsyn till den medgörlighet de kubanska kommunisterna visade vore det inte förvånande om den amerikanske presidenten räknade med möjligheten att bygga upp morgondagens värld på andra kontinenter med aktivt kommunistiskt stöd.
Kubas kommunister handlade i realiteten som om deras land utgjorde en del av Förenta staterna. De var ytterst angelägna om USA:s inre säkerhet, om dess blomstring, om dess väpnade styrkor. Gårdagens blodtörstiga varg hade förvandlats till ett sårbart lamm som modigt anförde en hotande hjord. USA måste till varje pris stödjas med tanke på Kubas eget försvar. De kommunistiska talarna i Havanna mångfaldigade sina patetiska maningar om upprustning av ön. I november 1938 krävde Blas Roca ”tunga kanoner, beväpnade styrkor som kan försvara våra kuster och utgöra en oöverkomlig fästningsvall mot de nazistiska angriparna”. Hans förslag kan förefalla otroligt men man kan tänka sig vilken effekt denna propaganda hade på kubanernas inställning till USA och till sin egen armé under general Batistas ledning.
Naturligtvis utgjorde axelmakterna en viss fara för USA och för dess privata latinamerikanska jaktmarker. Men varken i Berlin eller i Tokyo hade man av allt att döma några planer på att anfalla Latinamerika som skyddades lika massivt som Förenta staterna av den amerikanska flottan. Men i Latinamerika agerade pronazistiska agenter. De utnyttjade de starka anti-amerikanska stämningarna för allehanda komplotter som syftade till att skära av den amerikanska industrin från dess råvarukällor. Man måste ha i minnet att hela mänsklighetens framtid stod på spel i andra världskriget och att det skulle stå hela världen dyrt om Hitler segrade. Men man frågar sig trots allt varför kommunisterna på Kuba behövde åsidosätta landets egna och högst reella problem så som de gjorde. Var det verkligen helt nödvändigt att gå från den ena ytterligheten till den andra och kalla alla dem för ”provokatörer” och ”nazi-agenter” som alltjämt vågade ta upp frågan om den nordamerikanska utsugningen eller som antydde att en social revolution var oundviklig?
De latinamerikanska kommunistpartiernas felsteg berodde dock inte så mycket på deras egen oförmåga som på Stalins taktiska bedömningar. Redan 1936 stod det klart för honom att F. D. Roosevelt var uppriktigt och hängivet antifascistisk. Likaså förstod han att Roosevelt var den ende som skulle kunna få med sig USA i ett krig mot Sovjetunionens fiende nummer ett, Hitlers Tyskland. Japan föreföll utgöra ett mera direkt hot mot Förenta staterna, men Roosevelt blev tack vare sitt märkliga politiska know-how klar över att det viktigaste slaget, det som var av avgörande betydelse för USA, skulle stå i Europa. Strategerna inom State Department väntade länge på en tysk-rysk konfrontation där USA skulle ingripa och slå två flugor i en smäll, men Roosevelt inlät sig aldrig på sådana lättsinniga och farliga resonemang. Enligt honom fanns det bara en lösning: Hitler måste stoppas innan han blev i stånd att stoppa USA. Det var inte mer än rätt att Roosevelt fick hjälp med den uppgiften och som bevis på ryssarnas goda vilja erbjöds han de latinamerikanska kommunistpartiernas stöd.
I Europa bidrog kampen mot rasism till att radikalisera de kommunistiska partierna. I samexistensens namn och med hänvisning till de tre storas intressesfärer kunde Kreml lägga sordin på den sortens ”extremistiska” tendenser. Däremot hade Moskva inga möjligheter – och heller inget intresse av – att helt avväpna kommunisterna, som skulle bli till nytta när kriget var över. Så vidtog Stalin också nödvändiga åtgärder för att utvidga kommunisternas inflytande överallt där detta var möjligt. Han hade upplöst Komintern för att inte bli beskylld för att styra en vidsträckt ”internationell organisation för omstörtande verksamhet”. F ö behövde han inte längre denna apparat för att kontrollera de icke-ryska kommunistpartierna. I Teheran ville Roosevelt tala med honom om den fantastiska värld som skulle växa fram efter kriget. Men Stalin sade varken ja eller nej utan bad bara om ytterligare upplysningar om de allierades närmaste militära planer och om Tysklands framtida uppdelning. I gengäld såg han ingen nackdel i att kommunisterna i USA och Latinamerika, vars framtid han f ö aldrig trodde på, anammade Roosevelts teser och lovade honom sitt stöd fastän det innebar politiskt självmord för partierna.
Det kubanska KP fick alltså nöja sig med att spela rollen av blygsam stödgrupp i en nationell, pro-amerikansk och i grunden konservativ koalitionsregering och måste acceptera sitt nederlag. Visserligen hade partiet kunnat driva igenom förbättringar till förmån för arbetarklassen (anställningstrygghet, åtta timmars arbetsdag, höjda löner) men inget av landets grundläggande problem hade lösts eller ens diskuterats. Förbättringarna kunde därför inte bli av varaktig karaktär och inte heller innebära någon grundläggande förändring av massornas villkor. Det hjälpte inte att KP förklarade ”varför och för vems skull kommunisterna sitter med i regeringen”,[36] det kunde ändå inte vare sig säga sanningen eller övertyga någon. Det var i det läget som Earl Browder kom till dess räddning.
Omedelbart efter konferensen i Teheran[37] mellan de tre stora talade Browder i december 1943 på ett möte i Bridgeport och lanserade en ny kommunistisk teori:
Alla sociala problem och konflikter i Förenta staterna kan och bör lösas på den fredliga kompromissens väg. Ändlösa inre stridigheter skulle hota den enighet som mötet i Teheran sett som en nödvändighet.
I januari 1944 höll Browder ytterligare ett sensationellt tal i Madison Square Garden, ett tal som återgavs i sin helhet i den kommunistiska havannapressen under den talande rubriken: ”Förenta staternas kommunistparti byter namn”.
Browders tes var denna:
Före Teheran frågade sig världen om inte alliansen mellan USA, Storbritannien och Sovjetunionen skulle upplösas när den gemensamma fienden var slagen. Man undrade om inte de tre länderna skulle gå var sin egen väg och inleda en ny period av revolutionär agitation och internationella konflikter som obönhörligen skulle mynna ut i ett tredje världskrig. Teheranmötet hade gett dem något att tänka på som inte förstår att man inte kan föra krig tillsammans utan att vara överens om vad som skall hända när det är slut ... Mänskligheten har nått ett nytt stadium i sin utveckling. Kapitalismen och kommunismen har redan slagit in på en gemensam väg mot morgondagens fredliga samverkan. Denna vidsynta politik förs i allas gemensamma intresse och medför den för alla gemensamma plikten att reducera alla stridigheter inom varje samhälle till ett minimum och om möjligt helt eliminera dem ... Under lång tid har jag övervägt saken och kommit till den slutsatsen att Förenta staternas folk subjektivt sett var illa rustat för en samhällsomvälvning i socialistisk riktning. Om vi satte upp det som omedelbart mål skulle vi ingalunda ena folket, snarare tvärtom, vi skulle bidra till ytterligare splittring och detta skulle enbart gagna de reaktionära krafterna. Reaktionärerna sprider förvirring i det demokratiska lägret genom att föra sin valkampanj under den fria företagsamhetens baner. Marxisterna måste därför akta sig för att gå i deras fälla och inte gå ut under rakt motsatta paroller ... Vi säger öppet ifrån att vi är beredda att bidra till kapitalismens och den fria företagsamhetens effektivisering. Vi vill inte att det fantastiska ekonomiska uppsving vi har nu skall mattas av efter kriget.
I det följande analyserade Browder USA:s ekonomiska problem och påvisade de vilda strejkernas förödande verkan. Därefter konstaterade han att vissa röster höjdes för hjälp åt underutvecklade länder i sådan form att den kunde stå i strid med den fria företagsamhetens principer. Men han föreföll inte särskilt besvärad av det delikata problemet. ”Vi är av den meningen att regeringen inte bör gå längre i det avseendet än de kapitalistiska exportintressena tillåter.” Lönefrågan ansåg Browder borde regleras så att lönerna kunde höjas i samma takt som produktionen steg.
Som avslutning föreslog Browder att kommunistpartiet skulle upplösas eftersom det traditionella tvåpartisystemet i USA hindrade det från att spela någon verklig roll. Den nya kommunistorganisation som skulle komma i stället skulle inte ställa upp i valen. Medlemmarna skulle nöja sig med att verka i de redan existerande två partierna ”som utgör två stora institutionella kanaler”, och där verka för ”allt som är gott och progressivt”. ”Det är de politiska problemen som kommer att bli särskiljande, inte partitillhörigheten.”
Browders tal slog ned som en bomb bland kommunisterna i Havanna. Dittills hade deras medverkan i regeringen varit något ohållbart och motståndet från partiets bas ingav tvivel på riktigheten i engagemanget och dess följder. Men tack vare Browder fick de kubanska kommunistledarna plötsligt ett teoretiskt försvar för alla sina kompromisser. Nu blev allt de gjorde till viktiga insatser för freden mellan de stora och för världens framtid. Allt hängde ju på att det rådde lugn och ordning i varje land. Medan de bemödade sig om kubanernas nationella enighet bidrog de med sin enkla byggsten till detta fantastiska världsomspännande bygge. Det grundades på fredliga överenskommelser och på sämja mellan människorna och de olika systemen och inte längre på revolutionär agitation och okontrollerbara strider. Dessutom var det kubanska folket inte mer än det nordamerikanska ”subjektivt sett rustat för en samhällsomvälvning i socialistisk riktning”. Om partiet hävdat det innan tiden var inne skulle det bara givit reaktionärerna vatten på sin kvarn. Alltså gjorde man helt rätt i att inte nämna det och kunde för tillfället skatta sig lycklig över sin klarsynthet och sitt moderata partiprogram.
Det kubanska KP anammade alla den ”store amerikanske kamratens” grundläggande teser utom en: det tänkte inte omorganisera sig till någon ”kommunistsammanslutning”. Den politiska scenen på Kuba var fylld till bristningsgränsen av stora och små partier. Det hade varit absurt att här tala om traditionellt tvåpartisystem. Men för att inte bli något skyldig beslöt man att helt enkelt byta namn på partiet. Hädanefter skulle det kallas ”Partido Socialista Popular” (Socialistiska folkpartiet) och som vi vet kvarstod detta namn till dess att partiet upplöstes 1961.
Alla dessa nyordningar mötte förvisso motstånd såväl inom Förenta staternas KP som inom det kubanska. I New York gick den auktoritative svarte ledaren William Foster till angrepp mot Browder och i Havanna anklagade Cesar Vilar, en av partiets grundare, de fyra främsta ”teheranisterna”, Blas Roca, Aníbal Escalante, Juan Marinello och Carlos Rafael Rodríguez för småborgerligt tänkande. Vilar insisterade på att partiet skulle behålla sin kommunistiska benämning.
Partiets ledargrupp segrade emellertid och medan den ägnade sig åt diskussioner om världens och den västra hemisfärens framtid förlorade kommunisterna valet. Doktor Grau bildade sin nya regering. Kommunistpartiet vägrade emellertid att gå i opposition. Trogen sin uppfattning om nationell enighet förklarade det sig villigt att stödja den regering som Partido Revolucionario Cubano Auténtico (Kubanska revolutionspartiet Auténtico) bildat. Man refererade till de (f ö helt fruktlösa) överläggningar som man en gång haft med detta parti och önskade det all framgång i maktutövandet. Som tecken på sin goda vilja föreslog man att fackföreningarna, som kommunisterna kontrollerade till 80 %, skulle bistå regeringen i det socialistiska arbetet. Så kom det sig att en ”historisk” lunch utan motstycke i landets annaler ägde rum i Havanna i februari 1945. Arbetsgivarnas förening tog emot alla ledarna för CTC (Kubanska arbetarfederationen) i närvaro av flera ministrar. Den främste kommunistiske fackföreningsledaren Lázaro Peña utbringade en skål för ”den nya eran i mänsklighetens historia” och Blas Roca beskrev händelsen som en ”transcendental akt”. Talen som hölls samlades under titeln ”Samarbetet mellan arbetsgivarna och arbetarna” och trycktes i åtskilliga exemplar. För att komplettera detta dokument och skingra de tvivel som uppenbarligen fanns hos arbetarna spred partiet ett slags katekes uppbyggd av skeptiska frågor och lugnande svar som de styrande stod för.
Samarbetsandan hade slagit ut i full blom i Havanna när plötsligt domen föll över dess andlige fader Earl Browder i juni 1945. Tvärtemot vad man kunnat vänta var det inte Moskva som bannlyste honom. Stalin höll de löften han givit när Komintern upplöstes 1943 och tycktes alltjämt föga intresserad av de icke-ryska kommunistpartiernas samarbetspolitik utan att oroa Förenta staternas ledare och ifrågasätta sin egen avsikt att stå kvar i alliansen. Nej, angreppet mot Browder kom från en av det franska kommunistpartiets ledare Jacques Duclos. För utomstående kunde det verka som ett personligt ställningstagande av Duclos eller som början till en polemik mellan två oberoende teoretiker. Det franska KP åtnjöt emellertid sedan länge ställningen som ”moskvakyrkans äldste son” och man kan med all rätt förmoda att Duclos’ artikel mot Browder som stod att läsa i juninumret av Cahiers du Communisme 1945 var inspirerad av Kremls auktoriteter på området.
Enligt Duclos hade hans amerikanske kamrat gjort sig skyldig till tre oförlåtliga försyndelser: a) han hade tillintetgjort den nordamerikanska arbetarklassens oberoende parti, b) han hade utvecklat en revisionistisk teori om klasskampens försvinnande inom varje samhälle och på det internationella planet, c) han hade uppmanat farliga opportunistiska illusioner genom att framställa det strikt diplomatiska dokumentet från Teheran som en ny kommunistisk politisk plattform. I slutet av sin torra anklagelseskrift konstaterade Duclos att nästan samtliga kommunistpartier hade förkastat den browderska revisionismen. Undantagen utgjordes av några partier i Latinamerika, främst det kubanska och det colombianska (som helt frankt ändrat namn till ”socialdemokratiskt parti”).
Men Browder stod på sig. I torra ordalag tackade han Duclos för hans ”intressanta bidrag” men erinrade också om att den Kommunistiska Internationalen inte längre existerade och att han därför var den som ensam hade att utforma sitt partis politik. Han slogs för sin heder ty hans sak var redan dömd och förlorad. Kubas socialistiska folkparti hade inte mod att gå så långt som att, om så bara för syns skull, försöka försvara en hel epok av sin politik. Det bröt samman så gott som omedelbart. I juli 1945 publicerades Duclos’ artikel åtföljd av en kommentar av Blas Roca. Han försökte bagatellisera de fel som PSP i praktiken begått. ”Vi har inte upplöst vårt parti, vi har bara talat om en tendens till avspänning i klasskampen, vi har alls inte underblåst några opportunistiska illusioner”. Han erkände att man alltför mycket litat på KP i Förenta staterna men hävdade som enda ursäkt att Browders uppfattning också omfattades av ”vissa framstående ryska marxister”. Han undvek omsorgsfullt att nämna deras namn och under alla förhållanden var argumentet svagt. Sex månader senare var PSP:s sönderfall fullständigt. Partiets tredje kongress hölls i januari 1946 och kom att genomföras i den stränga självkritikens tecken. Talarna avlöste varandra i talarstolen för att tala om ”våra misstag”. Men partistyrelsens sammansättning ändrades inte för den skull. Ledarna förblev desamma och som kronan på verket publicerade de ett dokument vars blotta titel innehöll ett helt program: ”TILL STRID”.
Men vilken strid? Mot vem? Med vilka bundsförvanter? Kunde man verkligen nollställa sig och börja om från början? Kunde man glömma alliansen med Batista och åren av Browder-politik och oförtrutet kasta sig in i den anti-imperialistiska och antikapitalistiska striden på Kuba igen? Partiet hade komprometterat sig och blivit isolerat. På nytt stod det ensamt mot alla och gick ut i striden handikappat av sina många försyndelser. Bara de allra trognaste förmådde följa partiet i denna nya halsbrytande vändning. ”Bristen på förståelse” hos merdelen av kubanerna dömde PSP till att hädanefter leva helt efter moskvatid. Partiet satte allt sitt hopp till Sovjetunionens framgångar – några egna kunde det inte längre hoppas på. I Ryssland började emellertid i samma veva åren av zjdanovism, av förtryck och av storrysk glorifiering. Det skulle mod till för att på Kuba göra propaganda för dess märkliga teser, men man kunde inte vänta sig att det skulle möta någon förståelse hos andra grupper i samhället. Som enkelt språkrör för en främmande värld slog sig PSP till ro i det kubanska samhällets periferi för att leva sitt eget liv oåtkomligt för de icke-troende och för den nya generationen.
Det var förvisso inget komfortabelt liv. Det kalla kriget hade brutit ut. Auténtico-partiet som satt vid makten såg sig föranlåtet att sona sina gamla brottsliga böjelser för vänstern och släppte därför lös en helt ohämmad antikommunism. Deras förföljelse inriktade sig främst på de kommunistiska fackföreningarna för att beröva PSP dess sista domän. Det lyckades med detta till priset av oräkneliga brott,[38] genom att uppmuntra politiska gangstermetoder och fullständigt demoralisera nationen. Det hopp som fötts under de ärofulla augustidagarna 1933 hade överlevt alla stormar genom all den splittrade vänsterns med- och motgångar ända till Graus makttillträde. Men hans dekadenta regim krossade hela detta arv. ”En misslyckad revolution skapar deformerade revolutionärer”, säger Fidel Castro när han beskriver den atmosfär han mötte 1946 vid Havanna-universitetet där han som 19-åring gjorde sina första politiska erfarenheter.
”Historien framskrider generation för generation”, säger Ortega y Gasset. Kubanerna delar ofta upp sin historia enligt detta synsätt. De lovordar trettiotalets revolutionära generation, nämner med sorg fyrtiotalets ”desillusionerade” generation och med entusiasm den tredje som med Castro återfann den segerrika revolutionens väg. Denna uppdelning är naturligtvis godtycklig, en ny generation stiger aldrig fram i full rustning som en Athena ur Zeus’ huvud. De ”desillusionerade” hade starka relationer med trettiotalsgenerationen och utan dem skulle castristerna aldrig blivit vad de är. De i mellangenerationen som kallas de ”vilsegångna barnen” representerar när allt kommer omkring en tradition och en möjlighet som bara tillfälligt degenerades av de politiska omständigheterna och frånvaron av ledargestalter.
Det råder inget tvivel om att den militanta vänstern mellan 1934 och den konstitutionella republikens fall 1952 gjorde våldet till sin handlingsprincip. De ”deformerade revolutionärer” som Fidel mötte vid Havanna-universitetet var organiserade i rivaliserande grupper. De var beväpnade till tänderna men deras politiska linje var inte längre särskilt revolutionär. De stödde sig på den frihetliga traditionen men det var knappast för de stora idéernas skull som de satte dödandet i system. En beväpnad grupp måste ständigt förnya sin arsenal, rekrytera nya medlemmar och finna medel att finansiera verksamheten. Själva överlevandet blir ett mål i sig, i synnerhet som situationen inte tillåter att man genomför någon lyckad aktion. ”Revolutionärerna” firade under högtidliga former årsdagen av Antonio Guiteras död den 8 maj varje år. Men så snart detta var överståndet började åter striderna om vem som skulle ha monopol på försäljningen av kurskompendier. De sålde kompendier till överpris åt rika studenter, drev handel med tentamensbevis, undergrävde fullständigt FEU:s (Studentfederationen) arbete och terroriserade lärarkåren i förbifarten.
Olika former av terrorism har emellertid alltid förekommit på Kuba, det var ingen ny uppfinning av de unga rebellerna. När den ”liberale” Alfredo Zayas var president på tjugotalet sade man allmänt i Havanna: ”Varje brott som begås på den här ön har sitt ursprung i presidentpalatset”. Machado som efterträdde Zayas, gick ännu längre. Han skickade t o m sina hejdukar utomlands för att undanröja folk och erkände utan omsvep att han t ex låtit mörda Julio Antonio Mella i Mexico. När så Batista kom till makten 1934 slog han alla rekord genom att ”legalisera” sina mordexpeditioner. I all tysthet antog han en lag som gjorde det möjligt att döma misstänkta personer till döden bara de angavs av en polis.
Att makthavarna utövade våld och att oppositionen gjorde detsamma var alltså något som hörde till den politiska vardagen på Kuba. Men sedan Grau-Guiteras kortvariga revolutionära regering fallit tvingades den militanta oppositionen att arbeta under förhållanden som var alltför komplicerade för dess politiska förmåga. Idag skulle ingen komma på tanken att på något sätt ursäkta dess handlingar. Alltför många oskyldiga människor föll offer för deras metod att skipa rättvisa genom att skjuta ned folk, deras ”tiroteos”. Men det vore lönlöst att förneka att våldet trots allt visade att ”hela folkets kris” höll i sig fastän de etablerade politikerna med alla medel sökte dölja den. Det är mot denna bakgrund man måste se aktionsgruppernas märkliga utveckling.
Den kubanska vänstern demoraliserades i och med att Grau-regimen störtades och enligt vissa bedömare föll den offer för en ”geografisk fatalism”. Liksom mexikanarna och latinamerikanerna överlag tyckte kubanerna sedan länge att de ”befann sig alltför långt från Gud och alltför nära Förenta staterna”. Alltsedan tiden under spanskt välde hade det funnits ”realister” som hävdat att Kuba därför skulle nöja sig med att vara en självstyrande stat inom den nordamerikanska unionen. José Martí förkastade denna tes med eftertryck. Men hela comprador-klassen som bara hade sina egna kortsiktiga intressen för ögonen var övertygad om fördelarna med ett sådant ”självstyre” även sedan Kuba vunnit sin självständighet. Efter 1934 stod det emellertid klart för även de mest hårdnackade inom vänstern att Kuba inte hade något mer att hoppas på. Man sade det inte öppet men i praktiken avvek man efterhand från den anti-imperialistiska och självständighetssträvande linjen.
Till följd av omständigheternas spel kom således vänstergrupperna av olika skäl att åter samlas kring parollen om samarbete med USA. De nästan tävlade om vem som var mest pro-amerikansk. För kommunisternas del satte antifascismen sin prägel på allt efter Kominterns sjunde kongress och gjorde dem mera bekymrade om Bayerkoncernens infiltration än om den nordamerikanska utsugningen av ön. Andra trodde villigt på Roosevelts propaganda om att det skulle gå att upprätta nya ”rättvisa” relationer mellan USA och Kuba utan att gå in på problemet om den ekonomiska dominansen. Man trodde sig t o m kunna få amerikanerna att inse att det låg i deras eget intresse att göra Kuba till en ”demokratisk rättsstat”. Förvisso skulle aldrig de gamla kämparna ur studentdirektoratet givit sig in på dessa tankegångar så förbehållslöst om de mötts av anti-imperialistisk kritik från vänster. Men som det nu var fick de inrikta sig på att inte bli utmanövrerade från höger av kommunistpartiets pro-amerikanism. De prisade alltså Förenta staterna efter bästa förmåga.
Den politiska debatten kom på detta sätt att handla om ”demokratin” de närmaste femton åren (från 1935-36 till 1952). Under tiden förblev Kuba ett land med fruktansvärda sociala kontraster. Landsbygden var utarmad och arbetslösheten uppgick till 25 % av den arbetsföra befolkningen. Tack vare utvecklingen i USA hade man visserligen klarat sig igenom depressionen under trettiotalet. Likaså hade de höjda sockerpriserna under andra världskriget stärkt landets valutareserv. Men inte ens under så pass gynnsamma omständigheter lyckades den ekonomiska utvecklingen hinna ikapp befolkningsökningen. De styrandes främsta sysselsättning bestod i att reglera sockerproduktionen för att kunna höja eller bibehålla priset på världsmarknaden.
Hur skulle man göra för att få den ”liberala” demokratin att fungera i det kaos som korruptionen skapade? De klausuler i 1940 års konstitution tillämpades aldrig som påbjöd inskränkningar i de besuttnas godtycke. Det var också uppenbart att så heller aldrig skulle bli fallet om inte relationerna med USA först förändrades. Under sin första tid hade kommunistpartiet påvisat att den korruption som utmärkte alla kubanska regeringar inte tillkommit av någon slump. Den berodde inte på ministrarnas mer eller mindre goda moral utan på hela systemets karaktär. Och systemet kunde inte förändras med några småreformer. Men från och med 1938 stödde kommunisterna – även om de inte satt med i den – en ”nationell samlingsregering” som inte lovade annat än småreformer.
Det var bara de ”våldsamma” som stödde idyllen. De var emellertid helt oförmögna att motivera sina ”tiroteos” och sprida ljus över vad som skedde i samhället. Deras svaghet bestod i att de lierade sig med något av de etablerade partierna från början. Aktionsgrupperna växte faktiskt fram redan 1934 efter ex-sergeanten Batistas förräderi när doktor Graus popularitet stod på sin höjdpunkt. Grau var den ende president som varit ”hederlig och revolutionär”. Han var patriot och ungdomens vän men avsattes med våld av trupper i utländsk sold. De militanta inom studentdirektoratet och kretsen av ungdomar kring dem fick återgå till sin underjordiska verksamhet med blicken riktad mot Miami dit deras president tagit sin tillflykt. Där bildade han ett nytt parti och gav det samma namn som José Martí en gång givit sitt: Kubanska revolutionspartiet. Till detta ärorika namn lade han adjektivet auténtico (det sanna) så att det inte skulle råda något tvivel om att det rörde sig om samma rörelse och samma kamp mot tyranniet. Hans beväpnade anhängare på Kuba hoppades också att han liksom Martí en dag skulle landstiga på ön och befria den.
Naturligtvis hade doktor Grau aldrig sådana våghalsiga planer. Han nöjde sig med att göra kryptiska uttalanden som var och en fick tolka som han ville. I själva verket var han bara en demagogisk medelmåtta, oförmögen till självständigt tänkande. Hade han stannat kvar i den atmosfär som rådde efter revolten mot Machado så hade han säkerligen fortsatt försvara de radikala idéer som var förhärskande i hans omgivning. Men väl i Miami hörde han helt andra tongångar och hans demokratiska hjärta bekände sig snart till nya ideal. Befrielsekriget kom därför aldrig till stånd. 1938 återvände Grau helt fredligt till Kuba med ett amerikanskt trafikflygplan sedan han gjort en överenskommelse med Batista om återgången till den ”konstitutionella rättsordningen”.
Detta slut på historien tillfredsställde knappast den militanta flygeln inom Auténticopartiet som under Graus bortovaro lidit förföljelse och mist sina bästa kämpar. De hade svårt att förstå hur deras idol för några futtiga löftens skull kunde godkänna en regim som kommit till makten genom en militärkupp. Som tröst vederfors de militanta inom aktionsgrupperna en omfattande amnesti och kunde etablera sig på universitetet dit inga poliser längre hade tillträde. Trots att han mist något av sin prestige förblev Grau ändå den ende inom oppositionen som bjöd Batista något motstånd värt namnet. Kommunisterna hade ju som vi sett blivit ”rehabiliterade” av Batista under tiden. Därför förblev aktionsgrupperna sin ledare trogen. Men det som alltid händer när en militant rörelse bibehåller sina relationer med ett föga revolutionärt parti inträffade också nu: aktionsgrupperna tillbakabildades snabbt och ohjälpligt.
Det var inte bristen på nya kämpar som skapade problem för dessa grupper. Man behövde inte ens gå utanför universitetet för att fylla rekryteringsbehovet. Den nya generationen upplevde lika starkt som den äldre en gång gjort att utvecklingen kommit in i en återvändsgränd. De visste att de inte kunde vänta sig det minsta av framtiden i detta samhälle. Bland de arbetslösa i förstäderna fanns också gott om frivilliga. Nej, det var målen för verksamheten som var svåra att fastställa. Batista hade dragit tillbaka sina chocktrupper från universitetet till kasernerna. Sina hantlangare hade han gjort till officerare eller åtminstone till sergeanter. Han hade inget eget parti utanför armén. Skulle man gå till angrepp mot Batista-anhängarna fick man alltså attackera militärförläggningarna och det var omöjligt i en tid av fred och nationell försoning. De enda man kunde angripa i regeringen var kommunisterna. De kommunistiska studenterna var många och aktiva inom alla samhällsområden. De hade visserligen också sin ordningsmakt under ledning av den fruktade Rolando Masferrer (som vi kommer att tala om längre fram) och som ingalunda bestod av några söndagsskolebarn, men trots det var kommunisterna mera sårbara än militären. Så småningom kom alltså aktionsgrupperna att bli kommandotrupper i ett krig mot kommunisterna.
I vilken annan demokrati som helst skulle en rörelse som denna givit upphov till politiska skandaler. På Kuba ville man helst inte tala om den. Kommunisterna var de enda som protesterade. De krävde att doktor Grau i sin egenskap av oppositionsledare skulle ta avstånd från terroristerna, men förgäves. Grau trodde att aktionsgrupperna skulle kunna bli honom till nytta längre fram och slog därför dövörat till. Han hade sina tvivel om den kubanska rättsordningen och ville helst ha egna styrkor att tillgå i den händelse regeringen på nytt grep till terror. Efter hans eget makttillträde 1944 riskerade rörelsen emellertid bli farlig för honom själv. Då var det Grau som var ordningens och demokratins väktare och aktionsgrupperna hade svårt att finna sig till rätta i den nya situationen.
Hade detta inträffat någon annanstans skulle det ha lett till en uppslitande kris. Men på Kuba kunde staten lösa frågan utan svårigheter och så att alla blev nöjda. Den enda industri på ön som verkligen var nationell – d v s som helt kontrollerades av kubanerna – och som gjorde somliga rika och lät andra överleva, det var just staten. Den gav ministrarna ansenliga tillgångar att förfoga över. Var de bara diskreta kunde de allt efter behag bygga villor åt sig eller ordna extraknäck för föräldrar, vänner eller sympatisörer. Det var till stor del tack vare detta system som Havanna var, så blomstrande. Under den långa tid de var i opposition hade aptiten hos Auténticopartiets medlemmar blivit särskilt svår. När de så kom i regeringsställning 1944 var det inte med någon större blygsamhet som de nya ministrarna gick till verket. De helt enkelt tömde statskassan och deras nit förbluffade t o m experterna på området.
Tag t ex utbildningsminister José Manuel Aleman. Han blev ryktbar genom de uppgifter som avslöjades av en journalist som 1952 beskrev det hela som ”århundradets stöld”.[39] Aleman hade helt enkelt investerat ministeriets samtliga tillgångar i företag i Miami som gav avsevärt mycket större utdelning än det kubanska utbildningsväsendet. En man som han hade alla förutsättningar att komma överens med ledarna för de aktionsgrupper som opererade på universitetet. Hans kollega, arbetsministern Carlos Prio Socarras[40] hade heller ingenting emot att betala ”revolutionärer” som skulle befria fackföreningarna från ”den kommunistiska dominansen”. Inrikesministern slutligen fann pålitliga medarbetare i gruppernas ledare. Deras kvalifikationer gjorde dem naturligtvis lämpade att bli polischefer. Vi ser alltså att Graus administration gjorde vad den kunde för att lösa problemen på demokratisk väg.
Man gick självfallet diskret till väga för att inte stöta sig med den parlamentariska oppositionen och för att inte underminera aktionsgruppernas ideologiska plattform. Man måste se till att dessa fortsatte att värva folk så att inte de unga idealisterna frestades söka andra och mindre smidiga ledare. De två stora revolutionära grupperna som fick regeringens stöd hade samma riktlinjer nu som under den gyllene tid när de stred mot ”den ruttna regimen”. Den första av de två var Movimiento Socialista Revolucionario, MSR, (Socialistiska revolutionsrörelsen) som stod under Mario Salabaria och den andra Union Insurreccional Revolucionaria, UIR, (Unionen för revolutionär revolt) höll sig till Emilio Tro. Fastän namnen på dessa två rörelser antyder ett visst ideologiskt släktskap bekämpade de varandra frenetiskt. De två ledarna hatade varandra till den grad, att de fortsatte kämpa som dödsfiender även sedan bägge två fått höga poster inom polisväsendet.
Det var i denna explosiva atmosfär som den unge muskulöse och stridslystne Fidel Castro framträdde 1946. Han var sportig och självsäker och tyckte om att lägga näsan i blöt överallt. Han hörde inte till dem som underkastade sig novitie-skändningarna utan ställde upp som kandidat när studentdirektionen skulle väljas på hans fakultet. Redan från början fick han anhängare som tog honom på allvar – något som de idag är stolta över – eftersom han kunde uttrycka sig väl och hade ledarbegåvning. Han kom från en välbärgad jordägarfamilj men var ingalunda bortskämd. Hans tillgångar räckte precis till uppehället. Märkligt nog tillhörde han alltså den kategori studenter som borde ha fullt upp att göra med att skaffa sig pengar. Men det ljuva livet intresserade honom föga och han föraktade de rika överklassungdomarna. Han var en handlingens man, en patriot som så många i hans hemtrakt Oriente och han hade ett brinnande intresse för politik.
Vid första påseende kunde Fidel tyckas som gjord för att delta i aktionsgruppernas strider. Han var djärv och kunde hantera en revolver. Hans passion för politiken och hans brist på ideologisk underbyggnad borde ha kastat honom i armarna på dem som orerade om revolt samtidigt som de myglade till sig poster i studentkårsstyrelsen. Men Fidel blev aldrig medlem i någon beväpnad organisation. Han visade sig snart ha en egenartad förmåga att dela sin generations erfarenheter utan att bli fånge i dem.
Mario Salabaria i MSR förstod snabbt att denna ambitiöse individualist kunde komma att bli farlig. Han beslöt röja honom ur vägen medan tid var. Som genom ett under undkom Fidel ett bakhåll som Salabarias män arrangerat och närmade sig sedan UIR, den enda grupp som kunde bjuda hans fiender något motstånd. Men det innebar inte att han gjorde avkall på sin självständighet. Han förbehöll sig rätten att agera på egen hand, tillhörde gruppen utan att underkasta sig dess disciplin. Han förstod väl att utnyttja fördelarna med en sådan ställning. På detta sätt kom han i direkt kontakt med de ungdomar som var på väg att göra ett slags pseudorevolution, men han var för klok för att gå med på deras vansinnigheter. I ett nummer av kommunisttidningen Hoy 1947 kallades han emellertid ”gangster”.[41] I tjugo år har hans motståndare sökt efter bevis som kan rättfärdiga denna beskyllning men utan resultat.[42] Senare kom Fidel att utmärka sig genom att avslöja just gangsterdåd. Sina första inlägg i tidningen Alerta och sina första steg på advokatbanan ägnade han åt att försvara dem som fallit offer för de falska revoltörerna i polisens ledband.
Fidel gillade aldrig äventyret för dess egen skull. Om detta är hans studentkamrater ense, också de som inte då kunde se alla hans kvaliteter. Men trots sin försiktighet och sitt mogna omdöme kunde han inte undvika alla de fällor som lades ut av demagoger som spekulerade i ungdomarnas entusiasm. När man på våren 1947 sökte frivilliga för att befria Dominikanska republiken från Trujillos diktatur var Fidel bland de första som lät värva sig. För denna aktion var det inte svårt att agitera. En av Kubas nationalhjältar – vid sidan av José Martí och Antonio Maceo – var Maximo Gómez från Santo Domingo som deltog i självständighetskriget mot spanjorerna.[43] De unga kubanerna kunde alltså sägas ha en skuld att betala till Maximo Gómez hemland. För de politiskt medvetna var Trujillo-regimen inkarnationen av allt ont och en vanära för hela Latinamerika. Det var således inte underligt att de unga kubanernas vrede, som vuxit sig allt större under de fruktlösa försöken att införa ett rättfärdigare system på Kuba, nu med väldig styrka gick ut över Trujillo.
Operationen organiserades av MSR men tack vare sin självständighet inom UIR kunde Fidel delta ändå. Mario Salabaria drog sig f ö tillbaka för att understryka att det var en expedition på frivillig bas. En av de tre främsta ledarna var Rolando Masferrer. Han hade varit frivillig i spanska inbördeskriget, varit ledare för ungkommunisterna och därefter ansvarig för partiets ordningsstyrka.[44] Han delade ledarskapet med två avkomlingar av Auténticorörelsen, Eufemio Fernández och Manolo Castro. Eufemio hade deltagit i samtliga av aktionsgruppernas strider. Manolo Castro var ordförande i FEU och vän till utbildningsminister Aleman och visste således vart man skulle vända sig för att få företaget finansierat. Ett frikostigt bidrag hade man redan fått: vapen för 350.000 dollars från den argentinske presidenten Perón.
Från början gick allt utan problem. För att inte dra in regeringen i det hela begav sig expeditionsdeltagarna till en klippö vid namn Cayo Confites belägen halvvägs mellan Kuba och Santo Domingo. Ön bestod av en enda slät klippa, omkring en kilometer lång och nästan lika bred. Vegetationen var i det närmaste obefintlig, inte ett träd fanns där. Där fanns inget skydd för vare sig den mördande hettan eller de ihärdiga tropiska regnen. Helt livlös var ön emellertid inte: myriader av flugor och moskiter visade sin förtjusning över de 1.500 soldaternas ankomst. För veteranerna från andra världskrigets strider i Stilla Havet var Cayo Confites ännu hårdare än kampen mot japanerna.
Men ingenting kunde avskräcka dessa frivilliga. De uppbådade stort tålamod och diskuterade snart vilka strider som måste utkämpas sedan Trujillo besegrats. De var fast beslutna att befria Nicaragua från Somosa och därefter slå ned alla diktatorerna på hela kontinenten en efter en. De beslöt att kalla sin lilla trupp Amerikas Befrielsearmé. För det första slaget var i alla händelser planerna klara. Självmordsbataljonen som uppkallats efter Antonio Guiteras skulle gå iland direkt i fiendens huvudstad och dra till sig Trujillos trupper. De andra tre bataljonerna uppkallade efter Máximo Gómez, José Martí och Cesar Augusto Sandino[45] skulle angripa stadens ytterområden och ringa in motståndaren. Varje bataljon drillades enligt dessa planer och efter 60 dagar av intensiva förberedelser var trupperna mogna för anfall.
Men ännu kom ingen order om att operationen skulle igångsättas. Cheferna för expeditionen ville köpa flera flygplan så att landstigningstrupperna kunde få flygstöd. De lät meddela att en specialutrustad landstigningsbåt dessutom skulle anlända till klippön. Soldaterna började spana efter det bepansrade och storslagna fartyg som skulle symbolisera deras säkra seger. Under tiden förvärrades förhållandena intill det olidliga på ön. Maten förstördes av insekter och mycket litet dög att förtära. Ingenting kunde inhandlas på klippön och manskapets personliga proviantförråd tömdes snabbt. Stölder och dispyter blev vanliga, ibland slutade de t o m med skottlossning. Disciplinen blev slappare för varje dag. Av ”spökskeppet” syntes inte en skymt.
Graus regering hade inte ogillat de unga slagskämparnas expedition från början, men började nu oroa sig för dess utveckling. I Havanna cirkulerade allehanda rykten om gruppledarnas verkliga avsikter och om deras förbindelser med ärelystna politiker som umgicks med planer på att göra en statskupp. Utbildningsminister Alemans namn nämndes ofta. Ingenting var säkert, ingenting kunde bevisas men ingenting behövde heller vara osant sådana som förhållandena var under den bräckliga ”rättsordning” som härskade. President Grau beslöt att vidta försiktighetsåtgärder för säkerhets skull. Under alla omständigheter fann han det riskabelt att sätta så många vapen i händerna på ungdomar som hyllade de gamla frihetskämparna. Han gav order till chefen för den legala kubanska armén, general Pérez Damera, att skingra soldaterna på Cayo Confites. Cheferna för befrielseoperationen protesterade men bara för formens skull och bjöd inget motstånd.
Carlos Franqui som befann sig på ön både som frihetskämpe och som journalist har berättat följande detalj för mig: Fidel ville inte böja sig för ordern om expeditionens upplösning utan föreslog Juan Bosch som också var där, att de skulle ta med sig ett femtiotal man och ensamma starta en gerillarörelse på Santo Domingo. Bosch avböjde förslaget från den nätt och jämt 20-årige ynglingen.
Det är inte svårt att föreställa sig Castros sinnesstämning när han återvände till Havanna i oktober 1947 efter att ha satsat tre månader av sin tid till ingen nytta. Som ytterligare salt i såret fick han av sina vänner veta att han sannolikt blivit offer för en gigantisk bluff. Hela affären var iscensatt av MSR-chefen Mario Salabaria som nyss övertagit ledning en för polisens undersökningsbyrå. Det hela innebar ett utmärkt tillfälle för honom att överrumpla och undanröja sin ärkefiende Emilio Tro som vid det laget blivit rektor för polisakademin. Salabaria hade hållit kvar en del av sina specialstyrkor i Havanna och dessa lät han gå till attack mot Tros villa en kväll när denne förmodades vara ensam. Emellertid hade Tro en väl beväpnad livvakt hos sig. En fruktansvärd skottlossning uppstod som skulle varit värdig Chicago i dess glansdagar. Men detta blev för mycket t o m för den toleranta kubanska opinionen. Regeringen tvingades fängsla Salabaria, som utgått som segrare ur den blodiga uppgörelsen. På så sätt försvann de båda aktionsgruppernas ledare dramatiskt från scenen. Skandalen fick efterdyningar inom Auténticopartiet. De två höga funktionärerna, ”gangsterrevolutionärerna”, hade varit ministrarnas och presidentens vänner och skyddslingar.
1947 slutade alltså i en stämning av både fars och tragedi. Latinamerikas befrielse hade strandat mot Cayo Confites klippor och studentdirektoratets gamla revolutionära tradition hade skuggats av en skandalös gangsterhistoria. Fidel vände sig rastlös åt annat håll. I april 1948 begav han sig i sällskap med Alfredo Guevara och två andra kamrater till Bogotá i Colombia för att delta i en latinamerikansk studentkongress. Mötet dominerades av den peronistiska ungdomen och det började illa. Argentinarna gjorde skarpa utfall mot Storbritannien men bekymrade sig föga om Förenta staterna. Kubanerna hade i sin tur inte mycket att förebrå den engelska imperialismen. Man hade svårt att hitta en gemensam linje och återigen kom den djupa splittringen på denna kontinent i dagen. Kongressen skulle just till att upplösas i förvirring när plötsligt en oerhörd social explosion utlöstes i Bogotá. Jorge Eliecer Gaitan, ledare för det liberala partiet och de egendomslösas vapendragare föll för en lejd mördares hand mitt i själva staden. Några timmar senare var Bogotá ett hav av eld och blod. En ursinnig folkmassa tycktes dra med sig allt och i ett enda slag sätta den etablerade ordningen ur spel. Det var ännu inte fråga om någon revolution, men det var den episod som kom att inleda det inbördeskrig som efter tjugo år fortfarande rasar i Colombia. Fidel såg med egna ögon den oerhört våldsamma kraft som lurade under den skenbart lugna ytan i Latinamerika. Och framför allt blev han medveten om dess orsaker: hunger och förtvivlan. För första gången kanske upplevde han hur revolution och kamp mot utsugning förenades till samma begrepp, politiken avslöjade sin materiella grund. Från och med nu blev kampen för frihet inte bara en fråga om rätt och moral, vad den främst gällde var de fattigas levebröd. Detta kom att bli avgörande för honom. Hans anti-imperialistiska inställning fick förankring i en bestämd samhällsuppfattning.
När han kommit hem fördjupade han sig i den socialvetenskapliga litteratur som fanns att tillgå tack vare det mexikanska förlaget Fondo de la Cultura Económica och försökte komma till klarhet om orsakerna till Kubas kris. Han läste Lenin och en del Marx och fastän han aldrig själv hyste några planer på att gå med i PSP fick han flera vänner bland de kommunistiska studenterna. Tillsammans med dem bildade han en anti-imperialistisk grupp som gick under namnet ”30 september”.[46] Han uppskattade deras allvar, deras organisationsförmåga, ibland också deras politiska kunnande, kort sagt alla de kvaliteter som oftast saknades hos andra militanta. ”Vet ni hur många anti-imperialister det fanns på den tiden vid universitetet i Havanna?” Frågan ställde Fidel till de latinamerikanska kommunistpartiernas delegater vid kongressen 1964. ”Jo, allt som allt var vi trettio stycken, kommunisterna inberäknade”.
Kuba föreföll faktiskt tre år efter krigsslutet helt och hållet ha fallit tillbaka i sin kroniska sjukdom som bestod i det offentliga livets dekadens. För att få klarhet i detta fenomen kan man gå till Bohemia, veckotidningen med en upplaga på 250.000 exemplar. Under rubriken En Cuba finner man där varje vecka exakta och anmärkningsvärt väldokumenterade uppgifter om korruptionen, gangsterväldet, de politiska morden och de extravaganta vanorna. Chefredaktören för Bohemia, Miguel Angel Quevedo, kommenterade sällan notiserna. Han bara radade upp nyheter och foton från de blodiga uppgörelserna på sina tidningssidor. Det var en bild av djup social oro som framträdde.
Allt annat var suddigt i konturerna. Återgivningen av det internationella nyhetsmaterialet överensstämde till punkt och pricka med det kalla krigets amerikanska klichéer. På det området var Bohemia i klass med den mest medelmåttiga texasveckotidning. Där fanns sensationsreportage som troget kopierats ur amerikansk press. De utmålade Sovjetunionen i de mörkaste färger och jämställde det utan att darra på målet med Nazi-Tyskland. Förenta staterna framställdes som frihetens hängivna försvarare. Denna konformism var naturligtvis till stor del en följd av ”den nordamerikanska affärsvärldens” påtryckningar som inte undgick någon kubansk tidning. Det ekonomiska stöd som måste till för att den ”fria” pressen skall fungera får lätt formen av villkorsbundna subventioner och rena utpressningsanbud. Men den ”pro-atlantism” som Bohemia gav uttryck för var också ett resultat av den tradition som vuxit fram efter andra världskriget och som vänstern själv bidragit till i så hög grad.
Kommunisternas svar på Bohemias antisovjetiska och proamerikanska inställning var ett hämningslöst förhärligande av Stalin och Sovjetunionen. F ö nådde kommunistpropagandan sin bottennivå under denna tid, Zjdanovs och ”fredskongressernas” epok. I Europa mildrades reaktionerna vid minnet av Stalingrad. Den roll kommunisterna spelat i motståndskampen mot nazisterna hade alla i friskt minne. Men ryssarnas good-will kunde aldrig komma de kubanska kommunisterna till godo. De försmäktade alltså i sitt ghetto på ön som lugnt fortsatte kretsa i sin bana kring USA. Ungdomarna i den Anti-imperialistiska ligan kunde inte räkna på någon annan än sig själva när det gällde att med utgångspunkt från de nya materiella och moraliska villkoren i Latinamerika återfinna basen för de starka anti-amerikanska stämningarna som funnits under trettiotalet.
De mötte föga gensvar. Intresset koncentrerades på inrikespolitiken. En auténticosenator från Oriente, Eduardo Chibás, höjde vid den här tiden upprorsfanan mot sitt eget parti som reaktion på den allmänna dekadensen. ”Nog med korruption, nog med orättvisa, vergüenza contra dinero – hederlighet i stället för pengar!” Detta budskap förde han fram i sitt varje vecka återkommande radioprogram. Han framtvingade en schism inom Auténticopartiet och bildade själv i oktober 1947 det kubanska folkets parti som han kallade ”ortodoxt” för att markera sin trohet mot José Martís ortodoxi. Den symbol han valde, en sopkvast, visade tydligt vilka avsikter han hade. I sina tal utgick han direkt från artiklar i den gamla Alma Mater, studentdirektoratets Machado-fientliga tidning. Där återfanns samma krav på hederlighet i stället för maktmissbruk, rättvisa i stället för utsugning och armod, samma nobla moraliska hållning och samma valhänthet inför frågan hur man praktiskt skulle gå till väga för att i grunden förändra samhället.
Denna gång gällde det förvisso inte opposition mot en grotesk diktator som stöddes av amerikanska bankirer som Machado, utan mot en god ”oberoende” demokrat, doktor Grau. Chibás hade inte för avsikt att ta till dynamiten som argument utan föredrog att slåss om röster. Det föreföll som om han väl svarade mot de ungas förväntningar. De tyckte sig äntligen ana möjligheten till en renhårig och konkret politik. Det nya partiet växte med rasande fart. När Graus mandat löpte till ända 1948 ersattes han av Prio Socarras men Ortodoxopartiet fick ändå bara fler och fler medlemmar. På mindre än tre år blev det Kubas största parti. Chibás’ ”sopkvast” väjde inte för någon. Han anklagade själve presidenten och hans minister Aleman för att ha komprometterat sig med de mest ljusskygga förehavanden. Eftersom han inte hade kunnat bevisa sina påståenden hotades han med ärekränkningsåtal. Den 5 augusti 1951 kom den spektakulära upplösningen: Chibás tog livet av sig och det mitt under sin radioutsändning. Han avslutade sitt upprop med orden ”Vakna upp kubanska folk, detta är mitt sista sätt att väcka dig!” Det brådstörtade slutet på Eduardo Chibás’ karriär genljöd i tusentals kubanska hem. Reaktionen blev naturligtvis enorm. Massor av människor gick in i Ortodoxopartiet och ortodoxerna kunde vara säkra om att utan större svårigheter ta hem segern i presidentvalet följande år. Fidel var en av ortodoxokandidaterna till deputeradekammaren.
Men fastän ortodoxernas radikalism hade mildrats något föreföll den alltjämt mycket farlig. Rubén Martínez Villena hade haft rätt när han sade: ”Det skall dynamit till för att jaga bort skurkarna som sitter vid makten.” Valen som skulle hållas i juni 1952 kom nämligen aldrig till stånd. Natten till den 10 mars 1952, nio veckor före valdagen, iscensatte general Fulgencio Batista en ny statskupp. Avsikten var naturligtvis att återinföra lag och ordning. När kubanerna vaknade rådde åter diktatur.
Batistas andra statskupp illustrerar på ett fantastiskt sätt Marx’ berömda kvickhet, att historiens tragedier upprepar sig bara som farser. 1934 hade den f d sergeanten inte kunnat stoppa den revolutionära vågen som drog fram annat än genom att anställa blodbad över hela ön. I ett enda slag hade han krossat alla förhoppningar som hans landsmän hade om ett verkligt nationellt oberoende och ett något mera värdigt liv. Arton år senare återtog han makten med hjälp av en handfull soldater i gryningen efter en karnevalsnatt. Inte ett skott lossades. Själv tycktes han vara den som blev mest förvånad över den lättvindiga segern. President Prio förfogade över medel att försvara sin lagenliga befattning men föredrog att inte utnyttja dem utan gav sig helt fridsamt iväg till Miami.
Vad var det då som förde Fulgencio Batista till presidentpalatset för andra gången? Kunde en grupp officerare från Columbiaförläggningen utan hjälp från någon annan diktera sina villkor för folket? Senare försökte kommunisterna påvisa att Batista hade djupare sociala skäl att ta kubanerna på sängen. De menade att storgodsägarna ville skära ned sockerproduktionen som 1952 slagit alla rekord och hotade världsmarknadsprisets stabilitet. Därför hade de utvalt en stark man till att gå deras ärenden gentemot de mindre jordägarna och de löntagare som kunde missgynnas av en produktionsnedskärning. Det skulle alltså ha varit fråga om en preventiv statskupp med avsikt att sätta stopp för en tänkt politisk kris. Så förhöll det sig kanske också. Kuba levde emellertid under relativt goda förhållanden 1952. Så goda som de kan vara i ett land som lider av kronisk arbetslöshet som uppgår till 25 % av den arbetsdugliga befolkningen. Det förelåg ingen revolutionär situation som fallet var 1933. Fackföreningarna hade blivit fogliga och kommunisterna led av sin isolering och vanmakt. Det var bara Ortodoxopartiet som hotade Auténticopartiets ställning, men även det var ett borgerligt parti fastän det hade radikala demokratiska krav. Dess politiska ambitioner bestod i att vilja rensa ut den korruption som underminerade administrationen.
I själva verket underlättades statskuppen av att maktapparaten befann sig i ett ytterligt depraverat tillstånd. Knappt en vecka före statskuppen utmålade den unge advokaten Fidel Castro detta förfall på ett mycket imponerande sätt i tidningen Alerta. Han kommenterade där en anmälan han gjort hos kammarrätten mot president Prio. Den började på följande högstämda sätt:
Det är i fosterlandets namn jag vädjar till domstolen. Kuba har blivit ett brodermordens land och går rakt mot sin egen undergång. Landet håller på att förvandlas till en spelhåla och bli en tillflykt för skrupelfria individer. I sin förtvivlan vänder Kuba sig till er, herrar domare, och väntar att ni skall utföra det mirakel som kan rädda det från konstitutionellt och moraliskt sammanbrott ... Den enda och grundläggande orsaken till krisen inom statsapparaten och till all blodsutgjutelse är den, att så många skor sig på statens bekostnad. Om en bank eller en privat institution blir rånad mobiliseras genast alla samhällets resurser: den allmänna opinionen, ordningsmakten och domstolarna. Men den oavbrutna stölden av otroliga mängder pengar i statens ägo orsakar inga sådana reaktioner av någon oförklarlig brist på social självbevarelseinstinkt och kollektiv ansvarskänsla. I längden kommer följderna av detta att bli ödesdigra: blodsutgjutelse, demoralisering, anarki och undergång.
Fidel gick framför allt in för att avslöja det gangstervälde som blomstrade trots skandalen 1947. Den nye presidenten hade redan i början av sin mandattid stadfäst den berömda lagen mot gangsterväldet (lag nr 5 från november 1948) men hade undvikit att göra bruk av den eftersom han fann det bekvämare att sluta ett ”avtal grupperna emellan”. ”Emellertid slöts inte detta avtal av sociala eller humana skäl eller för att man drevs av övertygelsen att allt förtryck är fruktlöst. Nej, det var något av det mest skandalösa som någonsin skådats i ett civiliserat samhälle. Presidenten nedlät sig till att utan villkor kapitulera för mördarligorna och köpte samhällsfriden till priset av vanhedrande medgivanden”, dundrade Fidel. Castro inskränkte sig inte till allmänt hållna anklagelser. Han gav bevis för att aktionsgruppernas medlemmar kunnat lyfta löner i olika ministerier utan att göra minsta motprestation.[47] Dessutom betalades det från presidentpalatset varje månad ut 18.000 dollars i form av privata ”gage”. ”Utan dessa pengar skulle det aldrig blivit några attentat. Prio betalar skjutjärnen som dödar. Det är Prio som beskyddar mördarna. Inför denna domstol anklagar jag honom för att vara skyldig till vårt lands tragedi, om jag så får betala med mitt blod för att jag säger vad mitt samvete bjuder mig att säga”.
Prio svarade aldrig på denna anklagelse, lika litet som han några dagar senare reagerade på Batistas väpnade utmaning. Inte heller inom de andra politiska instanserna märktes någon nämnvärd reaktion. Just när statskuppen iscensattes begav sig en grupp studenter till presidentpalatset för att vädja till presidenten att göra motstånd. Aktionen misslyckades och den 23 mars publicerade man i Bohemia en principdeklaration som tog upp ett citat av Martí: ”Studenterna är frihetens försvarare och dess trognaste vapendragare”. Deklarationen slog fast:
Vi kommer inte att återvända till studierna så länge man gör våld på konstitutionen. Vi kommer att uppmana alla partier, alla organisationer och demokratiska grupper att göra gemensam sak med oss i detta nobla korståg för republikens sak. Vi manar studenter, arbetare, bönder, intellektuella och officerare att förena sina stämmor med vår som är folkets stämma och därmed också Guds.
Upproret som undertecknats av FEU genom ett tjugotal studenter (bl a José Antonio Echeverria som senare bildade det nya studentdirektoratet) väckte stort uppseende men ledde inte till att något initiativ togs inom partierna. Varenda kuban hade sina onda aningar om framtiden men ingen politisk aktivitet förmärktes.
Också kommunistpartiet fördömde från första stund denna statskupp. Dessutom bidrog det med en minutiös analys av dess internationella och inrikespolitiska orsaker. Men eftersom kommunisterna i åratal varit isolerade kunde de inte göra sig hörda utanför sitt eget parti och de klagade över massornas passivitet. De lade skulden på de andra partiernas svaghet och föreslog omgående att man tillsammans skulle bilda front mot fascisten i presidentpalatset. Den här gången förde PSP inte precis ”Batistas djupa folkliga förankring” på tal. Under det kalla kriget såg partiet i honom amerikanernas man, den som hade brutit de diplomatiska förbindelserna med Sovjetunionen, en cynisk antikommunist som viftade med den röda fanan för att mana fram ett ”fruktans parti”. I tron att det onda alltid för något gott med sig sökte kommunisterna få till stånd en ”nationell och demokratisk front” för att äntligen komma ur sin isolering.
Men de hoppades förgäves. Den demokratiska oppositionen var mer antikommunistisk än Batista-fientlig och hade inte en tanke på att kompromettera sig med en bundsförvant som helt skulle kunna eliminera dess inflytande hos USA. Tvärtom, dessa demokrater gjorde sitt yttersta för att påminna amerikanerna om Batistas gamla allians med kommunisterna. De försökte på så sätt övertyga dem om att de satsat på fel häst om de nu ville försvara Kuba mot de röda. Denna propaganda fick effekt också bland kubanerna trots att kommunisterna med all kraft gjorde klart att Batista inte längre var densamme som förut och att oenigheten inom det antifascistiska lägret gynnade hans brottsliga syften. PSP:s argument var klarsynta liksom dess analys av situationen på ön, men deras verkan uteblev nästan helt. Partiet hade inte längre någon talesman i de traditionellt kommunistvänliga leden och några nya politiska krafter kände de knappast till. PSP förhöll sig alltså lojalt mot den konstitutionella rättsordningen och förespråkade en nationell samling, men nådde genom detta ingen lösning på vare sig isoleringen eller kampen mot Batista.
De ortodoxa å sin sida föredrog att tiga, fastän statskuppen grusat deras hopp om valseger. De var egendomligt förlamade, liksom slagna till marken av detta ödets ingripande. De var fullkomligt överrumplade, visste inte hur de skulle handla och enigheten inom partiet började redan luckras upp. Försmaken av makt hade lockat många ärelystna till partiet och de såg inte med någon större entusiasm fram emot en ny oppositionsperiod. Dessutom visade sig diktatorn liberal och försäkrade att hans främsta uppgift skulle bli att återupprätta konstitutionen och skapa ordning i samhället. Han utlovade val, visserligen inte på något bestämt datum men det var i alla fall tillräckligt för att inleda en dialog. Och inte minst: han gav sina officerare ordern ”Det får under inga förhållanden bli någon blodsutgjutelse”. Livet i Havanna blev faktiskt mera uthärdligt än under auténticopresidenternas tid.
De unga inom Ortodoxopartiet frestades inte till något samarbete trots detta, men de saknade en fast ledning och därför fick de agera var för sig. Fidel Castro var den förste som skred till handling. Den 24 mars 1952 lämnade han in en anmälan om Batistas kupp till konstitutionsdomstolen och därefter vände han sig omedelbart till domstolen för brådskande mål för att utverka en häktningsorder mot presidenten. I en lång och juridiskt oklanderlig inlaga lade han fram bevis för att Batista förtjänade över hundra års fängelse för de brott han begått mot en hel rad lagar. Hans slutledning blev denna:
Om rätten inte inskrider för att döma och utmäta straff för dessa uppenbara och odiskutabla förräderier och statsfientliga handlingar, hur skall då denna domstol kunna utöva sin verksamhet i fortsättningen? Hur skall rätten kunna döma vanliga medborgare för upprorisk verksamhet och olydnad mot lagen om de sätter sig upp mot en olaglig regim, en regim som tillkommit genom ett förräderi? Det vore absurt, otillständigt, ja faktiskt monstruöst enligt de mest elementära principerna om rättens oväld. Logiken säger: om domstolen existerar måste Batista straffas. Men om Batista inte blir åtalad, om han förblir statschef, president, premiärminister, senator, civil och militär chef, innehavare av den verkställande och den lagstiftande makten, herre över medborgarnas liv och egendom, ja då existerar inte domstolarna längre, då har han försatt dem ur funktion. Är detta den fruktansvärda sanningen? Om så är fallet då må domarna säga det, då må de ta av sig sina ämbetsdräkter och avgå från sina poster. Det värsta vore att gå förbi denna sanning med tystnad, att finna sig i en tragisk realitet som är absurd, ologisk, normlös, förnuftsvidrig, ärelös, ohederlig och rättskränkande.
Konstitutionsdomstolen ogillade advokat Castros anmälan och förklarade att ”revolutionen är lagens källa”. Domstolen för brådskande mål fäste inget avseende vid hans besvärsskrivelse. Det är f ö föga troligt att Castro väntade sig något annat svar. Hans ansträngningar var snarare avsedda att bevisa för den ortodoxa ungdomen och för sig själv att varje försök var fåfängt när det gällde att vädja till rättvisan eller konstitutionen. På så sätt brände han sina skepp. För honom och hans generation var revolutionen – den verkliga revolution som man måste förbereda för att kunna komma ur diktaturen och den återvändsgränd där den traditionella oppositionen befann sig – också rättvisans enda möjliga grundval.
Men det var inte lätt att välja revolutionens väg. Castro hade under de föregående åren kämpat mot våldet som blivit synonymt med politisk dekadens och han hade tagit starka intryck av sin juridiska utbildning. Och ändå var våldet oundvikligt, det bevisade den misslyckade hänvändelsen till domstolen. Denna gång måste emellertid våldet bryta den onda cirkel som den kubanska politiken kommit att röra sig i. Unga människor hade offrat sina liv för att återupprätta rättsstaten, ”de demokratiska krafternas fria spel”, som i sin tur ofelbart ledde fram till en statskupp eller en cuartelazo, en ny diktatur. Det var en meningslös cirkelgång. För Castro hade ordet ”revolution” en ny innebörd. Även om han ännu inte var anhängare till socialismen, är det uppenbart att han fr o m 1953 ansåg att den revolutionära processen inte kunde vara enbart en återgång till ett status quo.
Denna övertygelse drev honom att handla utanför partifållorna, t o m vid sidan om Ortodoxopartiet som han trots allt var lojal mot ännu en tid.[48] Han räknade knappast med att de traditionella politiska krafterna skulle kunna radikaliseras. De viktigaste rörelserna, Autenticismo och Ortodoxia, var visserligen olika på det moraliska planet men båda hade visat sig lika ineffektiva i praktiken. Vad studenterna beträffar så var de ännu svårt märkta av de blodiga åren då aktionsgrupperna bekämpade varandra och Castro tänkte aldrig på att vända sig till dem. Han hade snarare för avsikt att konstruera ett nytt instrument till revolutionens tjänst, och längre fram kommer vi att se hur han grep sig an den uppgiften.
Så var det de problematiska relationerna till PSP, som visserligen var ett etablerat parti men i princip engagerat för en social revolution. En av de gamla partiledarna har berättat för mig att Fidel Castro i maj 1953, två månader före angreppet på Moncadaförläggningen, kom till partibiblioteket och ville tala med honom på hans kontor. ”Han gjorde inget större intryck på mig”, säger ledaren idag och undrar om inte Fidel kom för att göra honom något förslag eller pejla hans uppfattning. Hur som helst så gjorde han ingetdera. Samtalet var helt konventionellt och det av den enkla anledningen att kommunistpartiets politiska linje knappast var förenlig med Fidels planer. Inte ens den mest drivne förhandlare skulle i det ögonblicket ha kunnat få med partiet i en väpnad kamp.
Alltså beslöt Castro att agera på egen hand. Han samlade människor som i likhet med honom själv hade fått nog av Batista och den passivitet som mötte honom. Han tog med sig vänner till en lägenhet i Vedado i Havanna. Varje medlem i gruppen tog med sig eller gav Fidel tips om nya sympatisörer. Personalchefen på General Motors kubanska filial, Jesús Montané, tog med sig Abel Santamaría som blev Fidels närmaste medhjälpare. En annan tog med sig Nico Lopez, en ung arbetare som sedan blev den tredje mannen i trojkan. Tillsammans beslöt de att skrida till verket utan dröjsmål. De ansåg att en uppseendeväckande militäraktion skulle räcka för att hela ön skulle resa sig. De vägrade att räkna med den apati som var allmänt förhärskande. Enligt dem var opinionen utomordentligt fientligt inställd mot Batista och väntade bara på ett tillfälle att få visa det. De beslöt att göra en attack mot Moncadakasernen i Santiago i Oriente som var den minst underkuvade och den mest militanta av alla provinserna. En grupp skulle bära soldatuniformer och inta fortet, två andra grupper skulle besätta domstolen och stadens civila sjukhus. En annan grupp skulle iscensätta en avledningsmanöver vid Bayamo. Slutligen skulle ett upprop sändas ut per radio till nationen.
Castro valde ut 170 man bland ett tusental frivilliga, men det var bara den allra innersta kretsen som kände till planerna i detalj. Vapnen köpte de för egna pengar. Jesús Montané tog avsked från sin plats och gav Castro alla sina besparingar. Andra sålde sina hus eller familjeföretag. En bondgård nära Santiago i Siboney blev mötesplats. Kvällen före den 26 juli 1953 delade Fidel ut uniformer och vapen och höll ett litet tal till sin trupp, där han gav var och en chansen att dra sig tillbaka. Nästan samtliga följde honom.
Lastbilarna gav sig av mot Santiago i feststämning – det var karnevalsnatt. Raúl Castros grupp var först på plats och hade inga svårigheter att ockupera rådhuset. Den andra gruppen under ledning av doktor Munoz, Melba Hernández och Haydée Santamaría besatte sjukhuset. Men attacken mot Moncadaförläggningen misslyckades. Det blev en massaker. Själva striden var inte så allvarlig men militärerna torterade och avrättade kallblodigt större delen av de tillfångatagna, bland dem Abel Santamaría. Man slet ut hans ögon för att visa dem för systern Haydée. Fidel, Raúl och ett fåtal andra lyckades hals över huvud fly mot de omgivande bergen. En vecka senare var de utmattade av hunger och trötthet och tvingades ge sig fångna. Det var ett under att de undkom med livet i behåll. Senare berättade Fidel att denna erfarenhet lärde honom att bergen utgör ett ypperligt skydd men att man måste vara hårt tränad och väl utrustad för att kunna överleva där.
De som undkommit massakern ställdes inför militärdomstol i september 1953. Den tredje rättegångsdagen åtskiljdes emellertid Fidels fall från de andras. Han rannsakades ensam i en rättegång bakom lyckta dörrar i en liten sal på Santiago-sjukhuset den 23 oktober och han skötte själv sitt försvar. Hans försvarstal ”Historien skall frikänna mig” skulle senare bli 26-julirörelsens program. Fidel dömdes till 15 års fängelse och förflyttades liksom alla de andra till den speciella straff-arbetsanstalten på Isla de Pinos.
Nederlaget vid Moncada blev inte slutet utan tvärtom början på den castristiska rörelsen. Batista blev tvungen att lägga av rollen som ordningens väktare, den som bara ville återupprätta rättssamhället. Han släppte lös en fruktansvärd terrorvåg, proklamerade undantagstillstånd och återinförde censuren. Några månader senare utlyste han i alla fall val till 1954 för att lugna sina amerikanska beskyddare (ambassadörerna Gardener och Smith var hans personliga vänner). Han hoppades att få sin evige rival Grau San Martín till motståndare och att valet sålunda skulle få så liten tillförlitlighet som möjligt. Den gamla auténticoledaren gick till en början med på att ställa upp i denna fars, men några veckor före valet förstod han att det var uppgjort i förväg och drog sig ur.
Det var inte bara Batista utan alla krafter inom oppositionen som efter Moncadahändelsen blev tvungna att ta ställning till den tredje mannen i sammanhanget nämligen Fidel Castro. Fastän han var förvisad till Isla de Pinos var han nu känd i hela landet och åtnjöt en ansenlig respekt. Ingen var okunnig om att han i sin cell drog upp riktlinjerna till en ny politisk aktivitet. Han hade vänner överallt och alla var övertygade om att Batista förr eller senare skulle bli tvungen att släppa honom. Denne ende fånge lyckades t o m bli upphov till en regeringskris i maj 1954. Inrikesministerns sekreterare avslöjade nämligen då i ett öppet brev att hans överordnade i hemlighet rest till Isla de Pinos för att få ett samtal med Fidel. Sekreteraren som var Díaz Balart, varm anhängare till Batista och samtidigt svåger till Fidel Castro[49], blev tvungen att ta avsked tillsammans med ministern Hermida.
I maj 1955 släpptes Fidel från fängelset till följd av en allmän amnesti. Journalister väntade på honom vid fängelseportarna och följde efter honom på båten och på tåget ända till huvudstaden. På stationen i Havanna fick han ett triumfartat mottagande av folkmassan. Han slog sig ned i Vedado, men inte som en frisläppt fånge som var lycklig att ha kommit undan, utan som en revolutionär ledare med tydligt uttalad avsikt att börja om igen. Några månader därefter gav han sig av till Mexico efter att först ha gjort klart att han skulle återvända snart med vapen i hand för att befria ön. Efter sig lämnade han en rörelse som ännu låg i födslovåndor och som var fattig, men också mycken nyfikenhet och många sympatisörer som fängslades av hans löfte. Hans kamrater från Moncada försökte snarast komma efter.
I Mexico levde Fidel ingalunda tillbakadraget. Han försatt inget tillfälle att tala till unga och gamla, lägga blommor på de mexikanska revolutionshjältarnas monument, vädja om solidaritet med det förtryckta Kuba och samla ihop pengar. Han uppträdde som ledaren för ett broderland skulle ha gjort, en som var säker om att när som helst kunna återvända till presidentpalatset som han lämnat för att göra några obetydliga inkräktare till viljes. Den mexikanska polisen hade ett styvt jobb med att spåra denna virvelvind som dök upp överallt och väckte allas nyfikenhet. Men förutom denna överväldigande utåtriktade aktivitet bedrev Fidel också en halvt hemlig verksamhet för att rekrytera, utrusta och träna en stridsstyrka som skulle kunna jaga iväg inkräktarna på Kuba.
Hans handlingar hade uppenbarligen sin motsvarighet i hans nya politiska och militära strategi. Fidel var inte längre ute efter en spontan revolt utlöst av en begränsad aktion. Denna gång ville han skapa en massrörelse som direkt stödde hans politik. Tack vare framgångsrika militära aktioner skulle så massrörelsen växa ännu mer och till sist bli oemotståndlig. Han behövde alltså på samma gång personlig publicitet för att ge näring åt rörelsens propaganda och en grupp dugliga män som kunde vinna segrar i bergstrakterna. Rekryteringen av frivilliga till den framtida gerillan mötte inte några svårigheter: de unga kom i strömmar till den mexikanska kubanskan María Antonias hus, där Fidel och hans stab härbärgerades. En spansk republikansk överste vid namn Alberto Bayo som var född på Kuba samtyckte villigt till att drilla truppen. Emellertid var det viktigt att inte göra för mycket väsen av sig ty i Mexico såg man trots eller tack vare sin våldsamma historia inte med blida ögon på beväpnade utlänningar.
Men när allt kom omkring var det inte där svårigheterna låg. De var av politisk natur. Diktatorn Batista som var alltför litet klipsk för att egentligen förstå Fidels stora planer hade utan vidare gått i hans fälla. Efter Moncada anklagade Batista auténticos och kommunister för dådet, men nu riktade han sig med all kraft mot 26-julirörelsen, något som starkt bidrog till dess popularitet. Fidel jublade. Men detta var inte detsamma som att de andra oppositionella krafterna villkorslöst accepterade honom som ledare. Många och särskilt äldre ortodoxos beskyllde honom för att vara mytoman och streber och menade att hans ”flykt till Mexico” hade misskrediterat honom. Denna negativa publicitet bekom dock inte Fidel.
Som vi kommer att se längre fram hade han en enhetlig syn på kampen och ett starkt behov att samla alla oppositionella krafter. Medan rörelsen ännu var svag, och då i synnerhet när Fidel satt i fängelse, förbjöd han sina kamrater att ha den minsta kontakt med auténticos eller andra. ”Det skulle vara en allvarlig ideologisk avvikelse att gå samman med dem”, skrev han till Haydée Santamaría, till Melba Hernández och sedan till el médico, läkaren Faustino Pérez. I januari 1956 skickade han likaså en skarp artikel till Bohemia, som hade rubriken Frente a todos – Front mot alla. I den gav han svar på tal till de politiskt impotenta oppositionella som hade dristat sig att kritisera honom. Men på samma gång lät han förstå att en dialog patrioter emellan var nödvändig. Kort efter detta hade han en rad sammanträffanden med representanter för olika politiska riktningar. Han träffade t o m ex-president Prio som han tidigare riktat de gravaste anklagelser mot.
Samtalen blev dock tämligen resultatlösa. Men de innebar i alla fall att den polemik upphörde som bara tjänade Batistas intressen. Ingen överenskommelse var i sikte och det berodde på att Fidel fordrade hjälp i form av vapen och pengar för att snabbt kunna kasta diktatorn ur sadeln men vägrade garantera att han skulle segra. De andra ville inte stödja honom för intet och inriktade sig helt på tiden som skulle komma ”efter Batista”. Strängt taget var de böjda att ge Fidel tillträde till deras oppositionsklubb men tänkte inte ge honom något ledarskap i den bara för att han var den ende som ville föra en väpnad kamp. F ö delade de inte hans optimism beträffande den framgång han hoppades nå på det området.
Det var bara en enda organisation som skiljde sig från de övriga i den här frågan: Directorio Revolucionario, Revolutionära studentdirektoratet. Studentrörelsen som under detta namn rönt så stor ära under trettiotalet återuppstod 1955 med katoliken José Antonio Echevarria som ledare. Liksom tjugo år tidigare ville rörelsen inte inskränka sin verksamhet till enbart universitetet, fastän den svartsjukt bevakade detta sitt område och inte tillät någon, inte ens 26-julirörelsen, att infiltrera där. Också den här gången sökte studentrörelsen förena politisk aktivitet ända ut i arbetarkvarteren med terrorism i städerna. Sålunda stödde de militanta studenterna sockerarbetarstrejken i december 1955. De uppträdde som om de och endast de var de enda verkliga förvaltarna av den revolutionära traditionen från trettiotalet. Men även om de inte heller saknade planer för ”tiden efter Batista” så prioriterade de ändå den direkta handlingen. Relationerna med 26-julirörelsen upprättades därför ”stridskämpar emellan” och inte ”politiska linjer emellan”.
I september 1956 begav sig José Antonio Echeverria till Mexico och slöt ett avtal om gemensamma aktioner med Fidel. Tillsammans sände de ut ett budskap till Kuba i egenskap av ”ledare för den nya revolutionära generationens organisationer”. Direktoratet visade sig också i fortsättning en mycket angeläget om sin självständighet men höll överenskommelsen från Mexico. Man slogs mot Batista med övertygelse och god samordning. Direktoratet befriade också universitetet från återstoderna av gangsterväldet som så länge underminerat det – och det var inte dess minsta merit.
Förhållandet mellan kommunisterna och de två militanta rörelserna utgör ett kapitel för sig. När attentatet mot Moncada ägde rum, den 25 och 26 juli 1953, höll PSP ett halvofficiellt nationellt möte i Santiago. Diktatorn hade alltså en hållhake på kommunisterna och kunde göra dem ansvariga för ”den kriminella handlingen” och anställa klappjakt på dem. Partiet gjorde sitt yttersta för att försvara sig mot anklagelserna. Man förklarade att ledarna befann sig i Santiago av en slump för att fira Blas Rocas födelsedag. För att ytterligare bevisa sin oskuld gick de dessutom till våldsamt angrepp mot ”castristernas äventyrligheter”.
Sju år efter detta höll Blas Roca ett tal inför PSP:s sjunde nationella kongress. Han uppehöll sig med stort allvar vid händelserna den 26 juli 1953 och deklarerade att dessa ”på sikt” markerade en avgörande vändning i den kubanska situationen och det av tre skäl. ”För det första innebar de att nya, unga och patriotiska ledare dök upp på den politiska scenen, och de var övertygade om att revolutionär aktion och revolutionär ideologi var nödvändiga. För det andra visade dessa män att den väpnade kampen är det främsta sättet att krossa tyranniet. För det tredje tvingade de Batista att kasta masken.” Olyckligtvis såg inte kommunisterna händelserna ”på sikt” när de inträffade och inte heller efter några dagar när chocken släppt utan PSP beslöt i augusti att ta god tid på sig för att undersöka saken. I partiorganet Hoy som tidigare förbjudits av censuren publicerade partiet ”Brev till de militanta”, där man karakteriserade anfallet mot Moncada som ett ”kuppmakarmässigt, äventyrligt och desperat försök, typiskt för den principlösa småborgerlighet som beblandat sig med gangsters”. Ett ställningstagande som detta bidrog naturligtvis inte till att närma kommunisterna och de unga rebellerna till varandra.
Vad mera var: partiet försökte teoretiskt underbygga sitt motstånd mot väpnad kamp. Väpnade kupper avskräcker massorna och avhåller dem från att handla, menade PSP. Attacken mot Moncada hade givit Batista trumf på hand i ett läge där han hade svårigheter med arbetarnas krav på högre löner. Det var alltså helt förkastligt att då ge honom förevändning att använda den antikommunistiska och arbetarfientliga förtryckarapparaten. Batistas mål var att utplåna kommunistpartiet och därför var det allas plikt att försvara det och kräva att det legaliserades. Dessutom var det viktigare än någonsin att kämpa för en ”nationell demokratisk front” och sluta leden till försvar, eftersom Batistas terror i framtiden skulle komma att drabba samtliga oppositionspartier. Slutligen var det nödvändigt att genom petitioner och andra aktioner göra allt för att ”utvidga de medborgerliga rättigheterna” och se över Batistas vallag, som var särskilt ogynnsam för kommunisterna.
Detta var ett program som inte präglades av någon större ambition. Detta trots att det som vanligt innefattade den långa lista av reformer som en dag skulle genomföras för att Kuba skulle kunna komma ur sin stagnation. Utsikterna för en överenskommelse med de demokratiska partierna var lika små efter Moncada som före. PSP föredrog emellertid att se tiden an hellre än att söka kontakt med anhängare av militanta aktioner. Och ändå oroades partiet av 26-julirörelsens växande popularitet under åren 1953-56. Castros triumfartade frigivning och intresset som visades honom av de andra partierna var tydliga tecken på att det inte skulle bli lätt att undanröja entusiasmen för Castro. Vissa av de styrande mindes alltför väl ”trettiotalets misstag” för att inte undra om man här stod inför en ny Antonio Guiteras. En Antonio Guiteras som lämnat isoleringen och blivit en man för Rörelsen med förmåga att mångfaldiga de politiska krafterna och tillfällena, en organisatör av klass med ett bestämt revolutionärt mål. Vid den här tiden påbörjades en diskussion om detta inom PSP:s toppskikt. Man känner inte till särskilt mycket om deras förlopp, ty den underjordiska kommunistpressen nämner inte ett ord om den. Men att döma av vittnena blev den dåvarande partistyrelsen[50] kritiserad för sitt styvnackade motstånd mot Castro. Kritikerna var två framstående ledare nämligen Osvaldo Sánchez och Carlos Rafael Rodríguez. Blas Roca befann sig inte på Kuba[51] och det var svårt att tillgripa disciplinära åtgärder mot kritikerna när partiet var illegalt. Därtill kom nyheterna om och osäkerheten kring avstaliniseringen i Sovjetunionen. Allt detta gjorde att PSP fick avstå från den sedvanliga strängheten. Partiets officiella linje förblev oförändrad men för de enskilda kommunisterna var det riskfritt att etablera kontakter med castristerna.
I Mexiko fanns det åtskilliga kommunistiska flyktingar från Kuba. Vissa av dem som i likhet med Alfredo Guevara kommit i konflikt med partiet, var universitetskamrater till Fidel. Andra, som t ex Lázaro Peña, ansågs snarast vara syndikalister. Andra åter var gamla vänner till Raúl Castro. Det rådde alltså livlig trafik mellan Maria Antonias hus och ”kommunistkvarteret” i Mexico City. Som vi redan sagt var Fidel beredd att diskutera med alla. Han hade aldrig tillhört de inbitna antikommunister som blir förskräckta bara de träffar en ”röd”. Men varken Castro eller kommunisterna hade något intresse av att på något sätt offentliggöra sina sammanträffanden. Castro ville under inga förhållanden kompromettera sig genom kontakter med PSP och kommunisterna hade inga som helst befogenheter att förhandla, inte ens sondera terrängen.
Kommunisterna gav bara el doctor Castro informationer om arbetarnas situation på Kuba efter sockerstrejken i december 1955 och delgav honom sin uppfattning om hur stort missnöjet var bland folket. El doctor Castro i sin tur satte dem in i sina planer och talade om vilken dag han skulle landstiga på Kuba. Enligt hans mening var situationen i städerna så spänd att hans ankomst skulle utlösa en explosion, inte bara i Santiago där den var förberedd utan också i Havanna och i resten av landet. Kommunisterna delade inte hans optimism utan rådde honom att ta god tid på sig och minutiöst förbereda sin landstigning. Huruvida kontakterna inskränkte sig till detta vet vi inte, ingenting är säkert.
Fidel ville av allt att döma inte vänta längre. Han hade offentligt givit det kubanska folket löftet: ”I år skall vi bli fria människor eller martyrer”. Han hade beslutat att landstiga före utgången av 1956. Den spänning han skapat kring sitt löfte gav honom ett avsevärt psykologiskt övertag. Praktiskt taget alla på Kuba väntade otåligt på resultatet av hans ”stora historiska vadhållning”. F ö gjorde den mexikanska polisen livet surt för honom och tycktes inte längre vilja se genom fingrarna med att hans lilla truppstyrka uppehöll sig i landet.
Den 26 november 1956 inleddes den sista fasen i kampen mot Batista då den skamfilade trålaren Granma avseglade från Tuxpan. Den andra december landsteg rebellerna eller snarare led skeppsbrott (enligt Raúl Castro och Faustino Pérez) några hundratal meter från den kubanska kusten. Man hade väntat att de skulle komma två dagar tidigare och då ha landstigit på den lugna stranden vid Niquero. Celia Sánchez[52] hade ställt i ordning mer eller mindre kamouflerade lastbilar som skulle köra dem till en liten kasern som väntade på att bli intagen. De militanta i Santiago och i Manzanillo hade för första gången dragit på sig 26-julirörelsens uniformer. De skulle göra revolt och oskadliggöra den största delen av de militära styrkorna i staden. Men på det utsatta klockslaget befann sig Fidel och hans män fortfarande ute på öppna havet två dagsresor från Kuba. Den ärevördiga Granma som var avsedd att bekvämt rymma åtta personer höll mirakulöst nog genom stormen med sina 82 män ombord. Det var inget att säga om att hon blev försenad och slutligen gick under. Det återstår att tala om att lastbilarna väntade förgäves i Niquero och att revolten i Santiago slogs ned långt före expeditionens ankomst. På detta sätt larmades armén om den förestående landstigningen och kunde förstärka bevakningen av kusterna.
Utmattade av sjösjuka lyckades de 82 männen från Granma i alla fall ta sig iland simmande. De övergav sina förråd och en del av utrustningen och forcerade en fruktansvärd sankmark, trängde igenom en skog av mangroveträd vars snåriga rötter flöt i det stillastående salta vattnet. Batistas flygplan observerade dem där, bevakade dem ständigt och sände traktens militära styrkor i hälarna på dem. Tre dagar senare trodde rebellerna att de äntligen kunde unna sig några timmars vila men överraskades av en arméattack som så när hade utplånat dem. Batista var inte sen att meddela att Fidel hade dödats och hans expedition omintetgjorts. Han begav sig personligen till platsen för att tacka och belöna sina tappra soldater.
Men Fidel och ett tjugotal av hans kamrater hade lyckats undkomma. De tog sin tillflykt till Sierra Maestra. ”Nu är tyranniets dagar räknade”, sade Fidel till sina kamrater. Den 17 januari 1957 anföll gerillasoldaterna en liten militärförläggning i La Plata och meddelade därigenom folket att nyheten om deras död i sanning var överdriven. En månad senare intervjuades Fidel av New York Times’ utsände Herbert Matthews som alltså kunde ge Batista en eftertrycklig dementi. Diktatorn hade varit för snar att utropa sig till segrare. Hans storordighet straffade sig och blev till ett psykologiskt vapen i fiendens hand. Ingen visste förstås hur stor gerillastyrkan var, men enbart det faktum att el doctor Fidel kunde klara sig i sierran och där ta emot världspressen avslöjade för kubanerna hur vanmäktig deras ”starka regim” egentligen var.
Så snart gerillan etablerat sig föreföll de andra politiska krafterna nästan lika övertygade som Fidel om att ”tiden efter Batista” inte längre var ett problem av enbart akademiskt intresse. I och med att los barbudos lyckades hålla sig kvar i bergstrakterna bevisade de att tyranniets dagar faktiskt var räknade. En regering som tvingas bomba eget territorium och inte ens då kan strypa en rebellrörelse är en dömd regering. Alla ville plötsligt vara med och ge den nådastöten, under föregivande att göra slut på ”brodermördarkriget” men i praktiken för att kunna sola sig i glansen av Fidels rörelse.
Det agerande som auténticos, ex-president Prio och Aureliano Sánchez Arangos Tredubbla A uppvisade var signifikativt men fruktlöst. De förklarade sig plötsligt och reservationslöst solidariska med gerillarörelsen och beredda att ingå alla upptänkliga avtal med dem. Men i stället för att förse den med vapen och förnödenheter för fortsatt kamp mobiliserade de alla sina egna resurser – som inte var oansenliga – för att i största hast utbilda egna väpnade styrkor. De engagerade själve överste Bayo till att träna deras mannar för en landstigning i ”Granma-stil” på nordostkusten och fyllde sina hemliga vapenarsenaler i Havanna till bristningsgränsen. Men deras bas i Miami infiltrerades av Batistas spioner och deras krigsföretag gick över styr det ena efter det andra. Fidel lät sig inte duperas av deras dubbelspel utan fördömde deras manövrer. ”Alltsedan detta folk började resa sig har ingen sänt det ett enda gevär ... Medan bönderna går här utan vapen och ser sina hus brännas och sina familjer mördas finns det på Kuba gömda vapen som aldrig dödat ens en gangsterhantlangare och som bara väntar på att polisen skall hitta dem. De som äger dessa vapen väntar med att använda dem till dess att rebellerna är tillintetgjorda och tyranniet störtat.” På detta tämligen ohöljda sätt anklagade Fidel alltså auténticos för att tänka lika mycket på en framtida strid mot honom som på kriget mot Batista.
Emellertid ville han inte gå i fällan och sprida sina styrkor i en strid på två fronter. Hans kontakt med auténticos upphörde alltså inte. Han gick till räfst med dem främst i avsikt att söka påverka deras politik och beröva dem de sympatisörer som var benägna att gå över till honom. Han protesterade också mot varje form av kompromisslösning om ”tiden efter Batista” och ogillade t o m sina egna representanters agerande i denna fråga. Den 1 november 1957 hade de undertecknat ett ”Gemensamt oppositionsdokument” i Miami. Ännu hade han inte vunnit kriget men han kände sig tillräckligt stark för att inte vilja sälja skinnet innan björnen var skjuten. Hans taktik skulle komma att ge utdelning. De andra vågade inte bryta med honom och många av dem som varit ledare inom Auténtico- och Ortodoxopartierna gick nu helt sonika över till Fidels rörelse.
Det enda läger där man trodde sig kunna utnyttja regimens försvagade ställning omedelbart var studentdirektoratet. Den 13 mars 1957, när Fidel nyss inlett gerillastriderna i sierran, gjorde José Antonio Echeverrias män en väpnad attack mot presidentpalatset i Havanna. Själv intog han radio Reloj och i samma ögonblick som kamraterna trängde in i Batistas arbetsrum tillkännagav han för kubanerna att det var slut på diktatorn och hans regim. Men Batista hade av en händelse dragit sig tillbaka till en annan våning för att vila och upprorsmännen fann hans arbetsrum tomt. Det var omöjligt att söka efter honom i palatset eftersom vakterna gjorde hårdnackat motstånd. Inte heller kunde de lämna platsen då polisstyrkor blockerade utgången. Nästan samtliga sköts ned på platsen.
José Antonio Echeverria blev kallblodigt mördad av polisen när den kom för att arrestera honom. Den här gången löd inte ordern: ”under inga förhållanden någon blodsutgjutelse” som 1952 utan ”under inga förhållanden några fångar”. T o m moderata oppositionspolitiker som inte hade något med attentatet att göra släpades ut ur sina hus på landsbygden där de obarmhärtigt sköts ned. Advokaten Pelayo Cuervo var en av dem vars namn man fann i Echeverrias’ papper. Batistas hämndaktion pågick åtskilliga dagar.
Castristerna hade informerats i förväg om direktoratets stora planer men hade inte gillat dem. De visade emellertid stor solidaritet med offren för terrorn och håller alltsedan dess den 13 mars för ett av de stora datumen i revolutionens historia. De få som undkommit och då i synnerhet Faure Chomon lyckades så småningom fylla luckorna i leden och i början av 1958 öppna en ny gerillafront i Escambraybergen.
Förutom dem som undertecknat ”Miamipakten” och de oberoende gerillagrupperna verkade alltjämt kommunisterna trots sin isolering. Men vad sysslade de med efter landstigningen från Granma och under krigets första fas? Så snart man nalkas denna fråga märker man hur fakta skyms av starka lidelser och det ännu idag. Vissa tillfrågade svarar helt kort: ”De gjorde ingenting. De var alltför upptagna av att söka bevara sin partiapparat.” Som stöd för detta kommer de med egendomliga fakta: sedan partiordföranden Juan Marinello i november 1958 blivit professor vid universitetet i Havanna lär han ha skickat ett exemplar av sin diktsamling med hjärtlig dedikation till Batistas inrikesminister. Vidare skall PSP:s underjordiska veckotidning Carta Semanal ha skickats ut med ordinarie postgång till sina abonnenter. Slutligen lär antalet kommunistiska offer för polisterrorn ha sjunkit.
Dessa argument överlevde den polemik som fördes under den första efterrevolutionära tiden. Hela den moderata flygeln inom 26-julirörelsen och den katolska opinionen försökte nämligen bromsa Castros radikalisering genom att framhäva PSP:s och Sovjetunionens felsteg. I en dokumentärfilm som spelades in vid denna tid med stöd av Bohemia förklarar kommentatorn att folkmassan som var entusiastisk över Castros seger också behärskades av en besinningslös vrede mot Batistas män och mot kommunisterna. Det antyds i speakertexten att det skulle vara fråga om en och samma politiska rörelse. Ledarskribenterna som knappast var bättre underrättade sade helt enkelt att kommunisterna faktiskt var medbrottslingar till sin gamle bundsförvant. De angrepp på Castro som förekommit i PSP:s underjordiska press drogs fram i ljuset för att påminna läsarna och inte minst Fidel om kommunisternas dubbelspel.
Men kommunisterna lät sig inte tvingas på defensiven. Redan i augusti 1959 då partiets 34-årsdag firades presenterade Aníbal Escalante, partiledare under hela den senare perioden, sin version av händelserna:
När landstigningen från Granma skedde hade vårt parti vidtagit åtgärder för att stödja upproret. Vi var beredda att förvandla det till en verklig folkresning, om det blivit så omfattande som man förutspått och brutit ut på ett hundratal platser. Men rörelsen utvecklades inte enligt planerna så partiet fick koncentrera sig på att rädda vad som räddas kunde av Granma-expeditionen ur tyrannens klor. Vi var praktiskt taget ensamma om att handla så och vår aktion blev en odiskutabel framgång. Vi mobiliserade massorna och lyckades på så sätt bromsa Batistatruppernas framfart så att rebellerna kunde komma i säkerhet i Sierra Maestra. Så småningom vann de böndernas förtroende och fick hjälp av dem (framför allt av kommunisterna i trakten) och kunde på så sätt överleva och stärka sina positioner. Tack vare sin korrekta gerillakrigstaktik fick den beväpnade rörelsen massornas stöd och fann alltid vårt parti där det bäst behövdes. Vi hade liksom Fidel och hans män slagit in på vägen till räddning för vårt fosterland. De beslut som fattades av partistyrelsen i februari 1958 och som föregåtts av en stödaktion för den beväpnade rörelsen utgjorde inte någon början utan en bekräftelse på vår medverkan i inbördeskriget mot tyranniet. Partiet utvidgade sina kampformer i två riktningar: massornas väpnade och icke väpnade kamp. Bland dem som varit mot vårt deltagande i kriget finns det sådana som är det i god tro därför att de inte känner fakta, eftersom vi av taktiska skäl inte avslöjat någonting om vår aktion. Först i dag kan vi säga öppet att vårt parti har skiljt sig med heder från uppgiften, att hundratals kommunister ställt upp i rebellernas led och stridit i olika provinser. Våra militanta har visat sig vara beslutsamma, trogna och disciplinerade soldater. Våra celler har utmärkt sig när det gällt att skaffa förnödenheter till rebellerna. När det slutligen gäller de historiska invasionerna i Camagüey och i Las Villas har våra aktionskommittéer oroat fienden med nålsticksoperationer och saboterat deras vägar. Detta har inte skett på anarkistiskt sätt utan helt i enlighet med direktiven från det enda högkvarter som förmår dirigera allas kamp, nämligen högkvarteret i Sierra Maestra.
Denna sida förtjänar att återges i sin helhet eftersom den är ett mästerverk av antydningskonst. Utan att återge ett enda bestämt faktum låter Escalante förstå att Castro och PSP egentligen var trogna bundsförvanter fastän de av taktiska hänsyn inte avslöjat arten av sitt samarbete. Kommunisterna hade villigt offrat sig i det tysta, eftersom deras stordåd inte var kända mer än för ett fåtal av ledarna som dessutom var bundna av tysthetslöfte. Escalante lät så övertygande att mindre initierade personer blev mäkta imponerade. Men han var också tillräckligt oklar för att inte riskera att bli motsagd av klara fakta. Han målade upp ett imaginärt universum för att sin vana trogen kunna avsluta talet med orden: ”Partiet har alltid haft rätt. Partiet har alltid handlat på ett riktigt sätt”. Men det var bara skenverk alltihop. Om tesen om en stor sammansvärjning mellan de två varit riktig skulle ju även motparten ha bekräftat sin medverkan. Men castristerna bekräftade ingenting.
När kommunisterna ett år senare höll sin nationella kongress i augusti 1960 blev de tvungna att sadla om och Blas Roca lade personligen fram en kollektiv självkritik. Den sade i korthet att partiet inte förstått den djupare innebörden i Fidel Castros revolutionära strategi. Det hade inte heller kunnat preparera och mobilisera sina kadrer att handla därefter. Man kunde ju tänka sig att extremisterna på den andra kanten, de som inte gjorde skillnad på Batista-anhängare och kommunister, skulle kasta sig över denna PSP:s bekännelse och triumfera. Men så skedde inte. Under mellantiden hade den kubanska revolutionen genomgått många stadier och de flesta av högerextremisterna hade redan tagit sin tillflykt till Miami. Därefter fortsatte de att anklaga Castro för att alltid ha spelat under täcket med kommunisterna. Rollerna blev egendomligt ombytta. Nu var det högerextremisterna som drev Escalantes gamla tes om samarbete med Castro. De vidareutvecklade den och broderade ut den med noggranna detaljer inför diverse undersökningskommissioner i Förenta staternas kongress. Nu var det ingen som kom med några lysande utläggningar om hur PSP var Batistas medbrottsling. Det fanns ingen ände på motsägelserna.
Låt oss än en gång slå fast några enkla fakta: kommunisterna befann sig i opposition under hela Batistas diktatur. Den inrikespolitiska och internationella situationen omöjliggjorde varje form av kompromiss med diktatorn. Kommunisterna höll honom för en ”marionett i amerikanska händer” som inte ens försökte vara folklig som under mellankrigstiden. Fastän kommunisterna var styvnackade i sitt motstånd innebar inte det att de trodde att en revolution var möjlig. Själva strävade de inte efter att ta makten och tänkte inte utnyttja ett eventuellt historiskt tillfälle för sådana syften. Från början till slut förblev de således ”frontister”, anhängare av en bred anti-fascistisk front enligt den modell som skisserats av Kominterns sjunde kongress. De var beredda att i nödfall spela en helt underordnad roll i en sådan koalition. Varken socialism eller en social omvälvning som kunde leda till socialism var medtagna i deras kortsiktiga planer och därför såg de heller inte socialismen som målet för kampen.
För att hålla sig inom de ramar de på detta sätt ställt upp för sig blev de naturligtvis tvungna att då och då korrigera sin taktik. I början ansåg de att castristerna var simpla äventyrare, åtminstone splittrare som störde de demokratiska krafternas samstämmiga kör. Efter landstigningen från Granma blev emellertid 26-julirörelsen en politisk faktor av stor vikt. Vägen till en eventuell ”nationell demokratisk front” måste då gå via sierran. Detta var uppenbart och PSP kunde inte göra något åt det. Partiet fruktade att den väpnade kampen skulle bli ett fiasko och att förtryckarapparaten då skulle rikta sig mot alla oppositionella krafter. Men detta skäl var inte tillräckligt starkt för att man skulle kunna ignorera den aktivitet som utövades av den största och mest populära Batista-fientliga rörelsen. Kommunistpartiet blev det sista inom oppositionen som knöt verkliga kontakter med sierran. Det skedde visserligen inte förrän i början av 1958, men fr o m då var relationerna etablerade och fortsatte att förstärkas under krigets senare period.
De olika faserna i denna nya omvändelse är lätta att rekonstruera. När landstigningen från Granma skedde trodde endast en minoritet bland kommunisterna att Castro skulle lyckas. När Escalante säger: ”Vi var beredda att förvandla upproret till en verklig folkresning”, måste vi läsa: ”Vi var beredda att i yttersta nödfall förena oss med en revolution som för oss var mer än tvivelaktig”. Partiet vidtog alltså inga åtgärder för att underlätta landstigningen och dess militanta höll sig undan resningarna i Santiago och Manzanillo som skulle understödja den.
1957 upplevde den del av 26-julirörelsen som var verksam i städerna ett väldigt uppsving och gav sig till känna genom en rad iögonfallande aktioner i Havanna och Santiago. Efter en inledande period av svårigheter hade stadsgerillan medvind fr o m juni 1957 och framgångarna gav otvivelaktigt eko inom kommunistpartiets bas. Men PSP tänkte ännu inte krypa till korset. Det såg med oblida ögon på Frente Obrero Nacional, Nationella arbetarfronten, som castristerna grundat och som leddes av den f d kommunisten David Salvador. PSP var misstänksamt på samma gång mot vissa antikommunistiska tendenser i 26-julirörelsens propaganda och mot ”vänster-extrema” utsvävningar i den väpnade kampen. Partiet var som förlamat av denna osäkerhet och förblev avvaktande hela det året.
Först nästa år, i februari 1958, beslöt ett utvidgat styrelsemöte att skicka en av partiets ledare, Carlos Rafael Rodríguez, till sierran. Vidare beslöt man att med vissa förbehåll gå med på att stödja en generalstrejk som castristerna förberedde. Det finns mycket att säga om dessa förbehåll, men faktum är att PSP:s attityd mot 26-julirörelsen blev positiv fr o m denna tid. Den underjordiska kommunistpressen och då särskilt ungdomsveckotidningen Mella mångfaldigade sina upprop till förmån för generalstrejken och manade arbetarna till enighet. Men strejken den 9 april som enligt castristerna skulle blivit historisk för att den gav Batista-regimen nådastöten, den blev ett fiasko. Man finner inga spår av kommunistmedverkan i denna avgörande strid. ”Det är för att de högerinriktade ledarna inom 26-julirörelsen inte ville veta av oss. De ställde oss inför fullbordat faktum och lät oss inte på allvar delta i förberedelserna för strejken”, säger de f d PSP-arna. Faktum var, att castristerna varken ville eller kunde göra någon överenskommelse om gemensam aktion, som skulle gynna kommunisterna i ett ögonblick, då de själva stod inför segern. Deras uppfattning om hur en generalstrejk skulle genomföras stod i diametral motsats till kommunisternas mycket klassiska uppfattning. 26-julirörelsen syftade mer till att genomföra en spektakulär beväpnad aktion i Havannas centrum än till att organisera arbetarna på fabrikerna för att göra strejken framgångsrik. Klockan elva på förmiddagen den 9 april uppmanades arbetarna via radion att lämna fabriker och kontor samtidigt som 2.000 beväpnade män gick till anfall mot strategiska punkter i huvudstaden. Om den attacken lyckats hade Batista riskerat att redan samma kväll bli störtad. Massaktionerna var alltså avsedda som ett stöd visserligen viktigt men dock underordnat de militära framryckningarna. Det är givet att de som organiserat denna strid inte gärna anförtrodde ledningen till en central strejkkommitté såsom kommunisterna krävt. I den situation de befann sig kunde de inte göra annat än be kommunisterna ansluta sig utan villkor. PSP ville inte gå med på detta.
Paradoxalt nog kom ändå den misslyckade 9-aprilaktionen att underlätta närmandet mellan castrister och kommunister. Denna gång drog sig inte Fidels kamrater inom sitt skal för att envist försvara sin linje och de metoder de hade valt. Problemet med strejken hade länge varit ett tvistefrö. Che Guevara och Raúl Castro tvivlade öppet på att Faustino, Pérez, som var 26-julirörelsens nationelle samordnare, skulle lyckas med revoltplanen. De fruktade också att även om det gick väl så skulle de moderata krafterna inom stadsgerillan[53], gripa makten till förfång för de verkliga revolutionärerna i bergstrakterna. Fidel hade givit klarsignal till Faustino och tillsammans med honom den 28 mars gjort ett upprop till nationen. Om man får tro den argentinske journalisten Masetti[54] som på strejkdagen befann sig i sierran, så trodde Fidel liksom männen i Havanna att segern stod för dörren. Men när aktionen väl hade misslyckats kunde varken Castro eller någon av hans kamrater försvara det kostsamma företaget. Senare drog castristerna vittgående slutsatser av det och menade att det var omöjligt att framgångsrikt starta revolter i städer eftersom polis- och militärmakten alltid hade stora styrkor där. Den 2 maj 1958 hölls ett möte i sierran som Che Guevara betecknade som avgörande. Då förebrådde man Faustino Pérez och David Salvador att de inte lyckats samarbeta effektivt med kommunisterna. PSP framställdes sålunda som offret för misslyckandet i april och inte som den som var skyldig till det. Naturligt nog var kommunisterna inte okänsliga för denna tolkning av saken.
Det var i det här läget på våren 1958 som Carlos Rafael Rodríguez tog sig upp till Sierra Maestra. Kvällen före sin avfärd besökte han och Osvaldo Sanchez Aníbal Escalante. Denne höll en utläggning om de teser som Rodríguez hade att försvara inför Castro. Han gav honom faktiskt en hel minneslista med direktiv avsedda för 26-julirörelsen. Den innehöll råd om bästa sättet att sköta kriget, om hur man skulle fördela makten, om vilken hållning man skulle inta visavi andra politiska organisationer och om det utrikespolitiska läget. Det hela var hållet i en ganska autoritär ton. När de lämnade Escalante lär Osvaldo Sánchez, som var varm anhängare av ett närmande till Castro, ha varit nära tårarna: ”Allt är förlorat, han kommer aldrig att acceptera detta. Vi kommer att splittras på nytt.” Carlos Rafael lär ha storskrattat: ”Lugna dig, du tror väl inte att jag tänker diskutera med Fidel utifrån det här dokumentet. Jag reser till sierran för att lyssna på honom, för att få veta vad han väntar sig av oss och inte för att tvinga på honom vår politik”.
När man berättade denna episod för mig 1968 hade Escalante just blivit dömd till ett långvarigt fängelsestraff av skäl som inte var direkt knutna till hans förflutna, som vi senare skall se. Gamla kamrater som Carlos Rafael Rodríguez var inte nådiga mot honom utan alla sökte minnas exempel på den outhärdliga arrogans som gjorde det så svårt att umgås med honom. Men när han stod inför domstolen hade vissa av hans kolleger modet att hävda att det var Escalante som hade den största äran av att omsvängningen i februari kom till stånd. Han var förste partisekreterare och eftersom PSP var som det var skulle ingen annan ha kunnat förmå det att ändra linje. Escalante tog också risker i och med att han satsade sin personliga prestige på att söka övertyga kamraterna om hur nödvändigt det var att samarbeta med castristerna.
Dessa två uppfattningar om Escalante är inte helt motsägelsefulla även om det kan tyckas så. Aníbal Escalante förstod att 26-julirörelsen gick mot en säker seger och fann det därför nödvändigt att hoppa på Castros tåg medan tid var. Emellertid glömde han av taktiska skäl de principiella fördömanden av Castro han uttalat tidigare. Men inte ett ögonblick trodde han, att den man han slöt sig till någonsin skulle slå in på socialismens väg, som PSP betraktade som sin privata jaktmark. För honom var Fidel en Nasser eller en Kassem som måste stöttas lite för att inte börja glida utför och bli alltför pro-amerikansk. Att den väpnade kampens eld var det nya revolutionära avantgardets smältugn föll honom aldrig in, men det finns heller ingenting som säger att Carlos Rafael Rodríguez eller Osvaldo Sánchez[55] var klara över detta.
Faktum kvarstår att PSP fr o m våren 1958 gav klarsignal till sina militanta krafter att överallt där det var möjligt samarbeta med 26-julirörelsen. Kommunisterna organiserade t o m sin egen motståndsrörelse i provinsen Las Villas. Den ställde sig senare under Che Guevaras kommando när han och hans kolonn kom för att befria provinsen. Den slogs också på den andra fronten i Sierra Cristal[56] under Raúl Castros ledning. Det förefaller som om kommunisterna under denna sista tid av kriget sökte praktisera sin gamla infiltrationsteknik, men eftersom de inte hade någon annan politik att komma med istället blev de helt enkelt bara goda kämpar bland de andra.
Fidel kunde inte klaga på dem. Deras ärelystnad hade mattats och de försökte inte intrigera bakom ryggen på honom. Vad det beträffar gav de honom mindre bekymmer än medlemmarna i studentdirektoratet, Auténticopartiet och Ortodoxopartiet. Men fr o m våren 1958 kom händelserna slag i slag. I maj startade diktatorn först en storoffensiv mot sierran. Den misslyckades efter två månaders häftiga strider. Därefter satsade Fidel allt på ett kort och sände sina bästa trupper till slätterna i Camagüey och Las Vilas. Regimen som var vacklande redan förut befann sig nu i upplösning. Makten tycktes tillhöra den som först kunde lägga beslag på den. In i sista stund fick Fidel avslöja komplotter. Hans popularitet var visserligen stor men hans trupper var få och tycktes ha svårt att hålla hela landet. I det läget var en klok och diskret bundsförvant som PSP en stor tillgång.
Men vi upprepar att kommunisterna inte var medvetna om att de medverkade till socialismens icke-ortodoxa födelse på Kuba. De var inte medvetna om att de underordnade sig en grupp som enligt doktrinerna ”inte var i stånd” att genomföra en revolution. De försökte aldrig varken före eller efter segern att driva Castro mot någon radikalisering. Tvärtom skulle det med hjälp av deras egna skrifter vara möjligt att påvisa att de gjorde allt för att dämpa de skäggigas reformiver och varna dem för en tillspetsad konflikt med Förenta staterna. I januari 1959 ställde de i ett öppet brev till president Urrutia så moderata krav som att 1940 års konstitution skulle tillämpas, att en jordreform skulle genomföras, att rösträttsåldern skulle sänkas och att det proportionella valsystemet från 1943 skulle återinföras. De krävde att de diplomatiska förbindelserna med öststaterna skulle återupptas men underströk också Kubas vitala behov av att upprätthålla vänskapliga relationer med USA.
Allt detta stod i överensstämmelse med deras politiska linje och med Sovjetunionens strategiska syften. I början av 1959 förberedde Nikita Chrusjtjov redan sin stora Amerikaresa. Han begärde av kommunisterna i hela världen att de med alla medel skulle söka underlätta tillkomsten av en överenskommelse om fredlig samexistens. Sovjetunionen skulle knappast ha gillat att de kubanska kommunisterna i det läget tog några revolutionära initiativ som kunde ifrågasätta ryssarnas goda vilja inför amerikanerna. Däremot var deras medverkan i en patriotisk och neutral verksamhet acceptabel. De problem som tredje världen brottades med och de våldsamma urladdningar de ledde till skulle Moskva använda som trumfkort i samtalen som inleddes mellan de två supermakterna som ”var ansvariga för fredens upprätthållande i atomåldern”.
Denna historiska överblick ger oss möjlighet att redan nu besvara några av frågorna som rör kommunisternas roll i den kubanska revolutionen. Deras parti lyckades inte rulla igång den och inte heller vara någon av dess främsta förkämpar. Men denna oförmåga kan inte skyllas på några speciella svagheter hos PSP eller någon ”tropisk” avvikelse hos partiet. Den måste helt enkelt tillskrivas dess exemplariska trohet mot den internationella kommuniströrelsens sovjetryskt influerade schemata. Det var den troheten som hindrade partiet att någonsin förstå de speciella villkor och de verkliga möjligheter som fanns i det halvkoloniserade kubanska samhället. Nederlaget rör således inte bara PSP. Det framhäver krisen inom hela den rörelse som framgått ur Komintern och klarlägger orsakerna till dess kroniska impotens i Latinamerika och i den övriga tredje världen.
Inför PSP:s historia måste man fråga sig om ett parti med samma organisatoriska uppbyggnad, med samma tolkningsschema, med samma politiska logik och med samma sorts relationer till Sovjetunionen som PSP någonstans kan tjäna som instrument för en verkligt socialistisk omvälvning av samhället. Problemet är inte nytt, det togs för länge sedan upp av den reformistiska flygeln inom arbetarrörelsen och av vänsteroppositionen inom det ”staliniserade” Komintern. Men dittills stod ett faktum klart: de enda revolutioner som triumferat över kapitalismen var de som letts av kommunistiska partier.
Även om dessa kommunistpartier, och då särskilt de europeiska, lidit många nederlag är det inte sagt att andra mer vänster- eller högerinriktade skulle kunnat göra bättre ifrån sig. Den kubanska revolutionen var den första som segrade utan eller t o m trots kommunisternas medverkan. Den segern tvingar med nödvändighet arbetarrörelsen att ompröva den gamla frågan om Kominternpartiernas ”socialistiska nytta”. F n står detta problem i centrum för diskussionen bland dem som tidigare förlät kommunisterna för deras ”effektivitets” skull. Det diskuteras också av den nya generationen som föga lockas av kommunistpartiernas tvetydiga ”revolutionära” lösningar.
Härav följer att intresset för castrismen är stort. Den förefaller vara en ny metod att genomföra en revolution utan hänsyn till kommunisternas organisatoriska teorier och metoder, för att inte säga en metod som står i direkt strid mot dessa. Fidel Castro lyckades där andra hade misslyckats och därför framstod han särskilt för de unga som pionjär för en unik revolutionär väg. Den var befriad från den klassiska kommuniströrelsens ideologiska och strukturella hinder, den skiljde sig radikalt från det som bolsjevikerna och deras avkomlingar hyllat. Paradoxalt nog har vissa europeiska Castro-anhängare redan opponerat sig mot denna tolkning och försöker bevisa att castrismen, långt ifrån att vara någon modell för ”anti-ideologi” och ”anti-organisation”, har varit en form av ”ren leninism” som sprungit fram ur gerillakriget.[57]
Det är förstås lättare att förstå varför kommunisterna inte gjorde revolution på Kuba än att sätta sig in i orsakerna till att Fidel Castro kunde göra det. Dessa svårigheter härrör inte från någon okunnighet om fakta hos dessa utländska bedömare. De som deltog i de direkta händelserna kan inte heller de alltid enas om en enda tolkning av händelserna. Om de ofta har ändrat uppfattning så beror det inte på att de söker förfalska historien. Det är helt enkelt så att de efterrevolutionära händelserna har haft stor inverkan på deras intellektuella och politiska utveckling. Att de ändrat uppfattning bekräftar bara att en segerrik revolution aldrig har något historiskt perspektiv på sig själv och att den därför väljer de praktiska tolkningarna. Den ser sin upprinnelse som en smältdegel ur vilken man kan plocka fram storslagna element sedan man skiljt bort de underordnade, de inaktuella. Detta urval bestäms av de efterrevolutionära stridernas omfattning, av de didaktiska krav som de ställer och av revolutionärernas vilja att vara trogna sitt förflutna. Det är få revolutioner som haft att på så kort tid genomgå så många olika stadier som den kubanska.
Innan vi ger oss in på vad den castristiska planen var från början och hur den sedan har realiserats måste vi åter gå en bit framåt i tiden för att hitta källorna till dagens kontroverser. I första kapitlet har vi sett hur den kubanska revolutionen bekände sig som ”humanistisk”, ”vänsternationalistisk” eller ”demokratisk” fram t o m april 1961. Man bekymrade sig följaktligen föga om huruvida revolutionen var ”korrekt” enligt en socialistisk doktrin som man allmänt stod främmande inför. Castrismen strävade då inte efter att göra skäl för någon väl avgränsad ideologisk beteckning. Trots att sprickorna redan började uppstå i den gamla anti-batistiska fronten ville castristerna behålla uttrycket ”enhetlig” om hela samhället och inte enbart om de proletära klasserna. När invasionen av den anti-castristiska expeditionsstyrkan stod inför dörren 1961 avslöjade det hotande inbördeskriget hur det egentligen stod till med den nationella enigheten. Först då klargjorde Fidel revolutionens socialistiska karaktär och manade arbetarna i städerna och på landet att resa sig mot klassfienden som allierat sig med den nordamerikanska imperialismen.
Storgodsägarnas och de flesta borgarnas förräderi gjorde således klart för Fidel vilken djup social betydelse hans ursprungliga politiska plattform egentligen hade. Han var trogen sina löften från Moncada-tiden och ingen av de reformer han genomfört till priset av de besuttnas fientlighet stod enligt honom själv i strid mot andan eller bokstaven i försvarstalet ”Historien skall frikänna mig”. Viljan att i efterhand beteckna revolutionen som socialistisk drev Fidel Castro att den 2 december 1961 hålla ett ganska förvånande tal. Han erkände alla sina gamla svagheter och borgerliga fördomar och förklarade sedan att han i grunden alltid varit marxist-leninist. Vissa av hans medarbetare som ännu inte hade den ställningen att de kunde göra anspråk på en sådan titel hävdade att de ”varit marxister utan att veta om det”. Andra som tvekade inför denna likhet som marxismen tycktes ha fått med syndaförlåtelse nöjde sig med att påvisa att de aldrig varit antikommunister och att de sålunda var helt och hållet lämpade att bli omvända till den nya läran. Denna period som kallas ”den dogmatiska” tjänade bara det gamla kommunistiska gardet på. Det trodde och inte utan orsak att stunden var kommen för dem att ”ärva” revolutionen. Men den 26 mars 1962 reagerade Fidel Castro mot PSP:s dominans över landets administration. Han avsatte Aníbal Escalante och skickade honom till Moskva. Den s k Kubakrisen i oktober 1962 och besvikelsen över Sovjetunionens hållning påskyndade castristernas frigörelse från ”den ortodoxt proletära” versionen av det förflutna. Det var naturligtvis aldrig fråga om att ifrågasätta den socialistiska linjen som då ansågs som definitiv men väl om att rehabilitera revolutionens verkliga föregångsmän: gerillan och den Batista-fientliga motståndsrörelsen vars drivkraft hade varit radikalt revolutionär fastän icke-kommunistisk.
Äran av detta tillfaller till stor del Ernesto Che Guevara. Han hade aldrig upphört att analysera det kubanska experimentets ”exceptionella” karaktär och värdet av den förnyade gerillakrigföringen för Latinamerika. Detta fortsatte han med praktiskt taget till slutet av sin vistelse på Kuba 1965. Kort efter hans avresa fick castristerna genom hans essäer och tal en tredje uppfattning om sin revolution som just då inträdde i en ny radikaliseringsfas. Denna tredje version är den mest kända eftersom den är nyast och bättre spridd i Europa tack vare Regis Debrays bok: Revolution i revolutionen? Enligt denna tes var den kubanska revolutionen höjdpunkten på en helt ny socialistiskt revolutionär process, lika avgränsad från de borgerligt demokratiska rörelserna som från leninismen, trotskismen och maoismen. I denna process innehas huvudrollen av gerillan som inte har någon preciserad social hemvist men som ensam kan uttrycka och väcka de exploaterades behov i ett samhälle som saknar både en riktig borgarklass och ett utvecklat proletariat.
Denna teori ställde sig i öppen polemik mot de latinamerikanska kommunistpartiernas teser och mot Sovjetunionens samexistenslinje. Den skulle stimulera den revolutionära viljan i Sydamerika och leda till att ”två, tre, flera Vietnam” blossade upp som svar på USA:s världsomspännande offensiv. På Kuba kom den att bidra till att gerillasoldaterna från sierran rönte ännu större uppskattning. Dygder som osjälviskhet, offervilja, asketism och disciplin som utmärkt dem blev nödvändiga kvaliteter och kommunistiska ideal för den nya generationen. De militanta inom stadsgerillan som tidigare varit åsidosatta martyrer framstod i gengäld som offer nu i efterhand. Hos dem kunde man urskilja en vacklande borgerlig hållning därav att de opererat i städerna medan det bara var gerillan på landsbygden som hade utsikter att segra.
Vilken av de tolkningar av revolutionens karaktär som vuxit fram ur den efterrevolutionära verkligheten är då den historiskt sett mest välgrundade? Utgör de tre inslag i en och samma sanning eller utesluter de varandra? Eftersom de alla tre framsprungit ur en senare politisk situation förefaller det omöjligt att en enda av dessa versioner ensam kan återge hela verkligheten. Men i stället för att diskutera dem en efter en skall vi söka låta fakta själva tala som blev avgörande för den castristiska politiken.
När Fidel Castro som ung advokat ställer upp som Ortodoxopartiets deputeradekandidat 1952 befinner han sig på partiets vänsterflygel, men bygger i allt väsentligt på Eddy Chibás radikala moralism. Hans oenighet med de ortodoxa just efter Batistas statskupp rör inte deras gemensamma ideologi utan hur den skall tillämpas. Det är fråga om två skilda bedömningar av situationen och två olika politiska viljor. De ortodoxa anser att folket är resignerat och nedsövt av Batistas liberala löften. Folket är inte rustat för någon omedelbar handling. Fidel däremot anser att folket absolut inte kan finna sig i en diktatur, det väntar bara på ett tecken för att göra revolt. Castro misstänker att de ledande ortodoxerna använder folkets passivitet som en ursäkt för sin egen oförmåga att leva som de lär, en välkänd åkomma i den kubanska radikalismens historia. Han beslutar därför att handla ensam, att utan dröjsmål gå utanför den bräckliga ”laglighetens ram” och tillgripa våld.
Detta innebär inte att Castro hemfaller åt terrorism eller ”militarism”, än mindre åt kuppmakeri. Hans mål är inte att svara med en ny statskupp på Batistas maktövertagande utan att utlösa en folkrensning. Han tar avstånd från att intrigera ”på högsta nivå” och väljer att attackera Moncadaförläggningen i Santiago därför att han tror på den traditionellt starka upprorsviljan i Oriente. Den 23 juli 1953 förbereder han det manifest som han skall läsa upp för nationen i radio när attacken förts till ett framgångsrikt slut. I manifestet säger han: ”Denna revolution hämtar sin inspiration ur José Martís ideal. Dess program är detsamma som Joven Cubas, som det radikala ABC-partiets och som det Kubanska folkpartiet Ortodoxos”. Hans föresats är alltså den att återupprätta 1940 års konstitution och föra ett parti till makten som han aldrig kan hoppas på att få leda. Hans eget namn förekommer inte ens i manifestet. Hans kamrater delar i all osjälviskhet hans förhoppningar och säkert också hans tvivel, om man får tro Haydée Santamarías patetiska vittnesmål: ”De som attackerade Moncada var inte rädda för att dö, men de fruktade att dö oförstådda, att bli sedda som en samling dårar. Vårt mål var att väcka en reaktion hos folket nämligen denna: de må ha lyckats eller misslyckats men de representerar vår vilja och våra behov”. Sett ur den aspekten är inte anfallet mot Moncada något fullständigt misslyckande. Folket reser sig visserligen inte men tar inte heller Castro för någon idiot. Alla tycks förstå innebörden i hans offer. Inte minst Batista som kastar masken och inte längre försöker spela ”liberal”. Så snart det hela är över beslutar dock Fidel att ändra sin strategi.
Castrismens andra fas börjar med Fidel Castros försvarstal inför rätta den 23 oktober 1953. Det är ett tal som inte är avsett för rätten utan för nationen. I och med det går han längre än Chibás gjorde. Fidel beskriver i skarpa ordalag samhällets bedrövliga tillstånd. Han riktar sina anklagelser inte bara mot den gamla regimens korruption och godtycke utan också mot storgodsägarna och beroendet av utländska intressen som skapat sociala misshälligheter. Det är ett radikalreformistiskt program i ordets bästa mening. Det sätter upp ambitiösa mål men förblir obestämt när det gäller vilka medel som skall användas för att förverkliga dem. Fidels oklarhet är inte avsiktlig. Han ber att man inte skall hysa tvivel om att han är uppriktig. Han skall kämpa till slutet för sin plan och på det ena eller andra sättet hålla sina löften. Det som för ögonblicket är det viktigaste för honom är att hans program eggar upp folket och drar det med i den rörelse han vill skapa: 26-julirörelsen.
”Utan en massrörelse kan det inte bli någon revolution”, skriver han till Haydée Santamaría och Melba Hernandez från fängelset på Isla de Pinos. Han ger utförliga direktiv om hur propagandan och medlemsrekryteringen skall bedrivas. Han räknar ut hur mycket det kostar att skicka ut folders till olika befolkningsgrupper, understryker de kubanska mödrarnas oro inför polisterrorn. Kort sagt förbiser han inga detaljer som kan bidra till att bygga upp rörelsen. ”Vi behöver hundra tusen militanta ungdomar, hundra tusen arbetare och hundra tusen kvinnor.” Han ställer höga krav på sina unga medarbetare, som visserligen inte kan utföra mirakler men som i alla fall uppnår ansenliga resultat. Vid denna tid ansluter sig de gamla kämparna från MNR, Nationella revolutionsrörelsen, alltifrån Faustino Pérez till Armando Hart. I Santiago ansluter sig en mycket aktiv grupp, Acción Nacional Revolucionaria, Nationella revolutionära aktionsgruppen, under ledning av Frank País och Pepito Tey dock med bibehållande av sitt självstyre. När den definitiva brytningen med Ortodoxopartiet kommer 1955 under Fidels mexikotid förklarar han: ”Vad är 26-julirörelsen om inte Ortodoxopartiets revolutionära själ?”
Planerna på en gerillarörelse mognar samtidigt. De utgör ett slags komplement till den verksamhet som redan bedrivs. Fidel ifrågasätter alltjämt Batistaregimens stabilitet och hans karaktär gör honom knappast lämpad för ett långt ställningskrig enbart på den politiska fronten. Hans idé går ut på att i en relativt skyddad del av landet installera ett slags ”kontramakt” bestående av en politiskt och militärt stark grupp som genom sin blotta existens skall vara som en febersjukdom i samhällskroppen. Befolkningen skall uppmuntras till motstånd så att stadsgerillans verksamhet underlättas och regimens upplösning och fall påskyndas. Operationen är således inte en övervägande militär sådan. Den är framför allt politisk. Man kommer förvisso att bli tvungen att slåss för att hålla stånd i Sierra Maestra, men man kommer att slåss för att kunna vända sig till folket oupphörligen, för att demaskera Batista och jämna vägen för nålstingsaktioner över hela ön.
Genomförandet av dessa stora projekt börjar illa: Granma anländer för sent, två dagar efter resningen i Santiago som kostar Pepito Tey och många andra värdefulla militanter livet. Antalet medlemmar i expeditionen decimeras i Alegria del Pio och de som undkommit behöver tjugo dagar på sig att återfinna varandra i Sierra Maestra. De är då för få för att kunna manifestera sin närvaro genom någon iögonfallande militär aktion. När Frank País för första gången kommer till sierran för att diskutera med Fidel är situationen sådan att han råder Fidel att helt enkelt dra sig tillbaka och återvända till kontinenten för att organisera en ny expedition. Något sådant vill Fidel inte höra talas om utan ber om femtio mans förstärkning från Santiago för att kunna hålla stånd. Frank País skickar dem den 14 mars men alla kommer inte att stanna. Gerillasoldaternas nomadliv är hårt och svårt att uthärda för unga stadsbor. De bönder från trakten som förenar sig med truppen är inte många. Man får vänta ända till i juni 1957 på den första riktiga militära framgången i och med striden vid Uvero.
En av de överlevande från Granma, Faustino Pérez, beger sig redan i december 1956 till Havanna för att ge den första impulsen till stadsgerillan. När han lämnar Fidel ger han honom rådet: ”Gräv ned dig i ett hål och rör inte på dig. Det enda som betyder något för oss är att du lever, du symboliserar revolutionen. Resten gör vi i Havanna”. Men Castro är ingalunda hågad att gräva ned sig. Han fortsätter aktionerna, men då situationen är sådan den är sätter man sitt största hopp till stadsgerillan i Havanna och i Santiago. Stadsfronten tar initiativet och det med gerillans samtycke. Det är städerna som skall förse gerillasoldaterna med vapen, pengar, information, manskap och förråd. Och från början till slutet är dessa soldater stadsbor till största delen. Det är också i städerna som publiciteten till förmån för männen i sierran alltifrån februari 1957 växer sig stor. Samtidigt riktas många angrepp mot Batista i pressen. Slutligen bedriver stadsgerillan ganska framgångsrikt sin egen politiska och militära verksamhet parallellt med detta.[58]
I slutet av juli 1957 drabbas dock stadsgrupperna av ett hårt slag. Den oersättlige David inom rörelsen, Frank País, mördas av santiagopolisen. En generalstrejk mot polisterrorn utbryter omedelbart i Oriente. 26-julirörelsen är inte förberedd på denna utveckling och dess försök att utvidga strejken är fruktlösa. Misslyckandet skyller man på otillräckliga förberedelser och uppfattningen att regimen liksom 1933 kan störtas genom en generalstrejk vinner allt större terräng. Alltmedan männen inom stadsgerillan fortsätter att göra nålstings-aktioner och förse gerillan med förråd, börjar de också med Fidels välsignelse förbereda den stora strejken i april 1958. Vissa av gerillasoldaterna är skeptiska mot detta: Che och Raúl Castro fruktar att en seger för stadsgerillan skulle resultera i en ofullbordad revolution som 26-julirörelsen inte längre skulle ha något inflytande över. Fidel däremot delar inte deras farhågor. Han vill att Batistas fall skall komma så snart som möjligt. Han sätter sin lit till sin lyckliga stjärna och till händelsernas egen dynamik och skryter med att han kan behärska situationen när stunden väl är kommen.
Men strejken blir ett nederlag och paradoxalt nog är det Batista som genast förflyttar castriströrelsens nervcentrum från städerna upp mot sierran. Polisterrorn drabbar först och mycket svårt männen inom stadsgerillan. Därefter tror diktatorn att hans motståndare är demoraliserade och igångsätter en bred offensiv mot gerillan. I maj 1958 går 14 infanteribataljoner understödda av flyg, artilleri och t o m av marina enheter till anfall mot det lilla fria landstycke i sierran som försvaras av 280 man. Hur otroligt det än låter är det gerillasoldaterna som tar hem segern efter att ha försatt över 1.000 fiendesoldater ur spel och tagit 500 till fånga. ”Nu är vi inte längre i gerillakrigets stadium, nu börjar ett verkligt manöverkrig”, utropar Fidel och uttrycker på så sätt sin nya strategiska tanke. Gerillan upphör att vara endast en del av rörelsen, ett komplement till stadsgrupperna. Den upphör faktiskt att vara gerilla i ordets strikta mening. Nu omvandlas den till en rebellarmé med en klassiskt militär uppgift.
Tack vare krigsbytena kan Fidel utrusta över 800 man som fördelas på sex kolonner. Sedan mars 1958 opererar Raúl Castro i Sierra Cristal där en ny front öppnats, som bär Frank País namn. Raúl förfogar nu över drygt tusen soldater. Flera castristbaser har vuxit upp i provinsen Las Villas och andra gerillarörelser finns i Sierra d’Escambray och delvis i Pinar del Río. Tillsammans utgör de kanske inte någon större styrka, men fienden har mist mycket av sin kampglöd. Militärerna själva föredrar att göra skenbart motstånd hellre än slåss för en diktator vars dagar är räknade. Deras iver att anpassa sig i den nya situationen blir till sist farligare för Fidel än det motstånd de tidigare bjöd.
Rebellarméns storoffensiv når sin höjdpunkt vid jultid 1958. Den 24 december ockuperar Che Guevaras kolonn den viktiga byn Sancti Spiritus på huvudvägen mellan Havanna och Santiago och går genast mot Santa Clara som är Las Villas huvudstad. Camilo Cienfuegos’ kolonn förenar sig några